Stefan Larsson i samtal med Irena Kraus
Irena Kraus: Det finns en privat erfarenhet hos dig av att förlora ett barn. Var det dags att ta tag i det här nu?
Stefan Larsson: Ja, det var dags utifrån att jag kan använda den erfarenheten och konvertera den till något konstnärligt. Nu är jag beredd att förmedla den erfarenheten till skådespelare och en publik, utan att på något sätt vara privat eller terapeutisk. Jag tror att jag kan fylla problematiken med min erfarenhet på ett riktigt sätt när man jobbar med sådana här saker. Så i den bemärkelsen tycker jag att det var dags för det. Det är inget akut sår i mig längre som det en gång var, även om det finns där hela tiden.
IK: Det är tre gånger Ibsen för din del här på Dramaten. Du satte upp Vildanden på stora scen 2000, Rosmersholm 2014 och nu Lille Eyolf. Vad är det som lockar med Ibsen?
SL: Jag tycker kanske att Vildanden skiljer sig i någon mening både från Rosmersholm och Lille Eyolf. De har bägge en lite löjlig manlig huvudroll som förenar dem med någon form av projekt. Ibsen är både ömsint och iskall när han dissekerar de här männen som vägrar växa upp och ta ansvar. Mannen som fortsätter leka, medan kvinnorna får bära både familj och samhälle i någon mening. Men både i Rosmersholm och i Lille Eyolf börjar andra ämnen smyga sig in. Han är någon sorts förfreud och jobbar ju med så många lager av lögn, vad som är sant och vad som är falskt. Hans karaktärer ljuger även om det som inte är uppenbart.
IK: Det känns ju som att de här pjäserna hör ihop på många sätt?
SL: Ja, de är gåtfullare och därför inte spelade lika ofta.
IK: Du talade på kollationeringen om hur karaktärerna sexualiserar sin ångest …
SL: Det här skrevs ju 1894 och ändå är det väldigt explicit. Sen kanske vissa saker förtydligats i min bearbetning. Men även Ibsen är ju häpnadsväckande tydlig med sexualiteten som motor i de här pjäserna. Han rör vid många tabun, inte minst temat med en mamma som fördrar sin man framför sitt barn.
IK: Samtidigt handlar det om att upprätta en slags mänsklig värdighet har du sagt.
SL: De sätter ju i gång en slags internutredning i sitt äktenskap om själva skuldfrågan. Kastar grova anklagelser mot varandra. Vems fel det är att barnet dog. Där kommer svartsjukan mot systern in och det antyds att det finns en incestuös relation mellan Asta och Alfred, som ju vuxit upp tillsammans. Jag tycker antydningarna är starka, men det behöver inte vara så. Där de egentligen hade behövt hjälp av kuratorer och psykologer, sätter de i gång den här utredningen som kan sluta med att de i princip slår ihjäl varann. De tillfogar varandra stora skador. Det finns en Fröken Julie inbyggt i det och här finns också klassfrågan som inte är helt oviktig.
IK: Grunden som det här äktenskapet vilar på är delvis byggd på falska premisser menar du?
SL: Konstigt nog så uppnår de en slags försoning i slutet. Internutredningen som egentligen är livsfarlig och som man inte skall utföra, leder ändå till något nytt. De bråkar sig fram till en sanning, precis som Johan och Marianne gör i Scener ur ett äktenskap. Slår sig fram och gör sig själva till människor. De går från någon sorts primitivitet, som vi alla gör, till något som ligger utanför dem själva. Ta hand om barnen etc. Det finns en viss transformation där som leder till någon mänsklighet.
IK: Din uppdatering ligger också i det rumsliga, som man känner igen lite från hur du arbetade i Linje Lusta. Tänker du att den är förlagd till Stockholm idag?
SL: Den skall i alla fall kännas som om den är möjlig i Stockholm idag, jag vill att den skall vara möjlig för oss nu som någonting som skulle kunna ske och pågå i Stockholm, eller i Bergen. Jag vill ta den till vår tid. Har försökt skära fram vissa teman och ta bort viss pratighet hos Ibsen.
IK: Du har också uppdaterat pjäsen lätt språkligt?
SL: Ja, kanske lite fräckt i vissa fall. Det är lustigt, men i Linje Lusta tex var det ingen som noterade att alla amerikanska referenser var borta. Ingen pratade om New Orleans, det fanns inte ett enda amerikanskt ord. Jag tror att det också var det som gjorde att den blev så möjlig och modern på något sätt, för att vi inte var i Stanley Kowalskis rum eller Marlon Brandos gamla filmer. Det är det jag hoppas den här bearbetningen skall kunna ge. De norska referenserna är helt borta.
IK: Pjäsen skrev 1894 och hade premiär året därpå på Deutches Theater i Berlin. Den har inte spelats så flitigt, vad tror du det beror på?
