Sanna kvinnor – en feministisk brandfackla
I dessa metoo-tider kan det vara på sin plats att uppmärksamma en feministisk brandfackla från 1883, Anne Charlotte Lefflers Sanna kvinnor. Pjäsen hade premiär på Dramaten den 15 oktober 1883. Att den fortfarande 1988, då teatern tog upp den för tredje gången, kunde röra upp känslorna hos publiken står klart när man läser Bertil Behrings recension i Kvällsposten. Han skriver:
Om det finns någon mansgris i den svenska dramatiken som kan tända min djupa indignation, så är det spelaren och hustyrannen Bark i Anne Charlotte Lefflers protestpjäs Sanna kvinnor från 1883. Som han gestaltas av Acke Düberg på Dramaten… Jag var nära att rusa ner på Lejonkulans scen och slå honom på käften!
God teater kan, som bekant, framkalla starka känslor.
Anne Charlotte Leffler var född i Stockholm 1849. Redan som barn visade hon intresse för att skriva, vilket också uppmuntrades av föräldrarna och 1869 kunde hon debutera med en novellsamling, Händelsevis, som gavs ut under synonymen Carlot. Boken fick bra kritik.
I november 1872 gifte hon sig med vice häradshövding Gustaf Edgren. Till skillnad från föräldrarna var han helt emot hustruns skrivande. Det ville han överhuvudtaget inte höra talas om, ett faktum som verkade hämmande på hennes författarverksamhet.
Men dessbättre gick den inte att stoppa. Tvärtom. Anne Charlotte började även skriva dramatik. Redan 1873 fick hon upp sitt första stycke på Dramaten, Skådespelerskan, och även det försöket blev en framgång. Särskilt hennes karaktärsteckningar uppskattades och i Dagens Nyheter fick hon erkännanden till och med av August Strindberg.
Hennes stora genombrott hos både kritik och publik kom emellertid i maj 1882 med novellsamlingen Ur lifvet I. Det blev den första boken hon gav ut under eget namn och den prisades i alla läger. Även den stränge smakdomaren Carl David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare, var nöjd. Boken sålde mycket bra och till julen gavs den ut i en ny upplaga som även den snabbt sålde slut.
Framgången sporrade Anne Charlotte till att följa upp samlingen med ytterligare en, Ur lifvet II. Den kom ut på våren 1883. I den vågade hon ta med några noveller av mera kontroversiellt slag och den här gången splittrades kritikerna. Den konservative af Wirsén var mycket negativ, medan Ellen Key talade om den ”fullkomligaste novellsamling vårt lands litteratur äger”.
Samma vår hade Anne Charlotte även skrivit två pjäser, enaktaren En räddande engel, som var en dramatisering av hennes novell En bal i societeten från Ur lifvet 1, och Sanna kvinnor, skådespel i tre akter. Båda skickades till Dramaten som antog dem omedelbart.
Handlingen i den förstnämnda är det inte mycket att säga om. Den unga Arla upplever sin första bal, faller för charmören kapten Lagerskiöld, som enligt egen utsago är olycklig men kär i henne. Han ber henne bli hans räddande ängel. När det visar sig att flera flickor, till och med Arlas yngre syster Gurli, inte ens konfirmerad, fått samma förfrågan, inser hon att Lagerskiöld inte är att lita på.
Ellen Hartman som Gurli.
Nu brydde sig inte publiken om handlingen i det här fallet. Det var den omåttligt populära Ellen Hartman man kom för att se. Georg Nordensvan konstaterar:
Gurli – backfischen – blev fru Hartmans mest populära skapelse. Hon var betagande rolig, bredde på och överdrev med käck friskhet, ett spelande liv och ett överflöde av muntra detaljer, som avväpnade alla invändningar.
Fortfarande 1921 spelade hon rollen på ett gästspel på Dramaten – sextioett år ung. Sammanlagt kom hon att göra rollen 164 gånger på Dramaten.
Sanna kvinnor är en pjäs av en helt annan kaliber. Här möter vi familjen Bark. Äkta mannen Pontus är spelmissbrukare och har spelat bort hustrun Julies förmögenhet, endast en liten rest, som är Julies enskilda egendom, återstår. Den rättrådiga dottern Berta övertalar Julie att genom ett gåvobrev överföra tillgången på henne, detta för att rädda undan den från Pontus inflytande.
Men Pontus övertalar Julie att riva gåvobrevet och – som sann kvinna, det vill säga vara mannen undergiven i allt – låta honom lyfta de sista tillgångarna i banken. Han har åter satt sig i skuld.
I familjen finns ytterligare en dotter, Lissi, som är gift med Wilhelm. Lissi uppdagar att Wilhelm är otrogen. Efter några rätt lama protester överser hon dock snedsteget – även hon är en sann kvinna. Det är däremot inte Berta och hon blir den stora förloraren. Hon känner att hon måste tacka nej till hennes beundrare kamrer Lundbergs frieri, detta för att kunna fortsätta försörja föräldrarna.
