Vox Humana

1. Den mystiska drivkraft som manar poeten att skriva fastän all hans djupt liggande lättja vägrar, samt, antagligen, minnet av ett samtal han råkade få höra i telefon, röstklangernas djupa säregenhet, de evighetslånga tystnaderna.
   
   
2. Folk förebrår honom att han verkar genom maskiner, förser sina pjäser med för många maskiner, förlitar sig för mycket på iscensättningen. Det var således viktigt att gå till det allra enklaste: en akt, ett rum, en roll, kärleken, och moderna pjäsers vardagliga rekvisita, telefonen.
   
   
3. Den realistiska teatern är för livet vad målningarna på Salon des Beaux-Arts är för naturen. Det var nödvändigt att måla en sittande kvinna, inte en viss kvinna, en intelligent eller dum kvinna, utan en anonym kvinna, och undfly glöden, kulsprutedialogen, den förälskade kvinnans ord som är lika outhärdliga som barns ord, kort sagt all denna teater med teatern som förebild som på ett giftigt, klumpigt och lömskt vis har ersatt teatern kort och gott, den sanna teatern, Sofokles, Racines och Molières levande svårbegripliga tal. Författaren föreställer sig svårigheten med företaget. Det är därför han, i enlighet med Victor Hugos råd, har förenat tragedin och dramat med komedin med stöd av de förvecklingar som erbjuds av den apparat som är minst lämpad att behandla hjärtesorger.
   
   
4. Slutligen, eftersom folk ofta har invändningar mot att han av sina uttolkare kräver en lydnad som är menlig för deras naturgåvor och själv alltid kräver den ledande rollen, har författaren önskat skriva en oläslig pjäs som, på samma sätt som hans ROMEO betitlas förevändning för iscensättning, ska utgöra en förevändning för en skådespelerska. Verket ska ställas i skuggan av hennes spel eftersom dramat ger tillfälle att spela två roller, en när skådespelerskan talar, en annan när hon lyssnar och avgränsar personligheten hos den osynliga rollfiguren som uttrycker sig genom tystnader.

Cocteau hade en minst sagt brokig bakgrund. Han hade debuterat som tjugoåring med diktsamlingen La Lampe d’Aladin 1909 och i konstnärskretsar snabbt blivit känd som La Prince frivole, som året därpå även blev namnet på hans andra diktsamling.

1917 väckte han stor uppmärksamhet – för att inte säga skandal – med baletten Parade med musik av Erik Satie och scenografi av Pablo Picasso. Den framfördes av Ryska baletten i Paris under ledning av Sergei Diaghilev. 1921 kom han även att skriva librettot till baletten Mariés de la tour Eiffel, som framfördes av Svenska baletten, också i Paris. Musiken stod fem av medlemmarna i den omtalade tonsättargruppen Les Six för. 1926 samarbetade han även med Igor Stravinskij i baletten Oedipus Rex.

Cocteau skrev dessutom romaner och teaterpjäser och var även verksam som bildkonstnär. Han var sin tids allkonstnär. Så småningom kom han även göra omtalade filmer. Mest berömd är Orphée från 1950.

1928 hade Cocteau skrivit en monolog för en ensam kvinnoröst, La voix humaine. Den fick urpremiär på Comedie Française 1930. Sexton år senare, våren 1946, togs den även upp på Lilla scenen och blev Dramatens andra Cocteauprogram.

Monologen berättar om hur en förtvivlad kvinna i telefon tar farväl av sin älskare, som hittat en ny kärlek. På Lilla scenen briljerade Elsa Carlsson i rollen. ”Så värst mycket mer än ett rätt tomt virtuosnummer är det lilla stycket knappast” konstaterade Sten Selander njuggt, ”men virtuost är det onekligen”. Samma adjektiv kunde även användas om Elsa Carlssons utsökta framförande, menade kritikern, som imponerats av den ”äkta känsla” hon la in i rollen. Stycket passade utmärkt på teaterns intima scen.