SL: Att den är komplicerad. Det är en ganska liten pjäs, men med stort innehåll. Man skulle till och med kunna säga att den är överlastad. Den har så många teman att ett av dem räcker för en hel pjäs egentligen. Det är en komplikationsnivå i texten. Sen tror jag att den alltid betraktats som gåtfull, den har ett nästan Fosse mellanrum i någon mening. Den ger utrymme för tolkningar och skriver oss inte på näsan. Hedda Gabler, Ett dockhem, Vildanden är tydliga pjäser, där är det ingen tvekan om vad som skall hända. Här blandar han korten. PO Enquist som översatte Rosmersholm, beskrev Ibsen som ”lurig”. Han börjar borra ett hål någonstans och publiken flockas runt det där hålet. Men så plötsligt börjar han gräva ett likadant hål någon annanstans, som är lika djupt och allvarligt och då springer vi dit. Det gör att han öppnar pjäsen istället för att förklara den. Det finns inget meddelande i den meningen. Det överlastade och det ofärdiga, den lätt diffusa dramaturgin, tror jag folk har undvikit.
IK: Det finns inte så mycket av mänskliga transportsträckor menar du?
SL: Det går ju slag i slag. Den är nästan lika hopplös som Macbeth på det sättet, där det bara sker och man vet inte när det skedde. I Lille Eyolf finns ingen vila överhuvudtaget. En viss exposition i början, men sen bara pågår det. Man klipps rätt in i situationerna.
IK: Du har velat ta bort känslan av reproduktion, det vi ser är sant i ett absolut nu. Hur åstadkommer man det?
SL: Det har varit en huvudfråga för mig som regissör i alla år: hur åldras man tex på scen med värdighet? Hur undviker man att bli en ”tonfallsmaskin”? Hur använder man hela sin erfarenhet som människa? Det handlar mycket om lyssnande. Jag tror på att situationen skapar karaktären, inte att karaktären kommer först. Om man ägnar sig åt situationen mer än hur man framstår som skådespelare, hur man placerar sig på scenen, tänker på sitt tonfall eller huvudord, då uppstår en annan form av nu och autencitet. Den strävar jag förtvivlat efter att åstadkomma, och mitt repetitionsarbete handlar i hög grad om att hitta det. Göra skådespelarna modiga och öppna sig för det.
Ofta kommer skådespelare in på scen, ögonen är döda och ska bara överleva. Jag vill se att det händer något. Självföraktet när man reproducerar, när man försöker uppnå det man spelade igår eller i förrgår, allt det man kan åstadkomma med ett långt liv på teatern, är farliga saker om det inte är förankrat i erfarenheten.
Jag har nog blivit formstarkare med åren, ett tag var jag bara inne i processerna. Men numera är jag road både av form och estetik. Att hitta den kombinationen, ett levande skådespeleri i en form, det är det som intresserar mig. Ofta blir det det ena eller andra, att man är väldigt upptagen av formen. Men jag är upptagen av att lyssna, försöker vara en lyssnande regissör.
IK: Du har haft olika referenser i arbetet och kan se en slags likhet med öppningsscenen hos Lars von Trier i Antikrist?
SL: Jag tänker att Ibsen och Lille Eyolf måste inspirerat von Trier till den filmen, á propos Freud igen: ett par som älskar och samtidigt faller barnet ner från fönstret. Sen börjar de samma sorts utredning som i Lille Eyolf, men de här faller djupt ner i en undervegetation av våld och straff. De fastnar i en psykos av vanföreställningar som bottnar i sorgen, skulden som skapats. Det bara visar på Ibsens kvalitet och tidlöshet, hur han inspirerat många andra. Jag tänker att von Trier måste plockat upp det här och förstår precis hur han blivit stimulerad av det förfreudianska.
IK: Du har också talat om det man inte vill se i sig själv?
SL: Rita och Alfred deformeras av sorgen. Sorg är egentligen en ren känsla, om det inte sker genom trauma, eller som i det här fallet med någon sorts skuld inblandad. De blir groteska i sin sorg och så vill man ju inte uppleva sig själv. En vanlig reaktion när någon förolyckas eller dör på sjukhus, är att man ifrågasätter läkaren. Det är nästan standard och det håller de på med här. Det måste finnas en mening, det måste finnas en orsak. Det måste vara ett misstag, annars finns ingen logik. Och det gör det ju inte. Det finns ingen logik.
IK: Ibsen följer inte riktigt upp det här kan man tycka.
SL: Sorgen är inte huvudtemat här, han använder den mer som att ställa den mänskliga existensen på sin spets. Som en katalysator för en svår uppgörelse. Samtalet kommer att handla om ”skall vi ta livet av oss och följa efter honom”? ”Nej, det är bättre att vi är på jorden”. Han frigör ett samtal om hur det är att vara människa. Hur vi skall hantera den korta tiden vi har på jorden? Han skapar ett större samtal än att begränsa det till ett dödsfall.
IK: På kollationeringen sa du något jag minns starkt: ”Jag undrar var sorgen tar vägen”?
SL: Det gör jag också: jag undrar var sorgen tar vägen. Länge trodde jag inte det gick att överleva när man förlorar ett barn. Men jag sitter ju här. Folk försöker tillskriva människor som har en sådan erfarenhet en sorts visdom, att man har en kunskap som andra saknar. Men jag kan inte säga att jag har det. Kanske en annan form av utvecklad empati, man kanske värderar vissa saker mindre dramatiskt.
När jag var sex år förlorade jag en bror som var fyra och blev väldigt övergiven av mina föräldrar som gick in i sorg. Det traumat är för mig det största, där sitter min skada. Det märkliga är att jag idag delar den erfarenheten och sorgen med mina föräldrar. Men nu har jag blivit såpass gammal att jag varken kan använda min barndom eller klass till någonting längre.
