Krönikan om Kronlund – ett bokslut
I Laterna Magica har Ingmar Bergman skrivit några inkännande ord om sitt förhållande till Dramaten och Dramatenhuset. Det hade börjat med ett besök vid jultiden 1930. Bergman hade fått se Alf Sjöbergs uppsättning av den svenska sagopjäsen Stor-Klas och Lill-Klas och den hade gjort stort intryck på tolvåringen.
Platsen uppe på Andra raden skulle han senare ofta återvända till: ”Ibland, i teaterns tysta timme mellan repetition och kväll, sätter jag mig på min plats, jag tillåter mig att vara nostalgisk och känner med varje pulsslag att den här opraktiska och bedagade lokalen är mitt verkliga hem”. Hans förhållande till Dramaten blev intensivt och livslångt. Eller för att använda hans egna ord: ”början och slutet och nästan allt däremellan”.
Jag känner igen det där. Även jag har en favoritplats i huset och minns mitt första Dramatenbesök, låt vara att det kanske inte blev lika omtumlande. Familjen hade Amerikagäster och det bästa av Stockholm skulle visas upp. Kungliga slottet, Millesgården och några andra betydelsefulla institutioner besöktes. Och så Dramaten, som den här kvällen gav Söndagspromenaden av Lars Forssell. Året var 1963. Jag var nio år.
Några veckor tidigare hade jag tillsammans med en kompis och hans pappa varit på biografen Vinterpalatset vid Norra bantorget och sett storfilmen Så vanns vilda western. Den var filmad med tre kameror och visades på en välvd jätteduk som alldeles omslöt oss. Det var magiskt. Jag minns särskilt en scen, där – som det verkade i alla fall – tusen indianer till häst dök upp bakom ett berg. För oss var det hisnande. Överväldigande.
Från min plats på parketten i Dramatens salong insåg jag mycket snabbt när ridån gått upp att här skulle inga tusen indianer dyka upp. Här pratades det och konverserades det innan den tossiga familjen under ledning av far i huset började trava runt sitt middagsbord. Det var inte min grej. Jag var rätt likgiltig, måste jag erkänna.
Men tiden gick och saker och ting förändrades. I mitten på 60-talet började min mamma, Dagny, jobba på teatern som regiassistent åt bland andra Alf Sjöberg. Samtidigt återkom Janne Malmsjö, vän till familjen, från ett sabbatsår i Amerika. Han hade ingenstans att bo, men flyttade hem till oss i ett drygt halvår. Det blev mycket teaterprat dessa månader och långsamt började mitt intresse tändas.
Georg Rydeberg och Tommy Berggren i Å vilken härlig fred 1966.
Det blev även många roliga teaterbesök. En av uppsättningarna Dagny jobbade med var Hasse och Tages beredskapsrevy Å vilken härlig fred, som gick upp på Lilla scenen hösten 1966. Det blev det första jag såg där. En kanonensemble fick visa att Dramaten även kunde spela revy. Jag minns särskilt en scen med Georg Rydeberg och Thommy Berggren som Kal och Osborn, där de diskuterade ett brev de skulle skicka till Spaniens diktator Franco och be honom frige fången Gonzalez. Göteborgskan flödade friskt. Även Ernst-Hugo Järegårds beskedlige men idoge civilförsvarare, som i takt med händelserna på världens slagfält flyttade runt sina sandsäckar, hinkar och spadar i kvarteret Oxen mindre på Söder, var obetalbar.
Nu började mitt teaterintresse ordentligt växa. Nu ville jag bli skådespelare. Dagnys nästa produktion blev Shakespeares Troilus och Cressida som Alf Sjöberg 1967 satte upp på Stora scenen. Jag läste pjäsen och fann en idealisk roll för mig, Troilus page som hade två repliker, enradiga. De strök jag under med blyerts i hennes manus, som en elegant fingervisning om vad jag hade tänkt mig.
Men naturligtvis blev det inget av med den insatsen. Däremot fick jag gå på premiären. Jag minns att uppsättningen var väldigt lång, för lång i mina ögon, låt vara att den korta scenen mellan Anders Eks Hector och Max von Sydows Akilles kändes in i nerven. Den var stark.
