Juliane Rui

Juliane Ruis egenartade poesi lär oss att förutsättningslöst ta in världen med friska sinnen och på så vis både återupptäcka det välbekanta och stifta bekantskap med det förbisedda Hon har ett språk som är så enkelt och luftigt att också läsaren dras in i hennes starka närvaro.

Juliane Rui är född 1982 i Norge. I sina fyra första diktsamlingar genomströvar hon olika slags gränstrakter, och hon gör det med ett så öppet sinne att de skillnader vi vanligtvis tar för givna förblandas och förväxlas: skillnaderna mellan generationer, mellan barn och vuxen, och mellan människa och natur. Det upplevande subjektet känner inga avstånd och tilldelar världens invånare – människor såväl som insekter och växter – annorlunda proportioner.

Debuten Den hesten er av snø kom 2011, och visade genast ett ovanligt och eftertänksamt förhållningssätt till naturen. Systrer kan bli like gamle (2012) riktar mer in sig på familjerelationer, medan Aude så rørsle kan synast från 2017 är närmast folktom, vilket ger det ickemänskliga huvudrollen. Alla dessa teman sammanflätas i Snurr mi eng från 2020, där reversibiliteten mellan mor och dotter, barn och vuxen är ett genomgående tema, som ännu mer förstärker växlingen mellan att uppleva världen och att vara en del av den.

Den nyutkomna boken Oumuamua (2022) är av ett betydligt mer storslaget format, med längre dikter och prosatexter. Ämnena växlar mellan sorg, poetik och en uppgörelse med en gud som tycker att människorna är otacksamma. Men den starka närvaron i stunden och alla dess stämningar och färger består.

Foto: Hanne Hvattum