1959 skrev tonsättaren Francis Poulenc – en av medlemmarna i gruppen Les Six – en operaversion av stycket. Det fick sin urpremiär på Opéra-Comique i Paris samma år. Operan blev snabbt lika populärt som talpjäsen. Poulencs människoskildring, skrev någon, ”avslöjar själsliga djup: skriet i La voix humanie kommer från en kvinna, vars hjärta när älskaren överger henne får ett öppet sår som aldrig läks”. Så sant.

Den första svenska uttolkaren av rollen blev Elisabeth Söderström. Hon sjöng den på Operans Rotunda 1974 och kom senare att framföra den i flera olika sammanhang. Inte minst framträdde hon i rollen på Dramatens Stora scen i augusti 1990, då med hjälp av en bandad stereoinspelning tillsammans med Kungliga Hovkapellet.

I september 2019 satte Dramaten upp Cocteaus Les parents terribles från 1929 och som fick den svenska titeln Evakuering: De förskräckliga föräldrarna. Stycket spelades i en lägenhet vid Hötorget och blev en minnesvärd uppsättning.

Dag Kronlund

Cocteaus livsstil var excentrisk och utmanande och inte fri från inslag av snobbism. Han ville stå i centrum, pratade oavbrutet och var en ytterst skicklig imitatör. Trots obestridliga divalater hade han en magnetisk utstrålning som det var svårt att inte fascineras av. Under 1900-talets första hälft, framförallt under mellankrigstiden, var Cocteau en centralfigur i det franska kulturlivet, en tidig avantgardist och ledare för de modernistiska rörelser som då utvecklades, bland andra dadaismen.

Sitt modernistiska genombrott fick Cocteau med librettot till baletten Parade, en på sin tid omskriven skandalsuccé. Denna enaktare, som skrevs 1916 – 17 för Sergei Diaghilevs Ballets russes, har sin plats i teaterhistorien som exempel på en tidig surrealistisk pjäs. Handlingen som utspelas på en gatucirkus i Paris ger prov på hur gatans liv kan gestaltas på scenen. Dekoren var gjord av Picasso, musiken av Satie och koreografin av Massine.

Till Cocteaus lördagssoaréer i våningen på rue d’Anjou i Paris där han bodde med sin mor lockades kultureliten och konstnärsbohemer från Montparnasse och Montmartre. Där underhöll Cocteau sina gäster med såväl högläsning ur sina verk som det senaste Paris-skvallret. Det var festligt och respektlöst men under ytan pyrde spänningarna. Vänskapsband bröts och nya knöts. Mellan surrealisternas ledare, André Breton och Cocteau rådde till exempel stor misstänksamhet och rivalitet. Det var lätt att hamna i konflikt med Cocteau, en paradoxernas man som själv beskrev sig som en lögn som alltid talar sanning.

Personen Cocteau har ibland fått verket att hamna i skuggan. Men hela hans liv kan ses ett konstverk i sig, färgat av såväl romantik som poesi. Driven av en ständig rastlöshet och med ett aldrig tillfredsställt behov av bekräftelse och beundran väckte han dock motstridiga känslor. Han hatades lika ofta som han hyllades. En del såsom Paul Claudel tyckte han var en ytlig dilettant, andra såsom Marcel Proust hade blick för hans genialitet.

Det Cocteau skrev i slutet av sitt liv var för det mesta tillfällighetsalster, alltför snabbt tillkomna. Men den delvis självbiografiska romanen Le livre blanc (1928) om homosexualitet läses alltjämt, den surrealistiska filmen Le sang d’un poète (1930) intresserar fortfarande cineaster liksom L’Orphée (1950), av Ingmar Bergman karakteriserad som en av de vackraste franska filmer han sett. Flera yttre utmärkelser kom honom också till del: 1955, åtta år innan han dog, valdes han in i Franska akademien och han blev även hedersdoktor i Oxford.

Lena Kåreland