Sorin Masifi

”Låt dikten lysa glöd ur min mun! Låt mig vidga diktens synkrets!” - Sorin Masifi

Årets kanske starkaste och mest välskrivna debut”, skriver Viola Bao i sin recension (Dagens Nyheter 24.9.2022) av Sorin Masifis Staten Systrarna Dikten. Lovorden har fallit tätt över Masifis poesi som på en melodisk blankvers behandlar Kurdistans koloniala historia, statslösheten, kampen för självbestämmanderätt och den personliga exilen i en svensk förort, tillsammans med den mentala stressen att leva under förtryck och rasism.

Sorin Masifi är född 1982 i Erbil i Södra Kurdistan och kom till Sverige 1986. I texten nedan berättar hon själv om sitt skrivande inför framträdandet på Stockholms Internationella Poesifestival:

Min första bok Staten Systrarna Dikten är ett arkiv över förluster som sträcker sig genom tid och rum, ett sorgearbete över en syster och en barndom. En barndom sammanvävd med kampen för Kurdistan, kärleken till dikten och statslöshetens filosofiska frågor.

Mitt skrivande kretsar kring teman som kolonialism och motstånd, i kurdisk, men också i svensk, historia. Jag är intresserad av att undersöka relationen mellan stat, människa och språk. Det går inte att prata om frånvaron av något utan att också prata om närvaron av något, detta något är staten.
I min nästa bok kommer jag skriva mer om avhumanisering och språkbruk, frågan jag utgår ifrån är hur skriver man om ett övergrepp när övergreppet finns i språket, och hur förmår dikten att både gestalta detta övergrepp, sörja det och lindra ett förlorat och sargat människovärde.
I dessa tider av katastrofer och krig blir min tilltro till dikten än starkare, inte för att dikten kan stå i vägen för katastroferna, men för att den är ett fortsatt försök att bjuda motstånd. Dikten är ett försök att bevara det som ständigt riskerar att förloras.

Mitt skrivande utspelar sig mellan dikt och dokumentation, lek och undersökning, och den söker sig konstant bortom gränsdragningar. Jag har inspirerats mycket av musik och poeter från olika språk, som Kamau Brathwaite, Claudia Rankine, Hêmin Mukriyani, Salim Barakat, Edith Södergran och Gunnar Björling.

”Vi bar fem stenar i fickorna och fyra takter i hjärtat redo för en ny/kamp, en ny sång/Ty leken är framtiden förlorad och funnen”.