Uppsättningen fick ett välvilligt, om än inte översvallande mottagande. Ferdinand Thegerströms Bark ansågs lumpen och osympatisk, Helfrid Kinmansons Julie något färglös. Lotten Dorch Bosins Berta var bäst när hon resonerade, men utstrålade en ”viss torrhet och kyla”. Enligt Georg Nordensvan var ämnet dock behandlat med ”konsekvens och psykologisk skärpa”. Stycket kunde under en dryg månad ges nio gånger.
Emil Hillberg som Bark.
Några månader senare fick pjäsen även premiär på Svenska teatern i Helsingfors. I Barks roll såg man där Emil Hillberg, runt seklets slut Sveriges mest framträdande skådespelare på den manliga sidan. Hans insats fick konsekvenser. Nu blev – ironiskt nog – Bark pjäsens absoluta huvudperson. Hillbergs Bark var älskvärd, naiv och barnsligt munter, levande in i minsta detalj. Plötsligt intresserade pjäsen på ett annat sätt. Den fick ett annat liv.
Och samma tongångar hördes när Hillberg 1885 återvänt till Stockholm, där pjäsen först gavs på Nya teatern på Blasieholmen och 1887 på Dramaten. Tolkningen var, det var alla överens om, mästerlig.
Kanske var det därför inte så konstigt att Hillberg över trettio år senare valde att spela rollen vid sina avskedsrecetter i oktober 1918. Tidningarna var visserligen konsternerade. Man tyckte pjäsen var inaktuell och språket gammaldags. Moderna åhörare, skrev en av dem, stöttes av ”den nakna, tillspetsade tendensen”, men Hillbergs mästerskap gjorde att man glömde ”både sanna kvinnor och usla karlar för att helt beundra en stor skådespelare”. Hillberg kunde fortfarande blåsa liv och övertyga i Anne Charlottes karaktär.
Det skulle dröja sjuttio år innan teatern åter tog upp stycket. Men i januari 1988 satte Gunnel Lindblom upp det på Lejonkulan. Det var en utmaning. Var pjäsen fortfarande spelbar? Vad hade den att säga dagens publik? Det här dryftades också i tidningarna. Och som så ofta förr gick åsikterna isär.
Till de positiva hörde den redan citerade Bertil Behring. Han tyckte kanske inte att Lefflers stycke stod i paritet med Ibsens Ett dockhem, men ”det är fortfarande lika ’modernt’ och tändande genom sin uttryckskraft och förmåga att balansera synen på mans- och kvinnorollerna. Och titeln är lika ironiskt dubbeltydig”. Han uppskattade även uppsättningen: ”Det är en alldeles fläckfri föreställning som ges på Lejonkulan, där samtliga skådespelare gör lysande insatser”.
Andra var mera kritiska. En av dem var Upsala Nya Tidnings Bo-Ingvar Kollberg, som slog fast: ”Åtskilligt i pjästexten är onekligen föråldrat och gestalterna mestadels så ensidigt och karikerat tecknade att Sanna kvinnor i våra dagar mest har ett teaterhistoriskt intresse”.
Även Kollberg knöt an till Ett dockhem och han lyfte i uppsättningen särskilt fram Julie.
På sätt och vis också en docka men ändå en både mångbottnad och komplex sådan är Fru Bark i Margaretha Byströms gediget säkra och med mycket värme återgivna gestalt.
Julie bottnade i sig själv och var klart medveten om vad som var rätt och fel, både vad gällde henne själv och sina närmaste. Ja, Kollberg konstaterade även intressant nog:
Att hon väljer att bistå maken med sina ärvda pengar i hans spelskulder och inte sviker sitt en gång givna löfte att följa mannen till ”tiggarstaven” om så behövs, ger Fru Bark en värdighet och resning, som utgör föreställningens stora behållning.
Det är denna framtoning av Fru Barks livsöde som när allt kommer omkring gör Sanna kvinnor till något mera än en avdammad och iscensatt kvinnopjäs och som trots allt formar sig till ett slags avstamp både för eftertanke och för förnyad prövning av pjäsens moraliska problemdiskussion om vem som är en sann människa.
Liksom Hillberg på sin tid kunde även Margaretha Byström intressera och övertyga i sin karaktär, få kritikerna – inte bara Kollberg – och publik att engageras. Stycket spelades sextio gånger.
Att pjäsen fortfarande kunde beröra har även teaterchefen Lars Löfgren ett fint exempel på. Under en föreställning, vid det kritiska ögonblick då Julie skall underteckna dokumentet som ger Bark tillgång till hennes pengar, utropade plötsligt en kvinnlig besökare i salongen: ”Gör det inte!”
God teater kan, som sagt, framkalla starka känslor.
-
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek