Vad fick dig att skriva Europeana?
Jag vet inte. Kanske frågan om det går att uttrycka en tidsperiod, en avgränsad historisk tid, utan att använda traditionella berättarformer, hur direkta eller alluderande de än är, som en historisk roman eller en självbekännelse. Att hitta en form som gör det möjligt för berättaren – precis som Historien själv – att vara fruktansvärt banal under förespegling att vara originell.
En av de märkligaste och mest påfallande kvaliteterna i Europeana är berättarrösten, som är förbryllande, rolig, störande, allvarlig, saklig, naiv, förvirrande. Det finns ingen ledtråd i boken om varifrån den skulle kunna komma. Hur svårt var det att hålla fast vid den objektiva och för det mesta likgiltiga tonen i rösten?
Jag tror att det bara handlar om bearbetning, om mängden av hinder som man ställer upp för sig själv. Men det som jag tycker är roligt är överflödet av tolkningar som berättaren gett upphov till bland kritikerna. En utomjordisk varelse? En riktigt pervers professor i diskursanalys? Bouvard utan Pécuchet, Pécuchet utan Bouvard? Rousseaus ”gode vilde”? En återuppväckt Candide? Faulkners Benjy med lite högre IQ? En historiker som blivit galen? Personligen har jag aldrig mött honom … Jag har ingen aning om vem han är.
Europeanas undertitel är Kortfattad historia om nittonhundratalet. Din bok är bara 125 sidor lång, vilket är ganska kort med tanke på att den täcker en så lång tidsperiod. Antyder romansens längd att vi försöker distansera oss från nittonhundratalet och dess fasor, eller försökte du illustrera det gångna århundradets absurditet?
En och en kvarts sida per år är inte så illa. Om jag hade börjat berättelsen med det anatoliska upproret i Grekland hade boken blivit 5800 sidor lång – om jag hade fattat mig kort.
Ja, naturligtvis skulle vi vilja göra oss av med det här korkade århundradet. Men jag tror inte att folk har bestämt sig för det än.
Hur som helst var mitt mål inte att framställa nittonhundratalet som tema – inte ens i betydelsen ”reflektionstema” – utan som litterär figur. Den primära frågan var inte vilka händelser eller vilka episoder som var karakteristiska för nittonhundratalet, utan vilken syntax, vilken retorik, vilka uttrycksmöjligheter som hörde hemma i det, på vilket sätt det var redundant osv.
Jag skulle kunna förenkla det. Vilka var nittonhundratalets nyckelord? Utan tvekan brådska (snarare än kaos, som inte är mer passande för nittonhundratalet än för något annat århundrade). Det ledde till att jag försökte skriva en snabb text. En annan egenhet för nittonhundratalet tror jag är infantilism – med allt vad det innebär, från den romantisk-kommersiella bilden av ungdomlighet till vägran att ta fullt ansvar för sina handlingar och ord. Jag försökte alltså skriva en barnslig text, en text som kunde ha berättats av ett barn som läser upp sin läxa eller av byfånen. För det tredje har det här århundradet varit utpräglat vetenskapligt. Därför försökte jag använda en mer eller mindre vetenskaplig vokabulär, med alla dess motsägelser och, om möjligt, med all dess tomhet. Det var de här tankarna som gav boken dess form och innehåll.
Intervju av Céline Bourhis, publicerad i tidskriften Context nr 17 2005.
Översättning Mats Larsson
