Den stora skrivboken

RICARDO BENEDITTINI:
Du har haft stor framgång med dina romaner och ditt skrivande jämförs ofta med Thomas Bernhard, Beckett och Kafka. Tycker du att vissa aspekter av ditt skrivande har blivit missförstådda eller förbisedda?

ÁGOTA KRISTÓF :
Jag tycker om att prata om Bernhard eftersom jag helt enkelt älskar honom (skrattar). Jag vet inte. Jag tycker inte om när människor pratar om mig och Marguerite Duras. Jag tycker inte om Duras. Har vissa delar av mitt arbete missförståtts? Ja, nja – Jag vet inte. Jag vet inte vad du menar med det.

RICARDO BENEDITTINI:
Din böcker har översatts till tjugo språk –

ÁGOTA KRISTÓF :
(avbryter)Nej … fler än trettio språk, faktiskt.

RICARDO BENEDITTINI:
Ursäkta mig, trettio. Hur känns det att ha nått en sådan ryktbarhet?

ÁGOTA KRISTÓF :
Till en början var det fantastiskt. Vad som är intressant är att boken fortfarande säljer efter mer än tio år. Det är otroligt. Den stora anteckningsboken säljer mycket. Och jag får ofta frågor om bearbetningar.

RICARDO BENEDITTINI:
Jag har hört talas om det. Har det gjorts en filmatisering ännu?

AK:
Nej, inte ännu, men rättigheterna har sålts. Producenten är amerikan och filmfotografen kommer vara dansk. Den ska spelas in i mitten av staden, Köszeg, mitt emot hotellet, där bokhandeln låg. Du har definitivt sett dem båda om du varit i Köszeg. Den byggnad som ska användas för mormoderns hus, hennes hus i Den stora anteckningsboken, har redan förekommit i andra filmer. Och vad det gäller min roman ”Igår”, så har några italienare tagit option på den.

RB:
Dina texter intresserar litteraturkritiken och kritikerna. Vilka aspekter av ditt arbete skulle du önska att de lägger märke till?

AK:
Jag vet inte. Det är sak samma för mig.

RB:
Tycker du att dina böcker har ett budskap?

AK:
Självklart inte. Jag vill inte ha ett budskap. Nej (skrattar), inte alls. Jag skriver inte så. Jag ville berätta något om mitt liv. Det var så det hela började. I den stora anteckningsboken var det min barndom som jag ville beskriva, vad jag såg med min bror Jeno. Det är helt biografiskt.

RB:
Under ditt skrivande, genom ditt skrivande – hur har du utvecklats?

AK:
Jag har utvecklats mycket, uppenbarligen. Jag började skriva när jag var tretton år och allt i mitt liv har förändrats sedan dess. Allt. Dikterna var för poetiska och för sentimentala. Jag tycker inte om det sättet att skriva på. Jag tycker inte om mina dikter alls, längre.

RB:
När insåg du att du var en författare?

AK:
Jag har egentligen alltid vetat det. I min barndom läste jag mycket, speciellt ryssarna. Jag älskade Dostojevskij. Han är nog min favorit. Jag läste också många detektivromaner.

RB:
Vad tycker du om dina romaner?

AK:
Jaa… de är väldigt allvarliga, alltför sorgsna. Ja, lite för sorgsna.

RB:
Vilka författare är viktigast för dig?

AK:
Jag älskar Knut Hamsun och en annan författare… men jag vet inte hur man säger hans namn. Det var min redaktör som gav mig en bok av den författaren, och sade att det påminde mycket om mitt arbete. Ja, den där romanen, mycket tung… Men jag såg ingen likhet med mitt eget arbete. Jag läser inte så mycket numera. Jag tycker om Francis Ponge och George Bataille, men jag känner inte till så många samtida författare.

RB:
Känner du dig som en talesperson för ungersk nationell litteratur, som fransk-schweisisk – eller sant statslös?

AK:
Ungersk, även om jag skriver på franska. Alla mina böcker handlar om Ungern.

RB:
Jag skulle vilja veta vilket datum, exakt, som du lämnade Ungern?

AK:
Det var 1956, efter upproret.

RB:
Ja, men jag vill veta vilken dag.

AK:
Jag tror att det var den 27 oktober, men jag är inte säker. Nej, nej, det var den 27 november.

RB:
Den 27 november?

AK:
Ja, jag tror det. Vi gav oss av sent på kvällen. Vi var en grupp. Vi kom till en by som redan var full med flyktingar. De tog hand om oss på en gång. Gruppen bestod mest av barn. Vi togs emot och fick mat och husrum av bönder. Jag vet inte hur länge vi stannade där. Efter det så ordnade byns borgmästare så att vi fick bussbiljetter till Wien. Han betalade, men vi betalade tillbaka, senare.

I Wien bodde vi i baracker.

