För hundra år sedan präglades profetiorna om framtiden av optimism. Filosoferna målade upp bilden av ett upplyst samhälle, helt igenom rationellt och rättvist. Ekonomerna menade att ingen i denna sköna nya värld skulle behöva arbeta mer än tre timmar om dagen. Politikerna lovade alla tid att skapa: ”Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill”, som finansministern Ernst Wigforss formulerade det.
I dag, ett sekel senare, känns dessa drömmar avlägsna. Antalet arbetstimmar stiger, vilket bidragit till att fler svenskar än någonsin är sjukskrivna på grund av stress. Fyra av tio uppger att de lider av sömnproblem, och utskrivningen av sömntabletter och lugnande medel har femfaldigats det senaste decenniet. Ungas psykiska hälsa har försämrats drastiskt, och nyligen kom en undersökning som visade att en fjärdedel tycker att livet är meningslöst. Bland unga män är siffran en tredjedel.
Ekonomiskt har moderniteten levererat – men det är svåra tider för själen.
Redan för hundra år sedan hördes varnande röster. Visst såg den tekniska och materiella utvecklingen lovande ut, men moderniteten hade också en skuggsida.
Karl Marx kallade denna skugga för alienation: Den känsla av främlingskap som uppstår när allt reduceras till varor: Relationer blir något vi investerar i, vår identitet ett varumärke och när vi vill träffa en partner ger vi oss ut på datingmarknaden. Sociologen Max Weber menade att modernitetens effektivitet och kalla byråkrati förvandlade samhället till en järnbur. När livet levs inom logiska system går magin förlorad – världen blir avförtrollad.
På senare år har Hartmut Rosa pekat ut accelerationen som modernitetens signum. Tempot har ökat sedan upplysningen. Produktionen blir effektivare, vi reser och kommunicerar hastigare och vill också hinna med fler saker under en dag och en livstid. Tekniken, ekonomin, kulturen och livet självt: Allt accelererar.
Det här går inte att välja bort. Accelerationen är en nödvändig del av det moderna livet. Hjulen måste helt enkelt snurra snabbare för varje år, annars sjunker BNP, skatteintäkter och löner. Och om det sker, då väntar total kollaps. Som i Tyskland kring 1930 eller Grekland runt 2010. Ett samhälle är modernt, skriver Rosa, när det bara kan hållas stabilt genom ständig acceleration.
Det betyder att vi som lever i moderna samhällen har svårt att stanna upp och hämta andan. Stressen är strukturell. För om hjulen ska snurra snabbare, då måste medborgarna springa fortare. Och det gör vi, men priset är högt. Acceleration genererar hetta: Den bränner ut våra själar och värmer upp planeten.
Accelerationens mål är expansionen. Tillväxten lovar oss mer och mer av världen. Men ju mer vi har, desto tunnare blir vår relation till tillvaron. Till slut blir världen ett dött och själlöst ting; något vi kan äga och kontrollera, men som inte längre berör oss. Avförtrollad alienation, för att tala med Marx och Weber.
Världen slutar att sjunga, suckar Rosa. Det som går förlorat är resonansen: Upplevelsen av att världen är ett tilltal till oss. Den nya världen är inte skön, utan stum.
Modernitetens profeter hoppades att ekonomisk expansion skulle bereda rum för kreativitet, konst och kontemplation. Men det som har hänt är snarare att accelerationen har trängt undan detta. Ekonomin är den moderna guldkalven och runt den virvlar dansen i ett furiöst tempo.
Men vad skulle hända om vi placerade resonansen i centrum? Om vår strävan efter stigande tillväxtkurvor byttes ut mot rapporter om resonansens utrymme? Om tidningarnas näringslivsbilagor ersattes av journalistik om själens tillstånd?
Skulle det ta oss ur den moderna paradoxen: Detta att vi har allt men samtidigt känner att vi gått miste om det allra viktigaste. Att vi lever i ett samhälle med höga löner, avancerad sjukvård och en stark välfärd – men ändå tittar oss uppgivet omkring och viskar: Var detta allt?
