Prospero är en herreman, Caliban en slav – så redan i William Shakespeares original, och ännu mer i Dramatens bearbetning. Hierarkin är karikatyrmässigt överdriven men likväl äkta, och det går inte att ta miste på den brutala narrativa underströmmen i Prosperos utgjutelser: att det är skillnad på folk och folk, att det finns fria och ofria.
För den elisabetanska teaterpubliken var detta självklarheter, något de inte behövde explicit dramaturgisk hjälp för att begripa – och så har det varit för de flesta människor i historisk tid. Vi är, har folk menat, skapade ojämlika, i olika klasser, ständer, raser, socialgrupper och kön. Och ingen institution, inte ens patriarkatet, har sanktionerat de orättvisor som emanerar ur olikheterna på ett lika infernaliskt vis som slaveriet.
När Shakespeare skrev Stormen befann sig västeuropéernas slaverikultur mitt uppe i en eskalerande och bloddrypande renässans. Ofriheten hade varit utbredd på de egna godsen och gårdarna under antiken och tidig medeltid, för att ebba ut under 1100- och 1200-talen och ersättas av ett system som byggde på avtalsreglerat lönearbete. Trälarna hade bytts ut mot drängar och pigor. I Sydeuropa hade dock husslaveriet överlevt, om än i reducerad skala, för att uppleva en ny kulmen efter att lukrativa handelsvägar öppnats genom de portugisiska upptäcktsresorna längs Afrikas kust. Portugiserna var ute efter guld, men insåg snart att de måste betala med slavar för att de afrikanska motparterna skulle vilja handla. Snart hade de tagit till sig kommersens praxis och vidareutvecklat den. På obebodda öar som Madeira och São Tomé skapade de sockerplantager med ofri arbetskraft som importerats från afrikanska fastlandet. I nästa skede, när Amerika upptäckts och smittkoppor och mässling utraderat urbefolkningsmajoriteten, överflyttades systemet till de västindiska öarna och de latinamerikanska kolonierna. Den transatlantiska slavhandelns era var kommen, ett månghundraårigt brott mot mänskligheten som slukade mellan 10 och 13 miljoner offer, om inte fler.
Engelsmännen var senkomlingar jämfört med portugiser och spanjorer, och när Shakespeares landsmän väl skaffade sig kolonier var det först med den egna emigrationsvilliga befolkningen i åtanke. Hellre skeppa över kontraktsbundna bönder och lantarbetare, än betala dyrt för svåråtkomliga afrikaner. Problemet var att de kontraktsbundna avskydde att hunsas i koloniala utposter; de föredrog ofta att rymma och bli sjörövare. Alltså lärde sig engelsmännen rutterna till Afrika och människohandelns logik, med följd att Storbritannien på 1700-talet hade blivit världens största slavhandlarnation, den nationella motor som fick den vedervärdiga triangelhandeln att alstra profit åt europeiska handelshus och lägga en av de finansiella grundvalarna till industriella revolutionen.
I slaveriets fotspår följde förtryck och rasism. Det förra var nödvändigt för att slavarna skulle förbli slavar och inte göra vad de i regel åstundade – bryta bojorna, dräpa herremännen och bygga upp egna riken. Sådana revolter var vanligt förekommande, inte minst på koloniöar som Jamaica, där kolonisatörernas numerära underlägsenhet spelade de välmotiverade upprorsmännen i händerna. Botemedlet stavades våld och kontroll. Samtidigt legitimerade och förklarade rasismen den sjuka samhällsordningen. Det var oändligt mycket lättare att motivera utsugningen och piskandet om man verkligen trodde att slavarna var en sämre sorts människor, folk som inte var mentalt kapabla att bli civiliserade, män och kvinnor som egentligen borde vara tacksamma för att de lyfts upp ur sitt eget samhälles förmenta mörker och skeppats in i ljuset.
Caliban är ett suveränt exempel på hur renässans- och barockerans europeer visualiserade de driftstyrda och vilda naturbarn som endast slaveriet kunde tämja – urinvånaren vars värld har tagits över av en kolonialherre, som har bibringats högkulturernas ljus och sanningar, men som besvarat detta med våldtäktsförsök och hatiskt missnöje, eftersom han inte kan bättre. Till råga på allt är hans namn ett anagram på kannibal. Det är symptomatiskt att Caliban också är det stora slutmysteriet i Shakespeares original: det blir happy end och försoning för de övriga, men den ånyo kuvade slavens öde förblir ovisst, i dramat liksom i verkligheten.
Spänningen mellan natur och civilisation, och mellan förtryck och frihetslängtan, gör Stormen till ett tidlöst verk. Det finns inga hjältar och skurkar i dramat utan motsägelsefulla gestalter och konfliktscenarier som är lika aktuella idag som när verket skrevs omkring 1610. Var tid producerar sin storm. Det är, för att parafrasera dess upphovsman, i sanning det material av vilket drömmar vävs.