RB:
Ni hade inte tänkt åka till Schweiz? Jag läste någonstans att ni tänkt åka till Canada?

AK:
Nej, nej. Aldrig till Canada. Jag ville åka till USA, eftersom jag hade familj där. När vi kom dit sade de att vi bara kunde stanna i sex månader. Efter det återvände vi till Schweiz där min man hade ett stipendium. Han var historielärare. De tog verkligen hand om oss. De ordnade en lägenhet, ett jobb till mig, dagis till vårt barn. Därför blev vi kvar där. Jag ville åka tillbaka till USA, men jag var tvungen att vänta. Och nu är mina barn här i Schweiz och jag vill inte vara för långt ifrån dem.

RB:
När återvände du till Ungern första gången?

AK:
Tolv år efter att jag givit mig av, 1968. Jag hade fortfarande mina föräldrar och mina bröder där. Nu är mina föräldrar döda. Jag har bara mina bröder och deras små barn i Ungern. Men de bor inte längre i den lilla byn. Min bror Attila, författaren, bor i Budapest. Jag åker ofta tillbaka till Ungern.

RB:
Hade du intryck av, när du lämnade Ungern, att du fortfarande var ett offer för dem som stannat under den regimen?

AK:
Jag är inte så intresserad av politik. Det var min man som ville fly, eftersom han, däremot, är väldigt intresserad av politik, och om han stannat kvar hade han definitivt hamnat i fängelse. Hans vänner som stannade kvar hamnade i fängelse i två år. Hur som helst, två år är inte så läng tid.

RB:

Men även om vi bara håller oss till dina romaner så vittnar ju Clara, änkan i Den stora skrivboken, om regimens grymhet.

AK:
Ja, Clara är min mor. Hon berättade om det för mig. Hennes hår vitnade av chocken, precis som Claras. Det är sant att de, regimen, pekade ut människor. Till exempel så ansågs alla som hade kontakt med jugoslaver vara förrädare.

RB:
Hade du många svårigheter när du kom till Schweiz?

AK:
Massor. I fem år kunde jag inte läsa. Jag arbetade på en fabrik där man knappt tilläts att tala med varandra. Jag kunde bara ryska. Min man talade lite franska, eftersom han var mycket äldre än jag. Inte så bra, men tillräckligt. När han gick i skolan lärde man fortfarande ut både tyska och franska, men sedan var det bara ryska. Här har jag faktiskt studerat på universitetet, men bara kurser för utlänningar. Man måste ha en studentexamen här också.

RB:
Skrev du fortfarande på ungerska?

AK:
Nej , jag pratade perfekt ungerska, men när jag skrev så gjorde jag ofta misstag. Jag placerade saker på fel plats, som att jag behöll ett tyst ”e” t ex.

RB:
Håller du med om den definition som säger att en roman baseras på inkompabiliteten mellan en individ och dennes omvärld?

AK:
Jag vet inte. Jag tänker inte på såna saker.

RB:
Ordet trilogi. Vad tycker du om det ordvalet i förhållande till dina tre romaner?

AK:

Det är ett ord som jag accepterar. Eftersom det är samma gestalter i alla tre romanerna, så hör de ju ihop.

RB:
Kriget påverkade uppenbarligen ditt förhållande till världen. Hur påverkade det ditt förhållande till dina romangestalter?

AK:
Kriget påverkade mig, jag har skrivit om det. Jag var tio år gammal när kriget tog slut och det var intressant för mig. Berättelsen i den första romanen börjar 1944. Vi tillbringade det sista året där. Det sista året var det svåraste, det måste sägas, och det farligaste, eftersom fronten ryckte närmare, hela tiden. Men vår by bombades knappt, bara lite. Det var inte så många hus som förstördes. Men det var många larm och skolan stängde när larmet gick. I skolan fanns det inga bord eller bänkar och även om det hade gjort det, så ville ingen gå dit. Ingen ville gå i skolan och ingen kunde.

RB:
Går du med på en realistisk läsning av dina böcker. Alltså en läsning som försöker identifiera den historiska tid och plats där de utspelar sig?

AK:
Ja, det är ju ändå mitt liv, mina känslor, min återkomst till byn.

RB:
Men stämningen är tidlös. Varför denna brist på precision – både vad det gäller tid och plats?

AK:
Jag har alltid skrivit så, också i mina manus.

RB:
Så man kan känna igen staden S, som du beskriver i Den tredje lögnen, som staden Szombathely, nära staden Köszeg.

AK:
Ja, precis.

RB:
Valet att ha ett tvillingpar medför oundvikligen svårigheter, problem med identitet. Varför tvillingar och inte bara en bror och en syster?

AK:
Jag vet inte. De kom till mig, jag fick dem i huvudet. Till en början skrev jag om mig och min bror, men det fungerade inte så bra. Därför använde jag ett ”vi”.