Jag hade dock större utbyte av premiärfesten. Den gick nämligen av stapeln hemma hos oss. Dagny hade hyrt en buss som tog alla i ensemblen ut till villan i Saltsjöbaden. Alla var med – utom Ernst-Hugo Järegård. Han gick aldrig på premiärfester, sas det. Det brukade inte Alf Sjöberg heller göra, men den här gången var han med och det ända till fyratiden på morgonen, då solen gick upp över Baggensfjärden. Jag serverade själv honom av den magnifika tårtan i tre etage med inskriptionerna ”Shakespeare”, ”Troilus och Cressida” och ”Alf Sjöberg”, som bakats till hans ära. Det var första gången jag fick prata med honom.
Gunnel Lindblom och Georg Rydeberg.
Hösten 1968 började jag åttonde klass och då skulle man prya, det vill säga under två veckor ha ”praktisk yrkesorientering” på en arbetsplats. Jag hade hört talas om att man kunde få göra praktiken på Dramaten och den saken ordnades. Tillsammans med några andra elever fick jag i två veckor från Andra raden följa Sjöbergs repetitioner på Strindbergs Fadern, med Georg Rydeberg som Ryttmästaren och den Dramatendebuterande Gunnel Lindblom som Laura. Deras dotter Berta gjordes av den unga Lena Nyman, som jag snabbt blev betagen av.
Det här blev min första möjlighet att få se och lära känna teatern och arbetssätten inifrån. En verklig förmån. Men man smög efter väggarna. Respekten för regissörerna och de välkända, självlysande skådespelarna var stor, självklar och odiskutabel.
Den här hösten infördes passande nog för mig lediga lördagar i skolan. Efter pryons slut frågade jag därför sceninspektör Göthe Ericsson, som skulle bli en av teaterns legendarer men som då även tog hand om oss pryoelever, om jag kunde få komma till teatern på lördagarna och följa lämpliga repetitioner. Det gick bra, vilket betydde att jag, naturligtvis inte alla lördagar men många, i flera år fick se hur exempelvis Alf Sjöbergs, Mimi Pollaks och Ingmar Bergmans uppsättningar gestaltade sig. Flera av föreställningarna bär jag fortfarande med mig.
Catrin Westerlund, Tommy Berggren och Jane Friedmann i Leva loppan 1968.
Den som exempelvis såg Mimi Pollaks uppsättning av Feydeaus Leva loppan 1968 glömmer det aldrig. Inte jag heller. Geniala skådespelare fick sanslös fart på alla förväxlingar, språkförbistringar och allt smäll-i-dörrarna som hör hans farser till. Det var verkligen roligt. Och köerna för att komma över en biljett ringlade långt ut på Nybroplan. Att Dramaten även kunde spela fars stod helt klart.
Tolvskillingsoperan 1969.
Året efter kom Tolvskillingsoperan. Alf Sjöberg satte på Stora scenen upp Brechts genombrottsstycke från 1928, med Kurt Weils odödliga musik. Det blev även Lena Nymans stora genombrott. Hennes Polly, tiggarkungen Peachums försigkomna dotter, en ”rosa karamell”, som någon beskrev henne, blev en jätteupplevelse för mig. Och fortfarande kan jag se öppningsscenen framför mig, med den inkörande bilen ur vilken Jan-Olof Strandberg klev med sitt paraply – i England regnar det ju alltid – det snurrande pariserhjulet med sina lampor, orkestern på sin läktare, allt under Gunilla Olssons sång om Mackie Kniven. Jag tappade andan och insåg med ens att det är på teatern – här och nu – de stora upplevelserna kommer till oss. Teatern kan verkligen förtrolla.
Det blev även mycket Strindberg dessa år. Man kände det nästan som en tävlan mellan Sjöberg och Bergman att i slagkraftiga och intressanta uppsättningar föra fram vår nationalskald. Efter Fadern satte Sjöberg 1969 upp Dödsdansen II och Leka med elden, samlade under namnet Elden och vattnet. Året efter kom Bergmans avskalade och nerkortade men så hyllade Drömspelet. Den gick även på många gästspel Europa runt.
Sjöberg kontrade med Brända tomten, Max von Sydow gjorde formidabelt den desillusionerade Främlingen, och året efter kom Margit, Sjöbergs namn på Herr Bengts hustru – hans hustru stod för sig själv. Åter fick Gunnel Lindblom göra en stor Strindbergroll.
1972 kom Mäster Olof – ett jubileum hundra år efter pjäsens tillkomst – medan Bergman gick vidare med Spöksonaten 1973 och året efter med Till Damaskus. Där satt jag på mina lördagar, inte ens tjugo år fyllda, och fick på plats se dessa Strindbergs mästerverk ta gestalt på scenen. Det var en skola, ett danande av en yngling som storögt tog emot alla intryck. Strindberg, det förstod jag, var något alldeles extra.
