Flickor som försvinner beskrivs som “en mörk rysare full av mystik”. Hur får man fram känslan av mörker och mystik på scen?
– Jag och regissören Malin Axelsson har samarbetat i över 20 år. Att jobba med rysare och mörker är lite av vårt koncept. Det finns alltid ett mörker i berättelserna, lite som världen är. Det lever vi med och det behöver även barn och ungdomar göra. Det handlar om hur man pratar om och tacklar det som skapar ljuset. En sak som skapar en viss mystik handlar om vad man kan göra rent visuellt på scen och inte i ett vanligt rum. Till exempel hur man arbetar med mörkret. Att bara gå och sätta sig i ett mörkt rum kan ju vara nervkittlande i sig, speciellt för en ung publik som inte är vana vid att gå på teater. Sen är det en undre värld i pjäsen som de pratar om hela tiden. Där har vi varit väldigt inspirerade av Stranger Things. Att det råder en mörk värld parallellt med vår värld hela tiden. Den världen har vi haft som referens för dit flickorna försvinner. Men i vår värld behöver det inte vara ett dåligt ställe, det kan också vara ett ställe där de unga flickorna får vara fria. Mystiken i pjäsen är att det går att tolka på flera sätt. Försvinner de på riktigt? Eller i sig själva? Det vet man inte riktigt.
Vad kan publiken förvänta sig?
– Publiken kan förvänta sig ett högt tempo och många överraskningar. Vi gillar att arbeta med förändringar som man inte ser komma. Plötsligt kan vi bryta helt och hållet både scenografiskt men även med ljudet och ljuset. Scenografin kan aldrig verka själv. Den behöver alltid ljud och ljus som ackompanjerar för att skapa den enorma kraften. Vi ska bygga ljuset ihop med ljudet, med pulsen, som på klubb. Hela scenografin kommer vara som en stor konsert. Vi gillar att ge extra allt och tänka “mer är bättre”. Vår förhoppning är att det ska vibrera under publiken. Det ska bli en total scenkonstupplevelse.
Hur kommer scenografin och kostymen se ut i pjäsen?
– I Flickor som försvinner arbetar vi bara med ljuset på scen, som det enda scenografi-föremålet. Vi bygger rum med hjälp av ljuset. Det är första gången jag gör något sånt och det känns väldigt spännande. Kostymen är 70-tals inspirerad och alla kommer ha jeans och kläder i samma färgskala. Vi vill skapa en känsla av något otidsenligt. Även om vi är i en tid och det kommer finnas mobiltelefoner och laptops så vill vi göra något som känns “var är vi?”. Jag gillar att använda kostymer som liknar varandra för att inte skapa stereotyper. Man ska inte känna “hon är en sån, då ska hon klä sig så, han är en sån, då ska han klä sig så”, jag gillar att bryta upp det. Då upplever jag att fler kan relatera till karaktären även om den är så extremt stereotyp. Öppna upp fönstret så fler kan connecta med sina känslor.
Intervjun är gjord av Clara Lind, praktikant.