RB:
Vad är betydelsen av de ting som är tvillingarnas ägodelar? Jag tänker på Bibeln, faderns ordbok och den stora skrivboken.

AK:
De är grundläggande i livet. Först läsandet av Bibeln. När vi läser en bok, så är det Bibeln. Ordboken är mest av allt jag, eftersom jag inte alls kunde franska när jag först kom hit. Jag läste mycket i ordboken. Jag slog upp ord hela tiden. Jag älskar ordböcker. Jag använder dem ofta – även på ungerska. Och den stora skrivboken handlar om att jag skrev dagbok på ungerska på gymnasiet. I skolan uppfann jag mitt eget sätt att skriva, vilket jag inte skulle kunna läsa nu ens om jag ville. Jag har glömt det.

RB:
Var det för dig, som för tvillingarna, att du och dina bröder fick utbilda er själva?

AK:
Inte riktigt utbilda oss. Men ja, vi övade oss. Att inte äta på två dagar, inte röra oss, inte tala på en timme. Övningar i grymhet också, eftersom varken min mor eller min far dödade djur. Ja, eller, kanske min far, men han var ju inte där. Så det var min bror som dödade kycklingar. Jag... kunde inte. Vi hängde en katt också, det är sant. Det var alltid min bror som gjorde det. Det var svårt att se på. Katten blev allt längre och vi trodde den var död, så vi tog ner den. Den var stilla en liten stund och sedan sprang den iväg. När jag talade om för min bror att jag skrev om vår barndom, så sade han till mig att ”glöm inte katten”.

RB:
Ja, men nu skulle jag istället vilja tala om några av de andra romangestalterna i dina böcker. Vad betyder till exempel mormodern?

AK:
Mormodern är en fiktiv gestalt, men hennes arbete är inte det. Trädgården, hönsen, det är min mor, som arbetade så hårt. Senare såg vi också de gamla lantbrukarna, väldigt elaka. Det fanns gott om sådana kvinnor.

RB:
Som en stark kontrast till mormodern finns hushållerskan. Hon är en symbol för befolkningens likgiltighet inför andras öde. Hon är snäll mot de två barnen men avslöjar sig som oerhört grym när judar deporteras från byn.

AK:
Ja, men vet du, det är också sant. Vi bodde i en stad och såg verkligen deportationerna. Processionen med kvinnor, äldre och barn. Vi hade en barnflicka hos oss, hon var österrikisk. Hon åt och hon gjorde just så – alltså hon sträckte brödet mot dem, för att sedan dra det tillbaka. Det fanns ett genomfartsläger i min by. Numera finns det till och med ett monument vid sidan av lägret. Har du sett det?

RB:
Nej, tyvärr. Line i boken ”Igår” är på en gång en symbol för ren kärlek och den grymmaste och onödigast tänkbara rasism. I grunden – är det vad som håller ihop dina gestalter? Motståndet mellan hur de framstår och verkligheten, mellan lögn och sanning?

AK:
Jo, det är sant. Jag tror inte människor är varken entydigt onda eller goda.

RB:
Den stora skrivboken skulle kunna ses som en roman om sökandet efter ett jag och efter frihet. Den starka kopplingen mellan tvillingarna är nödvändig för att de ska kunna överleva. Men den måste också brytas för att de ska kunna få egna liv. Är det så?

AK:
Jo.

RB:
Och det är därför som den totala återföreningen i Den tredje lögnen inte är möjlig?

AK:
Ja. Klaus lever ensam. Han vill inte bryta sina vanor. Han vill leva stillsamt. Och så är han avundsjuk på sin bror.

RB:
Kärlek är sekundärt i dina böcker, men du försöker visa sexualiteten - ofta i all sin våldsamhet. Det är rent utav så att det verkar som om de enda gestalter som förmår älska är de vars kärlek är ”annorlunda”. Varför?

AK:
Ja, så är det, helt och fullt. Varför? För att vi diskuterade detta väldigt mycket som barn. Vi var alltid medvetna om vad som hände omkring oss. Det var i Csikvand (den ungerska stad där jag föddes) där var det två djur och allt det där. Alla barn visste allting. Jag tror att sex är väldigt viktigt i barndomen. Det finns en nyfikenhet där – att förstå vad som händer, vad man ska göra och hur. Och sedan, under krig, så finns det mycket färre hemligheter, det förekommer våldtäkter…

RB:
Vad har du att säga om den främmande officeren, homosexuell och masochist?

AK:
Officeren fanns faktiskt. Det var i vår lägenhet. Vi hade tre rum, ett med egen ingång, och under kriget var det ständigt upptaget. Först av ungrare, sedan av tyskar och till sist av ryssarna. Men officeren, nej, han var inte pedofil. Det är ett rent påhitt, men det finns inte där för att chockera läsarna. Inte alls. Om jag inte tagit med det, så skulle vem som helst kunna läsa boken, även barn, vilket jag hade föredragit. De där detaljerna hindrar en massa människor från att läsa boken, och därför ångrar jag det.