Ernst-Hugo Järegård, Lena Nyman, Max von Sydow, Holger Löwenadler och Margaretha Krook i Vildanden 1972.
Av Bergmans uppsättningar dessa år blev ändå Ibsens Vildanden 1972 min största upplevelse. Men så hade Ingmar också lyckats dra ihop en ensemble av Guds nåde: Ernst-Hugo Järegård, Margaretha Krook, Lena Nyman, Holger Löwenadler, Max von Sydow, Anders Ek, Ingvar Kjellson, Jan Malmsjö. Svenska landslaget i teater, skrev en tidning.
Jag minns särskilt Ingmars placering av vinden, där den skadeskjutna vildanden lever och där Ekdalarna har kaniner och går på jakt. Den låg i salongen. När den var i focus stod skådespelarna längst fram vid scenkanten och blickade ut i salongsmörkret samtidigt som ett ödesmättat vindsus tonade fram i högtalarna. Det var mycket suggestivt. Jag blev verkligt tagen.
På våren 1973 tog jag studenten och hade redan då bestämt mig för att till hösten börja läsa Teatervetenskap på universitet. Det blev en upplevelse för mig. Nya världar öppnades och rätt omedelbart bestämde jag mig för att läsa även den tredje terminen i ämnet, då man skulle skriva en längre uppsats.
Hamlet 1974.
En ny möjlighet på institutionen var att man som ”deltagande observatör” kunde följa och beskriva en uppsättnings framväxt, ringa in regissörens och ensemblens intentioner och lösningar. Det här passade mig, inte alltför intresserad av det renodlat teoretiska. Vännerna Janne Malmsjö och Marie Göranzon skulle våren 1974 spela Hamlet och Ofelia i Lars-Göran Carlsons uppsättning av Shakespearestycket på Stora scenen och det ordnades så att jag kunde vara med på samtliga repetitioner.
Lars-Göran hade en marxistisk analys som utgångspunkt för uppsättningen, delar av den trycktes också i programbladet. Den förbryllade dock nästan samtliga kritiker. De såg ingenting av marxism i föreställningen. Björn Nilsson skrev exempelvis: ”Ty vad hjälper det en regissör om han är aldrig så inläst på Kott och Kettle men inte omsätter dem i scenisk verklighet?” Det här tog jag fasta på i min uppsats som fick titeln ”Var Hamlet marxist?” och där jag försökte belysa frågan med talrika exempel från uppsättningen.
Ett obehagligt stycke 1975.
Nu hade jag verkligen vant mig vid det dagliga arbetet på teatern. Studierna, som fortsattes med Litteraturvetenskap, hölls på sparlåga. Istället frågade jag Gunnel Lindblom, som jag kände men aldrig hade arbetat med, om jag kunde få bli hennes regiassistent. Hon skulle våren 1975 på Lilla scenen sätta upp Bernard Shaws Änklingars hus, som på Dramaten fick titeln Ett obehagligt stycke. Gunnel accepterade. Repetitionstiden blev för mig både lärorik och lustfylld och föreställningen en stor framgång för Gunnel. Den blev det spelårets mest spelade, ja Gunnels mest spelade överhuvudtaget.
Intressant att nämna är att jag naturligtvis aldrig satte mig ner för att memorera replikerna, men redan efter ett par veckor kunde jag hela pjäsen utantill. Det kom av sig självt. Det hade jag också nytta av i slutet av repetitionstiden, när en av skådespelarna var rätt mycket sjuk. Jag kunde då lätt hoppa in i rollen. Göthe Ericsson ordnade till och med så att jag fick en liten ersättning för detta. Idag kommer jag däremot inte ihåg en enda replik i pjäsen – teatern är det flyktigaste av konstverk.
Här kan det vara dags att pausera teatern en stund och kort beröra mitt andra stora intresse i livet: musiken. Den har alltid funnits där. Min pappa, Leif, är orkesterledare och redan i unga år spelade jag piano och flöjt. För att dryga ut min ganska skrala kassa började jag därför på hösten 1975 ta springvick i Nacka musikskola, där jag som tidigare elev var känd. Det här skulle så småningom resultera i en fast anställning som flöjtlärare. I musikskolan blev jag kvar, låt vara med flera års tjänstledigheter för studier, ända till 1990.
