Att nyöversätta Vredens druvor

Steinbecks klassiker finns i en utmärkt översättning av Thorsten Jonsson från 1940, och eftersom Mina Salehpours dramatisering är en kondensering av originalet – inte ett ord är taget någon annanstans ifrån, allt är bara förtätat och ibland något omflyttat – borde man väl kunna använda sig av den, eller? Svaret är ja, men det hade inte blivit bra.

En översättning åldras snabbare än originalet, brukar det heta, och det beror på att översättaren flyttar över texten till sin kultur och sin tid på ett mer uttalat sätt än författaren. Det finns också en större acceptans, tror jag, för att en originaltext låter gammal eller daterad – men vi borde kanske pröva att ”översätta” vissa svenska original till nutida svenska. Hur skulle till exempel Selma Lagerlöf låta om vi satte hennes verk i händerna på en professionell litterär översättare?

I arbetet med att nyöversätta Vredens druvor fanns det också ett fysiskt rum, en ensemble och en publik att förhålla sig till. Det gjorde något med min blick på texten. I varje beskrivning, varje replik hörde jag inombords orden uttalas i den kontexten, och precis som att varje översättare gör sin unika språkliga version av ett verk så har det här sammanhanget bidragit till forma den svenska versionen av Mina Salehpours bearbetning

En förutsättning för min tolkning var att tona ner den breda dialekt och sociolekt som förekommer i originalet, och som den gamla översättningen i stor utsträckning reproducerar, och omvandla den till en naturlig talspråklighet. Annars fanns det en risk för att replikerna och karaktärerna skulle bli oavsiktligt komiska. Man kan vara trogen originalet på många vis, och i det här fallet behövdes en mer tidlös och spelbar text för att göra Steinbeck rättvisa.

Jag har gjort två nyöversättningar tidigare, av Kazuo Ishiguros första två romaner, och precis som i de fallen sneglade jag inte på den gamla översättningen förrän jag hade gjort min egen – av rädsla för att bli påverkad eller drabbas av lusten att låna lite. Sedan gick jag till föregångaren för att se hur han hade löst dunkla eller svåra passager – det vore tjänstefel att inte använda sig av all hjälp man kan få. I Ishiguros fall hade jag inte hjälp ett dugg, inget blev ett klarare och det märktes också att översättningarna var gjorda långt innan internet gjorde researcharbetet tusenfaldigt enklare. Men den här gången har Thorsten Jonsson hjälpt mig vid minst ett par tillfällen – tack!

Niclas Hval, översättare