RB:
Tänker du att vissa författare har påverkat dig?

AK:
Jo, jag läste en bok som påminde mycket om min, men som handlade om en pojke och en flicka. Den var våldsam i stilen, som Den stora skrivboken, så jag frågade min förläggare vad vi kunde göra åt det och han svarade bara att det inte var värt besväret. Hur som helst – det var inte en riktigt bra bok. Jo, jag tror att jag påverkat många (skrattar)

RB:
Fast jag frågade egentligen om motsatsen. Vem som påverkat dig. Nåväl… Det kanske är bra att byta ämne. Den harmynta flickan, romangestalten, rörde mig mycket. Är hon baserad på en verklig förlaga eller?

AK:
Hon fanns. Det var en kvinna i Köszeg. Jag visste knappt hur jag skulle beskriva henne, för det var så illa. Hon hade ingen näsa. Hon hade ramlat och brutit sin näsa. Den läkte aldrig och föll sedan av. Hon låg med alla män i byn. Hon hade två fantastiska barn – två eller tre. Jag vet inte riktigt längre, men de var verkligen vackra. Min bror har också skrivit en bok där hon förekommer. Han skrev en bok om exakt samma tidsperiod, men helt annorlunda. Han skrev om en avrättning. I vilken av mina böcker förekommer en avrättning?

RB:
Det finns många avrättningar i dina böcker…

AK:
Ja, det är sant. Men avrättningen av en kvinna. Kommer du ihåg det?

RB:
Jo, kvinnan i Beviset, hustrun till den sömnlöse i boken – hon avrättas.

AK:

Just det. Hustrun till den sömnlöse. Det hände på riktigt. Det var en kvinna som dödades i hans hus. Hon bodde väldigt nära vårt hus. Min bror tog det som förevändning och skrev om det som hände. Hon dödades för att hon hade tre fabriker i staden. Dessutom var hon utlänning och regeringen kunde inte ta över fabriker ägda av en utlänning. Det var därför hon dödades. Min bror skrev sin roman utifrån den historien. Han tog reda på allt, gjorde research på allt. Han gick till polisen där arkiven fanns.

RB:

Om vi går tillbaka till den harmynta, så tycker jag att man skulle kunna beskriva hennes död som en paradoxalt lycklig död. Vad säger du om det?

AK:
Hennes död. Jo, det är en lycklig död.

RB:
Tänker du på döden?

AK:
Jag tänker på döden hela tiden. Jag är rädd för den. Ja, det är inte ens död, utan snarare ålderdom och sjukdom. Naturligtvis, död också. Och vad mer är: jag tror inte på Gud.

RB:
Jag har lagt märke till närvaron av drömmar i dina böcker. Hur kommer det sig?

AK:
I allmänhet är det mina, verkliga drömmar.

RB:
Och det här med tvillingarnas fars död? I kapitlet ”Skola” så har de två barnen redan, på ett särskilt sätt, skickat iväg honom till fronten. Är det därför du låter honom dödas av en bomb? Jag har läst någonstans att din egen far var väldigt sträng?

AK:
Ja, han var mycket sträng. Vi var lyckliga när han var vid fronten. Det var mycket bättre (skrattar). Ja, vi kan säga att tvillingarna skickade honom till fronten. Det var helt avsiktligt.

RB:
Hur lever du idag, i Schweiz?

AK:
Jag tjänar tillräckligt… Jag arbetar inte längre.

RB:

Det är jag övertygad om, Madame, men jag vill inte prata om er ekonomi. Jag syftade på ert liv, ert faktiska liv och er relation med det schweiziska folket.

AK:
Jag har några vänner. Jag går väldigt sällan ut. Jag tittar mycket på tv, läser tidningen, en del böcker också. Jag hälsar på hos mina barn och de hälsar på hos mig. De har småbarn.

RB:
Vilken av dina egna böcker skulle du ta med dig till en öde ö?

AK:
Beviset

RB:
Skulle du vilja åka till en öde ö?

AK:
Nej , inte alls, jag avskyr att resa. Jag reste mycket p g a mina böcker, men numera vill jag inte längre. Jag blev inbjuden till Moskva, Leningrad och Belgrad (skrattar) Jag tackade nej.

RB:
Vad i ditt liv ångrar du mest och vad ser du tillbaka på med mest nostalgi?

AK:
Mina barn och mina böcker.

RB:
Å andra sidan. Vilken del av ditt liv skulle du gärna glömma?

AK:
Flykten. Och äktenskapet.

RB:
Vad arbetar du med just nu?

AK:
Inget. Jag skriver väldigt lite.