Det var i musikskolan jag träffade min dotters mamma, Signe. Att vi skulle få barn stod klart vid årsskiftet 1980-81. För mig var faktumet härligt men även läskigt. Var det slut på det ljuva livet? Skulle det nu bara bli barnskrik och ständiga nattvak? Hur skulle det gå med mitt kultur- och teaterintresse? Skulle jag bli flöjtlärare resten av livet?
Jag hade två oavslutade utbildningar på gång, en på universitetet och en som musiklärare. Dessutom var det redan klart att jag ett år senare skulle gå ett år på Lärarhögskolan. Ekonomiskt hade jag bara en halvtidstjänst i musikskolan. Och nu skulle jag bli pappa med allt vad det innebar. Det var nervöst. Jag kände att jag behövde ett andningshål, en öppning mot kulturen, det oväntade och spännande. I maj anmälde jag mig därför till ytterligare en utbildning – forskarutbildningen i Teatervetenskap.
Signe var rasande. Här skulle vi få barn och så anmäler jag mig till en tredje utbildning! Var jag inte riktigt klok? Jag försökte lite försiktigt påpeka att man på forskarutbildningen bara behövde studera tio procent per termin om man ville. Det viktiga var att ha foten inne. Det hjälpte inte. För henne var det här ett svek. Böckerna fick jag gömma längst in i skrivbordet.
Men det blev inga nattvak och inga skrik. Julia fungerade som en klocka, hon sov sina tolv timmar varje natt och var aldrig sjuk. Hon var en idealisk dotter – även att forskarstudera tillsammans med. Hennes mamma kom dock så småningom att fly fältet.
I maj 1985 fick jag ett verkligt glädjebesked: jag hade fått utbildningsbidrag, det vill säga jag kunde i fyra år med en ordentlig lön skriva min avhandling. Dessutom fick jag undervisa i lagom utsträckning på institutionen. Flöjteleverna fick nu klara sig utan mig. Teaterhistoria blev istället min bransch.
Fyra år senare, i februari 1989, kunde jag disputera. Avhandlingen fick namnet ”Musiken låten ljuda mina vänner!”, en replik ur Trettondagsafton, som spelades på Dramaten vid det stora Shakespearejubileet 1864, då man firade att det var 300 år sedan den store dramatikern föddes. I avhandlingen, som handlade om hur musiken användes i talpjäserna på de Kungliga teatrarna på 1800-talet fick jag möjlighet att kombinera mina två främsta intressen. Musiken och teatern kunde gå hand i hand.
Jag såg ut att gå en ljusnande framtid tillmötes. Jag var doktor, hade gått Lärarhögskolan och tyckte mycket om att undervisa. Jag kände mig uppskattad i min yrkesroll. Och jag träffade Karin, som så småningom skulle bli min hustru och som gärna följde med på teaterbesöken. Livet lekte.
Men allt blir – som bekant – inte som man tänkt sig. Min lektorstjänst på institutionen var ett vikariat som förnyades varje halvår i väntan på att den ordinarie innehavaren, Willmar Sauter, skulle utnämnas till professor. Den utnämningen kom i mars 1992. Ett drygt halvår senare utannonserades lektorstjänsten. Dagen innan sista ansökningsdagen ringde jag universitet för att höra mig för om läget och fick veta att jag var enda sökanden. Det lät ju bra. Alla på institutionen som eventuellt varit intresserade tyckte uppenbarligen att tjänsten var vikt för mig.
Efter ansökningstidens slut ringde jag åter universitetet och då kom chocken: även en välmeriterad professor i franska från Uppsala ville ha jobbet! Det var nog mitt livs kalldusch. Alla mina planer höll på att gå i kras. En tid senare kom de sakkunnigas utlåtande: min motkandidat förordades och blev även utsedd.
Men jag överklagade och hänvisade till mina pedagogiska meriter och att min motkandidats ämne faktiskt inte var Teatervetenskap. Strax före sommaren 1993 hade jag också fått universitet med mig. Jag anade ett ljus i tunneln. Men då överklagade i sin tur min motkandidat och i början av september kom det slutliga avgörandet: han tillsattes. Jag var borta ur bilden.
När allt nu var riktigt nattsvart berättade Willmar att Dramatenchefen Lars Löfgren redan under våren hade hört sig av till honom och undrat om det på institutionen fanns någon meriterad forskare som var lämplig att ta hand om Dramatens forskningsbibliotek. Med tanke på den ovissa situationen hade Willmar bett att få återkomna men nu gick allting väldigt snabbt. Ett möte ordnades med Lars och redan i början av oktober ringde han med glädjande besked: från den 1 januari var jag anställd som arkiv- och bibliotekschef på Dramaten. Jag kände mig plötsligt alldeles lättad, lycklig. Jag insåg med ens att jag hade kommit hem.
