Katie Mitchell och klimatet

Det här är ett utdrag ur Katie Mitchells zoom-presentation av konceptet Sustainable Theatre inför repetitionsstarten av Miranda Rose Halls pjäs A play for the living in a time of extinction (En pjäs för de levande i en döende värld) för teamet på Théâtre de Vidy i Schweiz.

Katie Mitchell:

Här har ni mig alltså, en brittisk regissör och feminist som är mycket oroad över klimatförändringarna. Under 30 år i yrket har jag gjort över 100 uppsättningar. 2012 träffade jag forskaren Stephen Emmott och han satte mig in i den fulla vidden av klimatförändringarna. Efter mötet med Stephen bestämde jag mig för att sluta flyga och har inte suttit i ett flygplan på 9 år. Det beslutet fattade jag som samhällsmedborgare för att jag ville kunna se mig i spegeln öga mot öga på morgnarna och säga: ”Jag har gjort nånting, jag har agerat.”

Och för att jag inte ville att min dotter i framtiden skulle vända sig till mig när jag blivit gammal och säga: ”Mamma, visste du om det?” och jag svarade ”Ja”, och hon sa: ”Varför gjorde du ingenting?”

När jag hade bestämt mig för att sluta flyga gjorde jag sex uppsättningar om klimatförändringarna. 2012 bjöd jag in Stephen Emmott att göra en föreställning som hette Ten Billion (Tio miljarder), där Stephen själv stod på scen och beskrev miljökatastrofens komplexitet – dess orsaker och framtiden den skulle leda till.

Därefter regisserade jag 2071 med klimatforskaren Chris Rapley, en uppsättning där publiken fick en inblick i metoderna forskarna använder för att samla in och bearbeta data till prognoser om framtida klimat. 2014 gjorde jag en tredje föreställning på Schaubühne i Berlin, frikopplad från elnätet, där skådespelarna satt på stillastående cyklar och själva alstrade elkraft medan de framförde en pjäs om ett ungt par som funderade på om de skulle skaffa barn eller inte, med tanke på klimatförändringarna.

Sedan regisserade jag i Hamburg en ekologisk version av Samuel Becketts Lyckliga dagar, där jag lät handlingen utspelas i ett översvämmat kök i ett hem. I år regisserade jag en klassisk konsert i Royal Festival Hall om ekopsykologi med titeln Houses slide av den brittiska kompositören Laura Bowler, där konserten inte använde elnätet och ljus och ljud drevs av 16 uppställda cyklar. Och på Schaubühne i Berlin har jag nyligen haft premiär på en annan uppsättning utan el utifrån, Not the End of the World, om skärningspunkten för ras, feminism och ekologi.

Och jag och Vincent (Baudriller, direktör för Vidy-Lausanne och tidigare direktör för Festival d’Avignon) har ju haft ett konstnärligt utbyte i åratal, snart 10 år är det väl? Faktum är att Vincent samproducerade Ten Billion när han basade för Avignonfestivalen. 2019 hade Vincent vänligheten att bjuda in mig till Vidy, och jag sa att jag skulle komma dit om jag fick göra ett stycke om klimatförändringarna och han sa ja, och vi gav oss ut på den resan.

Sustainable Theatre?

Under de inledande samtalen fick jag veta att Jérôme Bel slutat flyga. Så jag skrev till honom: ”Vi kan tala om att avstå från flyg.” Under samtalets gång erbjöd jag honom att tillsammans med mig göra stycket åt Vincent Baudriller på Vidy. Så träffades vi, Vincent, Caroline Barneaud, Tristan Pannatier, Jérôme och jag, under hela det gångna året, hade många, många möten, och diskuterade hur hållbar teater skulle göras.

Vi började fundera på hur man kan turnera utan att människor och utrustning behöver transporteras till olika spelplatser, och vi landade i att sätta upp föreställningen i Lausanne och när det var gjort skriva anvisningar eller en text om föreställningen som sedan skickades till turnéns alla spelplatser, och där skulle finnas en ny regissör, nya lokala skådespelare, men reglerna hade vi bestämt, typ att max 500 watt el fick gå åt, i annat fall måste man redovisa varifrån elen kom eller så måste föreställningen genomföras utan koppling till elnätet.

Anvisningarna skickar vi till alla turnéplatser och där kan de sätta upp sin egen pjäs. Projektet lyfter fram värdet av icke-resande och lokalt engagemang.

Caroline och Tristan krånglade till det med sitt krav på att projektet skulle vara intersektionellt, från klimatförändringar över till sociala och politiska frågor. Jérôme och jag försökte göra nånting tillsammans men vi är så olika som konstnärer att det uppenbarligen inte var en bra väg att gå. Därför delade vi på oss och bestämde att jag skulle göra den första föreställningen och han den andra.

Jag hade problem med vad min föreställning skulle innehålla. För det finns nästintill inga pjäser om klimatförändringarna. Och jag är inte som Jérôme, jag är ingen uppfinnare, jag utgår från en text som finns. Så omsider, i sista minuten, hittade jag en pjäs av en ung kvinna i Amerika som är väldigt engagerad i ekofeminism och det som sker med klimatet, och den pjäsen heter ...

En pjäs för de levande i en döende värld

I pjäsen befinner sig en ensam dramaturg på scenen, för alla medverkande är borta. Dramaturgen måste själv spela pjäsen. Men dramaturgen har tappat tron på föreställningen. Nu har hon chansen att göra den på sitt eget vis. Och hur är dramaturgens föreställning? Hon berättar hela historien om hur vi kom till den här punkten, från världens begynnelse, de första träden och människorna, fram till nu.

Och hon visar sin stora sorg över det. Sådan är föreställningen. Hon sjunger också en del och dansar, det ingår. I fråga om ekologi och teater är det inte bara innehållet som ska handla om klimatförändringarna utan också gestaltningen. Så till det här framförandet ska vi ha två manliga cyklister på scen som alstrar elen kvinnan behöver till sitt agerande och föreställningen är således oberoende av elnätet. Allra sist framträder en kör, för vi behöver något slags katharsis efter att ha hört om så mycket massdöd.

Musiken är gjord av en brittisk kompositör, Paul Clark. Vi ska också ha en dramaturg, Ntando Cele, som bor i Bern och är uppväxt i Sydafrika. Det betyder att vi kan föra ett samtal mellan Afrika och Europa, två kontinenter, den ena på norra halvklotet, den andra på södra.

När spelperioden är över skickas alla regler och anvisningar för föreställningen vidare per mejl till nästa spelplats. Så ser projektet ut och det är första gången som det görs på det sättet. Det här blir det första experimentet någonsin i att sätta upp ett internationellt verk där ingen reser och sedan turnera med det.

Översättning: Boo Cassel