Alexander, du har skrivit en pjäs baserad på verkliga händelser i ditt liv och gör regidebut med den på Dramaten. Disa, du är skådespelare, Alex flickvän i verkliga livet och gör dramatendebut som Flickvännen i Alexanders uppsättning. Väldigt mycket meta. Hur funkar det egentligen?
Disa: Sammanblandningen av yrkesliv och privatliv är inget nytt för oss. Vi är båda skådespelare i grunden och blev ihop för tolv år sedan när Alex spelade Kicktorsken och jag gick på scenskolan. Nu är det jättekul att repa och jobba ihop. Men de två första två veckorna av repetitionerna var rätt tuffa. Både för att jag har jobbat mer med film och teve än med teater och för att berättelsen har en självbiografisk botten. Det var mycket att ta in, både praktiskt och emotionellt, jag hade svårt att få ner pulsen hemma i början. Ville prata om dagens arbete, gränserna mellan jobb och privatliv var inte knivskarpa.
Alex: Men det är ju så vi brukar umgås hemma.
Disa: Ja vi testar alltid idéer på varandra. Leker och prövar, spelar upp scener och regisserar dem.
Alex: Och Disa spelar ju inte sig själv på scenen. Rollen ”Flickvän” i pjäsen är en sammansmältning av alla intima relationer jag har haft, sedan har jag skruvat upp dem ytterligare. Det som är mest ”verkligt” är att det som Sonen kämpar med i pjäsen. Det har jag också kämpat med i alla mina kärleksrelationer.
Disa: Den där destruktiviteten.
Alex: Ja.
Disa: Men det betyder inte att Flickvännen är jag och att det som har hänt i pjäsen har hänt mellan oss på riktigt.
Alex: För mig är autofiktion en slags förtätad sanning som man bara kan uppnå genom att fiktionalisera det självbiografiska. Att Disa, som är min flickvän privat, spelar Flickvän på scenen är ett sätt att ytterligare skärpa formen. Det problematiserar vad som är verkligt och vad som är fiktion. Även om inte folk i publiken vet att Disa är min riktiga flickvän så gör jag det. Dubbelheten får mig som regissör att hamnar exakt där jag vill vara – någonstans mitt emellan sanning och lögn. I den där glitchen.
Disa: Om vi hade varit i en liknande situation privat hade jag inte kunnat spela den här rollen, det hade inte gått. Våra personliga erfarenheter av kris ligger långt tillbaka i tiden. Och materialet är ju så bra. Alex har skrivit en pjäs som ligger nära mig själv, det hade den gjort även om vi inte hade levt ihop. Då är det lätt för mig som skådespelare att se rollen som fiktion och ta mig an materialet professionellt.
Alex: För mig är det här väldigt mycket form, det är ett verk, inte terapi.
Disa: När du fick idéen till pjäsen handlade den för dig om att möta med dig själv och att möta gud. Var det inte något terapeutiskt?
Alex: Skulle mera säga själsligt.
Disa: Är inte det samma sak?
Alex: Jo kanske det. Men det terapeutiska för mig är nog skrivprocessen i sig. Särskilt svårt tycker jag det är att lämna texten ifrån mig och bli bedömd.
Disa: Ja.
Alex: Disa är den första som läser allt jag skriver. Texten finns inte riktigt för mig innan jag lämnat ifrån mig den till henne.
Disa: Så är det för mig med, när jag testar mina idéer på dig.
I flera av scenerna mellan Sonen och Flickvännen framstår Sonen som trasig och osympatisk. Flickvännen framstår ofta som den vettigaste i pjäsen. Vilket ju känns som en rätt klassisk kvinnoroll.
Alex: Ja Sonen är en riktig mansgris i början.
Disa: Det är kanske en klassisk mansroll att fuckar ur på det där sättet. Men jag har inte tänkt på rollerna så, ur ett feministiskt perspektiv. Jag har mera tänkt att Flickvännen är ankaret, mera grundad. Hon ser saker klarare än vad personerna i Sonens ursprungsfamilj gör. Men samtidigt är hon ju en del av den där dynamiken. Hon är också påverkad och i affekt.
Alex: Folk frågar mig hur jag har överlevt med en så tuff uppväxt. Och man får ju nästan inte säga så, men jag tror att det enbart beror på mina flickvänner.
Disa: Det tror jag också. Och på att du vågar gå in i relation och öppna dig för kärleken.
Alex: När jag skrev pjäsen var det omedvetet för mig. Som regissör har det blivit tydligt. Jag ser ju att de andra karaktärerna i pjäsen inte har fått möjligheten att läka genom kärlek. Som Sonen i pjäsen och jag har fått.