Att kort summera mina nästan trettio år på Dramatens arkiv och bibliotek är inte lätt, men jag skall ändå göra ett försök.
Strax efter mitt tillträde stod det klart att Dramaten skulle flytta sina verkstäder och förråd från Hägernäs i Täby till Gäddviken i Nacka. I Hägernäs tycktes utrymmena obegränsade. Arkivets lokaler hittade man i de rum som en gång hade varit flygvapnets ledningscentral. Och dit hade det sedan 1976 skickats arkivlåda på arkivlåda i en strid ström.
Inför den förestående flytten blev det en av mina första uppgifter att gå igenom dessa hundratals lådor. Vad skulle tas med till de betydligt mindre utrymmena i Gäddviken? Vad skulle sparas? Kunde något kasseras? Lokalerna var inte heller uppvärmda. Var det 20 grader minus ute var det lika kallt inne. Täckjacka, mössa och handskar var ofrånkomligt, när lådorna inventerades.
Mycket av intresse upptäcktes, inte minst bland räkenskaperna, men det stod även klart att samlingarna kunde slimmas. I all synnerhet gällde detta manuskriptsamlingen. På 1960- och 70-talen skrev man ut manuskripten med ett stort antal överexemplar, detta för att vara rustad vid en eventuell oplanerad åtgång. Man skrev även vidlyftigt ut manuskript till uppsättningar som eventuellt skulle bli uppsatta. Schillers jättepjäs Wallensteins död, som aldrig blev uppförd, minns jag särskilt – 150 exemplar som upptog över tio lådor hittade jag därute. Idag finns alla dessa pjäser, utskrivna men ej uppförda, i två exemplar i arkivet.
Min företrädare, Tom J A Olsson, fil dr och O’Neill-expert, hade högtidligt deklarerat att så länge han fanns på biblioteket kom ingen dator över tröskeln. Han var fortfarande i början av 1990-talet en skrivmaskinens man. Men tiderna blev annorlunda. Bibliotekets datorisering kom i själva verket bli den viktigaste innovationen mina första, för att inte säga alla år på min nya arbetsplats.
Teatern hade köpt in ett engelskt biblioteksprogram, Tinlib, men det hade inte börjat användas. Det var redan ålderstiget, DOS-baserat, vill jag minnas att det kallades. Man kunde enbart navigera på skärmen med piltangenterna. När jag började min anställning var vi tre medarbetare på biblioteket och alla satte vi nu i gång med att lägga in teaterns boksamling i datorn. Det var ett jätteprojekt som det skulle ta över tio år att fullborda. I runda tal 14.000 volymer skulle skrivas in. Men det är numera slutfört.
Ganska snart övergick vi från Tinlib, där man i bästa fall fick support över telefon från England, till ett modernt system, X-Ref. Det var utvecklat av en dataingenjör som höll till på Banérgatan och som direkt satte sig på cykeln och på bara några minuter dök upp när vi behövde hjälp. X-Ref använder vi fortfarande, både för boksamlingen och sedan några år tillbaka även för pressklippen.
I samband med att teaterns fotografer några år in på 2000-talet helt gick över till att jobba digitalt väcktes frågan om även teaterns äldre bilder skulle digitaliseras. Och naturligtvis skulle de det. Ett särskilt dataprogram inköptes, som vi tyckte var användarvänligt och hade stor kapacitet. Under åren har en lång rad medarbetare, till och med min fru Karin, på projektbasis arbetat med att scanna och indexera teaterns föreställningsbilder. Sammanlagt innehåller bildarkivet idag ungefär 30000 digitala bilder.
Scenografibild från Mäster Olof 1908.
En särskild kategori i bildarkivet utgörs av dekorbilderna. Ända sedan marmorpalatset invigdes i februari 1908 har teatern år efter år låtit fotografera sina dekoruppställningar. Akt för akt har de kunnat studeras i stora volymer, 50 x40 cm, i vilka bilderna klistrats in. Sammanlagt rör det sig om drygt 5.200 bilder. De ger en mycket påtaglig och konkret bild av hur teaterscenografin utvecklats genom åren.
