Hinkemann

Ernst Toller var en av de mest framstående och inflytelserika dramatikerna under tidigt 1900-tal, känd för sitt politiska engagemang och sin starka koppling till expressionismen inom teatern. Hans verk har överlevt tidens tand och hans texter återspeglar en djup oro för mänsklighetens villkor i tider av revolution, krig och samhällsförändringar. För Tollers del var det omöjligt att separera konst från politik, vilket också präglade hans gärning och hans position som både konstnär och aktivist.

Född 1893 i Samotschin, Tyskland, växte Toller upp i en välbärgad judisk familj. Redan som ung blev han starkt påverkad av de turbulenta tiderna i Europa, särskilt under och efter första världskriget. Hans erfarenheter som soldat under kriget gjorde honom till pacifist, och han började snabbt ifrågasätta de sociala och politiska strukturer som styrde världen. Denna upplevelse skulle senare färga mycket av hans skrivande och politiska aktivism.

Efter kriget återvände Toller till Tyskland, där han blev en ledande röst inom den revolutionära rörelsen. År 1919 blev han en central figur i den kortlivade bayerska rådsrepubliken, en socialistisk stat som snabbt krossades av den tyska regeringen. Toller fängslades för sin delaktighet i revolutionen, och det var under denna period som han skrev några av sina mest berömda verk.

“En stark kritik av den nationalistiska glorifieringen av kriget”

Ernst Tollers kanske mest kända verk är dramat "Människan och massorna" (Masse Mensch)från 1921. Pjäsen skildrar de djupa konflikterna mellan individuella ideal och massornas revolutionära vilja. Den uttrycker ett starkt kritiskt perspektiv på både den etablerade ordningen och revolutionens faror. Tollers pjäser är ofta djupt pessimistiska i sin tematik, där den enskilda människans kamp för frihet och självständighet krossas av kollektiva krafter eller auktoritära system. Detta reflekterar hans egna erfarenheter som en del av den misslyckade revolutionen i Bayern.

Tollers pjäs Hinkemann (1923) är en av hans mest kraftfulla och tragiska verk, som skildrar krigets förödande effekter på individen. Huvudpersonen, Eugen Hinkemann, återvänder från första världskriget som en krigsskadad man – både fysiskt och psykiskt stympad. Hans kropp har blivit förstörd i kriget, vilket gör honom oförmögen att leva ett normalt liv, och hans maskulina identitet har blivit djupt sårad. Genom Hinkemanns berättelse lyfter Toller fram de individuella och mänskliga kostnaderna av kriget, och hur dessa ofta negligeras i det offentliga samtalet.

Pjäsen är också en stark kritik av den nationalistiska glorifieringen av kriget, där soldater förväntas bli hjältar, men i själva verket ofta återvänder som brustna och marginaliserade människor. Hinkemann utgör en djupt personlig och politisk reflektion över krigets meningslöshet och dess förmåga att förstöra både kropp och själ. Pjäsen speglar Tollers pacifism och hans tro på att mänskligheten måste finna andra vägar än våld för att lösa sina konflikter.

Ett annat betydelsefullt verk är "Hoppla, vi lever!" (1927), en satirisk och bisarr pjäs som skildrar en revolutionär ledare som vaknar upp efter 17 år i koma och upptäcker att hans ideal har blivit föråldrade. Toller använder här sin briljanta känsla för teaterns möjligheter att skapa samhällskritisk satir. Han belyser de absurda konsekvenserna av politisk idealism och pekar på risken att revolutionens mål kan förvridas eller förlora sin betydelse över tid.

Expressionismen

Som en del av den expressionistiska rörelsen inom teatern fokuserade Toller på att utforska människans inre liv och psykologiska konflikter, ofta genom att använda stiliserat språk och symbolik. Expressionismen var en reaktion på de brutala realiteter som industrialiseringen och kriget förde med sig, och Toller, tillsammans med andra som Georg Kaiser och Bertolt Brecht, använde teatern som ett verktyg för att avslöja samhällsmissförhållanden och uppmuntra till förändring.

