Bilden föreställer Lars Norén och scenografen Charles Koroly under kollationeringen av Stilla liv på Dramaten 2017.
1970-tal - debuten
1973 debuterade den redan tongivande poeten Lars Norén som dramatiker på Dramaten med pjäsen Fursteslickaren. Uppsättningen blev något av en skandal och få trodde nog då att Norén med åren skulle komma att nå sin stora ryktbarhet och betydelse som just dramatiker och teaterman, att han skulle bli känd inte bara genom sina pjäser utan också genom sina uppdrag som både teaterchef och regissör.
1980-tal - genombrottet
Norén skrev under 70-talet flera pjäser för Radioteatern, men kom tillbaka till scenen igen först år 1980, även då på Dramaten. Pjäsen var Orestes och regissör var Gunnel Lindblom. Samma år gjordes också pjäsen Modet att döda i en uppsättning på tv.
Regissören Suzanne Osten satte vid samma tid på Stockholms Stadsteater upp pjäserna En fruktansvärd lycka (1981) och Underjordens leende (1982) vilka blev mycket väl mottagna. Men det var med de två syskonpjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud som Lars Norén blev namnet på allas läppar. Natten är dagens mor spelades under ett par år i början av 80-talet på såväl Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater, Riksteatern som Dramaten, där den regisserades av Göran Graffman.
Göteborgsuppsättningen i regi av Björn Melander bjöd på en dubbelpremiär med möjlighet att se båda pjäserna under två kvällar i rad. Den spelades in för tv, nådde en miljonpublik och dess betydelse för svensk teater är djup och långtgående. Den dysfunktionella familjen som bor på ett hotell, deras strider och drömmar, skildrad med en frenetisk kombination av realism och svärta, med dramatisk skärpa och humor blev snabbt en modern klassiker, en del av vår kanon.
Därmed var också grunden lagd för dramatikern Lars Norén som en centralgestalt i svenskt teaterliv, vars produktivitet sedan aldrig sinade. Under det sena 80-talet kom de pjäser vilka brukar kallas de borgerliga kvartetterna. Höst och Vinter spelades t ex på Dramaten 1989 i regi av Brigitte Ornstein med Sven Lindberg, Anita Björk, Lil Terselius och Irene Lindh i rollerna.
1990-tal - nya former
1991 gick Norén i närkamp med sina föregångare genom att göra Eugene O’Neill till en rollgestalt i pjäsen Och ge oss Skuggorna. Den spelades på Dramaten med Max von Sydow och Margaretha Krook som O’Neill och hans fru Carlotta. En pjäs som på sätt och vis markerade slutet på dramatikern Noréns direktkontakt med den Dramatentradition där arvet efter både Strindberg och O’Neill var påtagligt. (Regissören Norén satte dock 1993 upp Strindbergs Dödsdansen på Dramaten med Marie Göranzon och Jan Malmsjö. De båda hade också spelat i hans egen Stillheten i regi av Christian Tomner år 1988.)
På 90-talet - och framöver - fortsatte Norén istället att söka nya dramatiska former och uttryck. Milstolpar i hans produktion har varit Personkrets 3:1, som brett upplagd och i långt format utspelade sig bland knarkare, brottslingar och psykiskt sjuka. Den gjordes som en samproduktion mellan Riksteatern och Dramaten och den kom att betyda mycket både för den stora ensemble som under lång tid spelade uppsättningen på turné över hela Sverige, men också för den stora publik som sittande i Sören Brunes scenografi under uppsättningens dryga sex timmar mötte en värld och ett tilltal; ett språk, som dittills inte setts och hörts i svensk teater.
Efter Personkrets följde bland annat Skuggpojkarna på Dramaten och den hårt kritiserade och omdebatterade Sju Tre (1999) med Dramatens Reine Brynolfsson och tre interner i rollerna på Riksteatern. Reine Brynolfsson var också med när Dramaten 2003 spelades Noréns Detaljer i regi av Eva Dahlman.
2000-tal och framåt - ordlöst och kargt
Norén har sedan varit kargare, mer fragmentarisk i sin dramatik, inte minst i många av de pjäser som ingick i den så kallade Terminal-sviten – med tydlig inspiration av Jon Fosse. Han har intresserat sig för mord, våld och krig. Han har gjort den ordlösa pjäsen Stilla liv (på Dramaten 2017, i egen regi). Han har närmat sig ålderdomen i pjäser som Vintermusik och Andante (Dramaten 2019, i egen regi).
Under senare år har det ofta parallellt funnits verk från flera perioder i Noréns skapande på repertoaren. På Dramaten sattes Höst och vinter upp av Stefan Larsson 2018. Eirik Stubö regisserade både Och ge oss skuggorna i en uppsättning på Dramaten 2015 och Tiden är vårt hem hösten 2021 på Stockholms Stadsteater, nästan trettio år efter urpremiären av samma pjäs i Björn Melanders regi på Dramaten.
2022 fick pjäsen Solitaire sin urpremiär på Dramaten, i regi av Sofia Adrian Jupither. Den togs också ut till teaterfestivalen i Avignon, där den visades sommaren 2022.
En stor del av Lars Noréns dramatik finns dessutom utgiven i bokform.
Anneli Dufva