Efter mycken användning av forskare och andra intresserade var volymerna hårt slitna. En digitalisering var nödvändig. En sådan blev också möjlig 2012 efter att jag av Riksbankens jubileumsfond erhållit två miljoner kronor för digitalisering av inte bara dekorbilderna utan även 200 regimanuskript. Olof Molanders, Alf Sjöbergs, Ingmar Bergmans samt ett femtontal manuskript rörande särskilt intressanta Strindberguppsättningar kunde nu digitaliseras i ett projekt i samarbete med Kungliga biblioteket. Förhoppningsvis skall dessa bilder inom en snar framtid även kunna publiceras på teaterns webbplats.
Ett utdrag ur Rollboken.
En central handling i teaterns arkiv är Rollboken. Det är egentligen en stor liggare, där man varje dag, ända sedan teaterns grundades 1788, för in uppgifter om vilka pjäser som spelats, med vilka roller och de olika rollinnehavarna samt föreställningsdatum. Man kan utan vidare säga att Rollboken är teaterns och arkivets ryggrad.
1999 var tiden inne för att börja läsa in Rollboken i datorn. Teaterns dataguru, Peter Forsberg, fabricerade en Access-fil, som en medarbetare på Scenens byrå, Sara Hallgren, tillsammans med mig fick tillgång till. Tillsammans bestämde vi att jag skulle börja 1908 och gå framåt, Sara börja 1999 och gå bakåt. Efter dryga 2000 produktioner och åtskilliga knapptryck möttes vi i mitten av 1980-talet. Men då var också hela Rollboken digitaliserad. Den kom så småningom även läggas ut på teaterns hemsida, där den snabbt blev mycket uppskattad. Idag är den en av teaterns stora resurser.
Som lektor blev min huvudsakliga uppgift att upplysa, undervisa och uppmuntra studenterna till insatser och studier i teaterhistoriska ämnen. När jag började på Dramaten, en teater med en både lång och intressant historia, var jag redan från början klar över nödvändigheten av att inte bara samla och förteckna källorna, utan också bruka dem, det vill säga att med hjälp av olika typer av texter, föreläsningar, inspelningar och uppträdanden sprida intresse för och kunskap om vår nationalscen.
Och man kan säga att jag fick en flygande start. På bussen ner från Falun, som teatern i två dagar i maj 1996 hade ”översvämmat”, det var en av teaterchefen Lars Löfgrens kreativa idéer för att sätta Dramaten på kartan även ute i landet, kom den tillträdande chefen Ingrid Dahlberg till mig och sa: ”Dramaten har ju ingen personaltidning. En sån måste vi ha och den skall du ta hand om”. En tidning hade jag aldrig jobbat med, men nej sa jag inte, utan satte tillsammans med en snabbt ihopsatt redaktionsgrupp igång arbetet. I oktober kom det första numret av Strålkastaren ut.
Strålkastaren kom under Ingrid Dahlbergs tid ut med ett nummer i månaden, därefter glesnade utgivningstakten, i all synnerhet efter det att jag efter tio år bad att få en ersättare. Sista numret kom ut 2009. Alla sammanlagt 82 numren kom dock att avlutas med en Visste du att, en kåserande text, där jag kunde lyfta något intressant ur teaterns spännande historia och verksamhet. Teaterns arkiv var här naturligtvis en påtaglig resurs.
En rolig konsekvens av arbetet med Strålkastaren var all den kontakt jag fick med mina kollegor. Ibland kan det kännas som vattentäta skott mellan teaterns avdelningar, men som redaktör blev det både naturligt och nödvändigt för mig att besöka de flesta av dem. Positivt bemötande och gensvar fick jag överallt.
Omslag till jubileumsboken Hundra år på Nybroplan.
Och det skulle bli mera skrivet. Runt millennieskiftet började jag inse att Dramatenhuset 2008 skulle fylla hundra år. En jubileumsbok skulle säkert komma att efterfrågas. Många av mina Visste du att kom jag också kunna använda i det som skulle bli Hundra år på Nybroplan. Den vackra boken, rikt illustrerad, kom ut i december 2007.
Inte minst har boken en fantastisk omslagsbild. För mig har den sin särskilda historia. När jag kom till Dramatens personalingång första gången som anställd, det var måndagen den 3 januari 1994, låg det i växeln ett brevkort till mig från Lars Löfgren. Han var på tjänsteresa och kunde inte ta emot mig. På kortet fanns en bild på det upplysta Dramatenhuset i vintermörker. Det låg där som ett sagoslott och jag tänkte: den där bilden skulle man ha på omslaget till en bok. Och så blev det också!