Tollers verk tenderade att ha en mörk och fragmentarisk struktur, där scenbilderna ofta var uppbrutna och förvridna, vilket speglade den inre dissonans och kaos som genomsyrade samhället efter första världskriget. Hans karaktärer kämpade ofta med frågor om moral, frihet och ansvar – teman som fortfarande är relevanta i dagens samhällsdebatt.

Under sin tid i fängelse, mellan 1919 och 1924, var Toller otroligt produktiv. Det var här han skrev sina mest kända verk, och hans status som politisk fånge gjorde honom till en martyrfigur för många inom den intellektuella vänstern. Fängelset gav honom också tid att reflektera över de ideal som drev honom och att skärpa sitt politiska och estetiska budskap. Under denna period skrev han också självbiografiska texter och poesi som speglade hans oro för den växande fascismen i Europa.

Flykt och död

Trots sina framgångar som dramatiker fick Toller allt svårare att navigera den politiska scenen i Tyskland när nazisterna kom till makten. År 1933 tvingades han fly från Tyskland, eftersom hans politiska och judiska identitet gjorde honom till ett mål för det nya fascistiska styret.

Toller levde sina sista år i exil, först i Schweiz och sedan i USA. Under denna tid kämpade han med personlig förtvivlan och ett allt mörkare världspolitiskt klimat. Hans sista år präglades av ensamhet och djup depression, och 1939 tog han sitt liv i New York. Trots sitt tragiska slut har Ernst Toller lämnat ett outplånligt avtryck i teaterhistorien, och hans verk lever vidare som ett kraftfullt vittnesmål om en konstnärs kamp för rättvisa och mänsklighet. 

Ernst Tollers pjäser och skrifter utmanade den etablerade ordningen och gav röst åt de marginaliserade och förtryckta. Han tillhör den generation av dramatiker som använde sin konst för att påverka samhällsförändring och som såg teatern som ett forum för både intellektuell och politisk kamp. Tollers verk fortsätter att inspirera moderna dramatiker och aktivister som söker förstå hur konst och politik kan sammanflätas för att skapa en bättre värld.

Tollers gärning, präglad av hans ständiga försök att förena politisk radikalism med konstnärlig originalitet, förblir ett viktigt exempel på hur dramatik kan vara både estetiskt nyskapande och socialt relevant. Hans skarpa kritik av totalitära tendenser och hans försvar av mänsklig värdighet gör honom till en röst som fortfarande talar till oss i dag, över 80 år efter hans död.

Ernst Toller skriver:

"När pjäsen uruppförs på Staatstheater i Dresden uppstår tumult, en völkisch-sinnad* Hr. Mutschmann står bakom det. Han har skinnat en välgörenhetskassa och för pengarna köpt åttahundra biljetter till studenter, funktionärer, skolelever. Var och en av dessa åttahundra nyfikna hade fått en lapp med krigsfientliga repliker från min pjäs i handen. De ska vara signalen som utlöser teaterskandalen. Första scenen framförs dock ostört, de åttahundra ser bestört på varandra. Stickorden uteblir, regissören har strukit dem. Under andra scenen faller omsider ett av stickorden och nu är det inte längre någon som håller igen. Visselpipor tjuter, Deutschlandlied skrålas.

En incident från föreställningen föregrep verkligheten. Uppe på första balkong får en i publiken hjärtslag under oroligheterna. De som sitter omkring honom ber orosmakarna att visa den döende hänsyn. En av dem böjer sig då över mannen, betraktar sakligt hans ansikte, ser den krokiga näsan, och vänder sig mot sina kumpaner: `Det är bara en jude´, säger han. De andra rasar vidare."

*Völkische Bewegung (folkrörelsen) är samlingsnamn på en högerextrem, tysk-nationalistisk och rasistisk rörelse som från 1800-talet och framåt fick ett allt större inflytande över det offentliga rummet i Tyskland.