Handlade Nora rätt?

Ett dockhem gavs ut i bokform i december 1879 (upplagan på 8000 ex såldes slut i ett nafs) och den uruppfördes i Köpenhamn några veckor senare.

Pjäsen spelades därpå i Stockholm, på Dramaten, sedan i Oslo, Helsingfors och snart över hela Europa. Den gjorde succé i London, Paris och Sankt Petersburg och fiasko i Sydamerika och i Australien.

Intrigen i Ett dockhem uppges ofta vara inspirerad av danska Laura Kieler. Enligt Gunnar Ollén var hon ”en ung, vacker, lite vårdslös fru” som blivit intagen på sinnessjukhus. Hon lär ha besökt Ibsen i Dresden, när han bodde där, han kallade henne för ”lerkefuglen”, sånglärkan, och hon hade för Ibsens fru berättat att hon tagit ett lån för att hennes sjuke man skulle kunna resa till Schweiz och Italien, men att hon sedan inte klarat av att betala lånet och då förfalskat en växel. När mannen fick veta detta blev han ursinnig och hon fick en nervchock, hamnade på sjukhus, varpå äktenskapet upplöstes.

Viktigt att minnas är att 1880-talet var en tid då de kvinnliga dramatikerna i Sverige faktiskt var mer kända och spelade än både Strindberg och Ibsen. Alfhild Agrell, Ann-Charlotte Leffler och Frida Stéenhof (som ibland kallats Sveriges första feminist) spelades alla flitigt på de stora teatrarna. Ett dockhem låg därför helt rätt i tiden med sitt tema kopplat till kvinnokamp och frigörelse.

Men den stora frågan i pjäsen, som (ändå) väckte debatt överallt där den spelades, var om Nora handlade rätt när hon i slutet av pjäsen valde att lämna sin familj? Artiklar skrevs, motpjäser skrevs och det sägs att man i Köpenhamn satte upp anslag vid middagsbjudningarna om att man inte fick tala om Ett dockhem. I Norge ordnades i tidningen Morgonbladet en fiktiv rättegång, vilken slutade med att Nora frikändes.

I Tyskland vägrade man spela pjäsen om Nora lämnade man och barn och Ibsen blev tvungen att skriva ett alternativt slut till den tyska upplagan. En tysk rättspsykiater skrev en hel bok om Nora, vilken kom till slutsatsen att hon nog borde straffriförklaras såsom hysterika, men också att hennes fall dock borde kräva ytterligare utredning (!)

Ibsen själv ville - trots allt - inte riktigt se sig som kvinnokämpe. Han ville visserligen inte att Nora skulle vara slav under Helmers auktoritet, men samtidigt att Helmer inte skulle göra sig till slav under samhällets.

”Ibsen hävdade med andra ord, som så många gånger förr och senare, den personliga frihetens rätt, vikten av att vara en människa som kunde och vågade tänka och handla på eget ansvar, oberoende av aldrig så många och mäktiga auktoriteter, kyrkans, lagens eller andras.”

Ett dockhem har spelats, och spelas fortfarande, väldigt ofta. Enligt vissa källor slår den Hamlet, som världsdramatikens mest spelade verk. På Dramaten har den satts upp många gånger: först i januari 1880, sedan 1886, 1925 – med Strindbergs tredje hustru Harriet Bosse som Nora - samt 1962, 1972, 1989, 2007 och 2012.

Källa: Ibsens dramatik av Gunnar Ollén, Radiotjänst 1955