Redan 1998 hade jag i samband med en medarbetares pensionsavgång fått en förfrågan om jag kunde tänka mig att ta över ansvaret för teaterns konstsamling. Det gjorde jag gärna. Det här skulle i själva verket bli ett nytt, allt mer stigande intresse hos mig och som också skulle resultera i en bok, Porträtten på Dramaten. Den kom ut 2014.
Jag hade fått upp ångan, så när kommunikationsavdelningen hösten 2013 jobbade på att utforma en ny hemsida och erbjöd mig att medverka på den med ett stående inslag, Kronlunds krönika, var jag direkt med på noterna – ytterligare ett tillfälle att få sprida kunskap om Dramatens historia. Den första krönikan publicerades i januari 2014. Det har fram till skrivande stund blivit ett drygt hundratal krönikor i de mest skilda ämnen. Krönikorna och den grundforskning som krävts för en del av dem har verkligen förgyllt mina senare år på Dramaten.
En av de förmåner man har som anställd på Dramaten är – naturligtvis – alla möjligheter man får att se den teater som produceras i huset. För mig har det varit självklart att se varje uppsättning. Jobbet blir både enklare och roligare när man har en relation till det material man senare skall jobba med, ta hand om, arkivera för evigheten. Ett snabbt överslag visar att Dramaten sedan hösten 1993 fram till idag i runda tal presenterat 550 uppsättningar. Jag har sett dem alla – med ett lärorikt undantag.
Ett Drömspel 1994.
Några har särskilt etsat sig fast i minnet. Redan under min första höst hade Robert Lepage, ryktbar regissör från Kanada, premiär på Strindbergs Ett drömspel på Målarsalen. Och tro mig. Det var en mycket annorlunda föreställning Dramatens publik den gången fick möta.
Lepage hade ställt upp en öppen kub med tre väggar på scenen, vilken kunde snurra i takt med scenbildernas växling. I varje vägg fanns en öppning, som omväxlande användes som fönster, dörr, skåp eller vad som nu behövdes. I hög grad utnyttjade man även olika ljud- och ljuseffekter. Tekniken firade triumfer. På kubens väggar kunde de olika miljöerna effektfullt antydas med hjälp av projektioner och bakom den i fonden gnistrade stjärnorna, en vacker bild för det universum vi alla färdas igenom. I Fingalsgrottan lades eko på rösterna och i bakgrunden hördes svagt vattendroppar.
I föreställningens andra del var dessutom golvet under kuben täckt av någon decimeter vatten. Genom en öppning i taket hade slangar dragits från våningen ovanför, där stora vattenkar fanns placerade, detta för att scengolvet skulle hinna fyllas under den tjugo minuter långa pausen.
Men det väsentliga var att texten trots alla tekniska finesser så fint lyftes fram. Aldrig har jag hört Strindbergs förunderliga ord komma så till sin rätt. Uppsättningen var en upplevelse.
En Midsommarnattsdröm 2000.
En annan utländsk regissör som hösten 2000 gjorde sin Dramatendebut var engelsmannen John Caird. Han hade valt att sätta upp Shakespeares klassiker En midsommarnattsdröm. Tillsammans med sin scenograf Sue Blane hade han byggt upp en gräddvit och kylig husfasad för scenerna vid Teseus hov och en skogsvärld av järnskrot, trappor och lianer för scenerna hos älvorna. Den var både suggestiv och användbar. Även Felix Mendelsohns tidiga 1800-talsmusik kom i en modern tappning åter till heders och tillförde stämning och skönhet.
Den unga ensemblen, Jocke Malmsjös Lysander, Erik Ehns Demetrius, Anna Björks Hermia och Maria Bonnevies Helena, kompletterades fint med Örjan Rambergs Teseus/Oberon och Stina Ekblads Hippolyta/Titania. Stort jubel inhöstade även Jonas Karlssons Puck: ”En så underbart och välsignat puckad Puck som Jonas Karlsson har väl aldrig setts släppas lös i ett engelskt glitterbokmärke”, skrev en kritiker. Uppsättningen kändes både fräsch och medryckande tyckte jag, som ändå hade sett Peter Brooks legendariska uppsättning i London 1971. Och publiken kom. 98 föreställningar blev det på Stora scenen.
Romeo och Julia 2002.
Men en ännu större publiksuccé blev Romeo och Julia på Elverket 2002. Här bjöds en ekvilibristisk cirkusföreställning av aldrig skådat slag – åtminstone inte på Dramaten. Uppsättningen var ett samarbete med den fria nycirkusgruppen Cirkus Cirkör.
