”Att leta runt i förråd, second-hand och materiallager ger min inspiration en kick”

Caroline Romare, aktuell med 77 meddelanden till framtiden, om att arbeta hållbart med kostym och scenografi.

När kände du som scenograf och kostymör att det blivit viktigt att förhålla sig till hållbarhet, till miljön, som en aspekt i skapandet?
– Jag har alltid älskat det använda, det som utsatts för sin användare, det omoderna, det som inte längre tillverkas. I jakten på det har återvinning blivit en del av mitt sätt att arbeta. Då, faktiskt redan som barn, tänkte jag såklart inte i ord som hållbarhet och medvetenhet för klimat, men ekonomi fanns nog alltid med. Drivkraften att skapa nytt var större än ekonomin att köpa nytt. Nu, i min roll som scenograf och kostymdesigner, lever det här kvar. Att leta runt i förråd, second-hand och materiallager ger min inspiration en kick. Att jag numera också är övertygad om att det är en hållbar väg att gå är såklart en stor bonus på alla sätt.

Hur arbetar man hållbart med scenografi och kostym?
– Jag är övertygad om att om vi lägger mer resurser på hantverksarbete och mindre på inköp av nyproducerat i alla dess former så går vi åt rätt håll. Att återvinna helt enkelt. Det måste vara lönsamt att återanvända en träregel, en textil, ett plagg. Mer arbetstimmar för hantverk och mindre släng.

Kostymskisser för 77 meddelanden till framtiden.

Vad har du mött för svårigheter utifrån den hållbara ambitionen?
– Redan i dag återanvänder man på de flesta teatrar. Framför allt vad gäller rekvisita och kostym. Det flesta har kostym-, material och rekvisitalager men de lever ofta under hot om att behöva minimeras med ekonomi som argument, att det krävs arbetstid att omhänderta och att hyra lageryta är dyrt. Jag tror man måste omvärdera sådana beräkningar för att bli mer hållbar.

Berätta om något som har fallit oväntat väl ut i arbetet, med tanke på viljan till återbruk?
– När jag fick alla dessa fantastiska berättelser i min hand, dessa meddelanden till framtiden från hela världen, var det ett självklart val för mig och min assistent Agnes att i varje beslut välja det mest hållbara. Alla kostymer på scenen har tillverkats av material som vi hittat i olika förråd. Det finns också en hel del plock från kostymförrådet och inköp av second-hand. Men! Det här är jätteviktigt för mig: Vi har inte sparat in en enda sekunds hantverkstid, tvärtom. Bakom varje kostym finns ett otroligt arbete med mönsterkonstruktion, tillskärning, färgning och patinering. Även när man plockar kostym från förråd behöver de omarbetas, vilket också kräver skickliga hantverkare. Jag är otroligt stolt över att teatern sa ja till många fler hantverkstimmar än de först hade beräknat. Tack.

Och hur tankarna gått gällande scenografin?
– I arbetet med scenografin har vi både byggt nytt, men också återanvänt flera scenografiobjekt. I varje val har vi vridit och vänt för att ta beslut. Ska vi använda ett mer hållbart ullmaterial eller ska vi ta vara på den bomullssammet vi har och komplettera den? Vad har vi för dansmatta på lagret? ”Åh, vilket fantastiskt flysiden, det använder vi någonstans”, och så vidare. Vi har en stor mängd rekvisita och den kommer bara från lagret. Alltså, sådant går inte att göra om man inte har ett välsorterat lager. Sortera, sortera, sortera och märk upp, det är hållbart! Jag avslöjar dock att vi har en absurd ”plastscen”, men vi lovar, plasten ska gå till återvinningsföretag och bli fina baddräkter.

Vilka kompromisser har du fått göra, vad har inte gått att lösa på ett ”hållbart” sätt?
– Till de största konstruktionerna i scenografin har nytt material köpts in, främst aluminium. Metallåtervinning har kommit långt så det känns ändå ok på hållbarhetsskalan eftersom aluminium kan återanvändas oändligt många gånger. Det finns även en del textil för fond mm. Jag letade igenom alla gamla fonder men vi var tvungna att skapa en ny med rätt mått. Nu hoppas jag såklart att den kan återanvändas och målas om framöver.

Del av Dramatens knapplager.

Utvalda tygprover från Dramatens tyglager.

Känner du dig fri när du arbetar med de begränsningar som den här ambitionen ändå innebär? Är det inspirerande?
– Ja! Jag menar det verkligen, det är väldigt inspirerande att sätta upp ramar. För mig är ramar och begränsningar av olika slag en stor del av det konstnärliga arbetet.

Tror du vi kommer få se fler exempel på det här sättet att arbeta – inte minst på de institutioner som har stora lager av kostym och rekvisita?
– Medvetenheten är betydligt större idag än för ett decennium sen och de flesta större teatrar har det i sitt uppdrag, att bli mer hållbara. På min fana i det här arbetet kommer det såklart stå: Fler människor i hantverksarbete och större rum för det! Fler och mer välsorterade lager!