Tre frågor till dramatikern Tom Silkeberg

Du har gjort en fri bearbetning av Ernst Tollers pjäs, vad har du gjort egentligen?

För mig är adaptivt skrivande – bearbetning, översättning, dramatisering etc. en i grunden kritisk praktik. Kritisk i så mening att dess självberättigande består i ifrågasättandet: hur skulle historien annars kunna se ut? Jag har ägnat mig en hel del åt adaptioner och tänker att den adaptiva skrivpraktiken ifrågasätter själva idén om verket, om historien, som avgjord och avslutad. Historien upprepar sig, men alltid på en annan frekvens. För Toller-kännare är den här pjäsen främmande, främmande i så mening att språket, sättet människorna talar på och till varandra, är nytt och annorlunda. Men situationerna, utsattheten, mänskofientligheten och den hotande katastrofen är snarlik.

På vilket sätt är språket i din bearbetning annorlunda än i Tollers pjäs?

Jag har vandrat genom Ernst Tollers pjäs som genom en ruin, och försökt framkalla platsen på nytt, med ett språk fullt av vår tids erfarenheter, men som samtidigt inte kan undgå att upprepa de historier och myter som konstituerar det. Till skillnad från Tollers skira, nästan naivistiska dialog, har jag velat synliggöra språk, ställa ut det, i all sin obscenitet.

I din version av pjäsen finns referenser till vår egen tid: finns samma referenser i Tollers pjäs till hans samtid?

Intellektuella belackare med Georg Lukács i spetsen anklagade i sin tid expressionister som Ernst Toller för att vara världsfrånvända, en rätt lomhörd kritik kan jag tycka. Tollers intention var aldrig att skildra sin samtid, utan att kritisera samtiden. Uruppförandet av Hinkemann på Staatstheater i Dresden 1924 stormades chockerande nog av en högerextremistisk mobb, som på förhand hade fått lappar utdelade med repliker ur pjäsen som de uppfattade som tyskfientliga. Jag vet faktiskt inte om något sådant alls vore tänkbart idag. Inte för att vår tid saknar högerextremister, utan för att teatern inte alls har samma betydelse. Händelsen vittnar i alla fall, tänker jag, om ett verk som avsiktligt eller ej grep in i sin samtid. Inte bara det, den föregrep vad som väntade.