"Vet du hur min barndom var?"
Pelikanen spelar i familjen, samhällets minsta cell. Här finns inget skydd, dörrarna står vidöppna mot omvärlden. Salongen och sovrummet har blivit torg och marknadsplats, längtan är sammanblandad med samhällets motor: ekonomi och pengar. I dess löfte om lycka ingår kärleken som bytesvara i iskall förening med cynism och människoförakt. Personerna verkar knappt existera utanför sina givna roller. I Pelikanen är känslorna starka och primala. Längtan och saknad går tillbaka till den första och grundläggande relationen, den mellan barn och förälder. Här börjar allt och hit återvänder personerna i hopp om att finna det som saknas. Frånvaron av kärlek är en ständig tomhet och en kyla. Den går bara tillfälligt att lindra, för hur bota när det är själva livet som har blivit sjukt?
Mitt i svärtan och kylan finns i Pelikanen märkligt ömma scener som rymmer försök till närmanden. Det är ögonblick då människorna står helt stilla inför varandra. De väntar liksom trevande på vad som skall ske, väntar på att möta varandra på ett nytt sätt, ett som ännu aldrig skett dem emellan. ”Vi har visst aldrig talat med varandra” heter det mellan de båda syskonen. Där i det korta försöket finns hopp. Det handlar om att slita masken av varandra. I Pelikanen är man vuxen när man lärt sig att ljuga och förställa sig. Då är man ”redo att gå ut i världen”. Vad återstår då när masker och förställning fallit? Så måste en ny värld byggas, en ny människa.
Människorna i Pelikanen är i ständig rörelse. De är alla på väg någon annanstans, bort. De vill ta kontroll över livet, skaffa sig frihet och fördelar. Friheten är alltid de friheter som erbjuds inom samhällsöverenskommelsen och har internaliserats i rollerna. De kan inte föreställa sig något annat än att komma upp sig, bli rik, göra en resa till Paris, gå på operett, vara ledig. Till och med den slutliga visionen av frigörelsen lånar minnet av barndomens stora sanktionerade frihet: sommarlovet. Alla friheter som erbjuds är egentligen samhällsstärkande. Vuxenblivande, att bli sig själv, går i Pelikanen bara genom att gifta sig och bilda familj, bli produktiv. Man går ur en roll och in i en annan. Bara genom familjen kan man bli fri från familjen. Endast genom att föra vidare systemet med make, hustru, barn. Systemet inympas av samhället och förs sedan ut i det igen stärkt.
I pjäsen finns en outtalad idé om en annan frihet. Det är en frihet bortom samhället, bortom konventionen. Kanske en anarkistisk frihet. Men vad skulle det vara? Här finns ingen försoning. Ingen idé om en verklighetens skärm som kan rivas upp mot en sannare värld. Inte heller någon revolution där klass bryts mot klass. Men vad som sägs är att allt måste förstöras för att man skall kunna skapa något nytt, allt brännas rent, för att man skall kunna leva.
I Pelikanen är hinnan mellan verkligheterna och fantasin tunn. Strindberg kallar sin pjäs från 1906 ett kammardrama: litet format, stora uttryck, expressionism, drastiska och plötsliga vändningar. Men bortom programförklaringarna och formalismen och det lite olyckliga litteraturhistoriska ryktet om konstighet träder en annan pjäs fram. En pjäs modern på ett annat sätt med en djup förståelse för samhälle och människa. Expressionismen som beteckning har trätt tillbaka. Pjäsens uttryck liknar nu en modern psykologisk teckning, motsägelsefull och komplicerad. Personerna är lagda under en blick utan nåd. Samtidigt visar Strindberg i stunder, nästan mot sin egen vilja, en ohöljd medkänsla med dem.
Det verkar modernt att säga: ”vet du hur min barndom var?”, men det är ju tvärtom. Kanske säger det att vi har lång väg kvar innan vi är fria från oss själva.
Lucas Svensson är dramatiker