Natalie Ringler om flykt och kompromisser

"Nån gång kommer våra barn fråga vad vi gjorde 2022. Vad ska vi svara? Vi gick till jobbet, oroade oss över räntorna och elpriserna, kollade nån serie på tv... Det är ju så det är. De stora existentiella frågorna drunknar så lätt i vardagens logistiska problem."

Varför vill du sätta upp Mefisto just nu?
Det började egentligen med Rysslands invasion av Ukraina, som berörde mig djupt personligt av många skäl. Det dök upp frågor i mig – vad skulle jag göra om det hände här? Om vi blev invaderade? Självklart börjar man tänka på flykt. Tidigt var det ju många som flydde, både från Ukraina och Ryssland. Många av de som lämnade Ryssland var konstnärer. Det var extra drabbande för mig – när de lämnar landet lämnar de också förmodligen sin identitet som konstnärer. Att få arbeta som konstnär är inget man kan räkna med på en ny plats. Det blev uppenbart för mig att om jag måste fly så lämnar jag allt jag kämpat för att uppnå bakom mig. Det är banalt, men omskakande. Skulle jag klara det? Vill jag det? Vad blir priset om jag väljer att stanna och vara konstnär? Det som händer nu politiskt i vårt eget land finns också i bakhuvudet så klart. Förändringarna sker sakta nu, men plötsligt kommer det gå fort.

Känner du igen dig i Hendrik Höfgen?
Jag är inte Hendrik Höfgen, men det finns mycket jag kan känna igen i känslan av att egentligen inte höra hemma, och att när som helst kunna bli avslöjad som katten bland hermelinerna. När jag tittar på Hendrik Höfgen har jag en viss förståelse för en människa som vill göra något han är bra på – att spela teater. Det är lätt att döma människor i efterhand, men det är svårt att inte få göra det man är bäst på. Det är ett stort offer att inte få göra det.

Det är ju lätt att som Hendrik Höfgen intala sig att man själv är relativt obetydlig och inte gör någon skillnad i ett stort system?
Nån gång kommer våra barn fråga vad vi gjorde 2022. Vad ska vi svara? Vi gick till jobbet, oroade oss över räntorna och elpriserna, kollade nån serie på tv... Det är ju så det är. De stora existentiella frågorna drunknar så lätt i vardagens logistiska problem. De flesta av oss tänker nog någon gång om dagen – vad spelar jag för roll? Det är sant på ett sätt, samtidigt är det den känslan som gör att vi håller på att ta livet av oss själva.

Här ställs en persons val mellan idealism och pragmatism på sin spets. Hade det här temat varit aktuellt även i en mindre politiskt orolig tid?
Ja, absolut. Det är en evigt existentiell fråga. Det är en fråga om vilken väg man väljer i livet. Idealisten som är trogen sina ideal men också går under på grund av det, det kan hända även i en helt vanlig tid. Liksom att pragmatikern kommer att överleva – men till ett pris. Det är alltid aktuellt. Vi kompromissar hela tiden. Det är nödvändigt att kompromissa, men man betalar alltid ett pris. Och nån gång kommer man tvingas ställa sig frågan – var det värt det?

Foto Jens Sethzman.