Sören Brunes hade byggt upp en jättelik, flera meter hög välvd backe, en ”halv skateboardbana”, beskrev en kritiker, i vilken fanns olika luckor och ur vilka små spelplatser kunde fällas ut. Den många gånger geniförklarade scenografen hade återigen gjort ett storverk.
Föreställningens höjdpunkt blev Romeo och Julias kärleksnatt, vilken helt utspelades i två lakan som hängde från taket, ett pantomimiskt-akrobatiskt virtuosnummer, som inte lämnade någon oberörd. Romeo gjordes av Cirkus Cirkörs Piotr Torzawa Giro och Julia av Dramatens Melinda Kinnaman, som fått ligga i hårdträning ett år för att lära sig akrobatiken. Och publiken kom åter. Varenda biljett till de sammanlagt 137 föreställningarna såldes rasande raskt.
Anna Björk i Gertrud 2016.
John Caird återkom flera gånger till Dramaten dessa år. Hans sista uppsättning blev Hjalmar Söderbergs Gertrud, som han satte upp på Målarsalen 2014. Anna Björk gjorde här en oförglömlig Gertrud i en nedtonad men intensivt levande uppsättning, där varje nyans, varje schattering i titelrollen togs tillvara. Den äkta mannens repliker, älskarens, hennes första och enda kärleks, alla speglades de i Annas uttrycksfulla ansikte. Pjäsens motto, det välkända ”Jag tror på köttets lust, och själens obotliga ensamhet”, framstod sällsamt klargörande. Uppsättningen tog mig starkt.
Men naturligtvis har även många svenska regissörer gjort storartade insatser under mina år. Den mest flitige var Stefan Larsson, som signerade ett trettiotal uppsättningar efter Dramatendebuten med Patrick Marbers Närmanden 1998. Hans senaste, Tennessee Williams Linje Lusta, där modern teknik, en digital kamera, hanterad av en tekniker fullt synlig på scenen, blev en upplevelse, bland annat genom de intima närbilderna på skådespelarnas ansikten. Livia Millhagens Blanche, Rebecka Hemses Stella, Danilo Bejaranos Stanley och Shanti Roneys Mitch var alla magnifika.
Johan Ulveson, Jonas Karlsson, Per Svenson och Torkel Petersson i I väntan på Godot 2019.
Ytterligare en regissör som inte skall glömmas är Karl Dunér. Han hade debuterat på Dramaten 1990 med Becketts I väntan på Godot och knöt 2019 efter dryga tjugotalet uppsättningar ihop säcken med en ny version av pjäsen. Karls alltid sparsmakade, estetiskt så tilltalande uppsättningar har blivit mina särskilda favoriter. Det gäller inte minst hans senaste Godot, där Johan Ulvesons Vladimir och Jonas Karlssons Estragon, Torkel Petterssons Pozzo och Per Svenssons Lucky framstod som kongeniala.
På Dramaten har monologen – här menar jag en pjäs med bara en skådespelare – en lång och intressant historia. Under min tid är det två av dem som jag särskilt minns, Benny Haags Ondskan och Andreas T Olssons Sufflören.
Benny Haag i Ondskan 1995.
Det var på våren 1995 som teaterchefens sekreterare ringde upp några av oss medarbetare och berättade att Benny på Fyran, numera Tornrummet, teaterns minsta scen, ville spela upp sin bearbetning av Jan Guillous roman. Jag hade inte läst boken – den omtalade filmen kom först tio år senare – men naturligtvis begav jag mig dit. Och där stod Benny i sina helt vanliga kläder tillsammans med en stol. Det var allt.
Redan i första repliken satte han klaven:
Jag ska berätta en sann historia för er. Jag vet att den är sann, för den handlar faktiskt om mig… Den tar sin början en septemberkväll, jag hade precis fyllt tretton år och jag satt tillsammans med mina föräldrar vid ett köksbord och åt middag, när jag fick en smäll mitt på kinden. Jag ville att smällen skulle ta mitt på kinden, det var därför jag vred på huvudet just som farsan slog.
Stycket utvecklar sig till en gastkramande historia om barnmisshandel, pennalism och sadistisk ”kamratuppfostran” på en internatskola. Vi satt andlösa i en och en halv timme, kunde knappt röra oss. Benny fick tiden att stanna. Han drog oss fullständigt in i den fasansfulla berättelsen. Han berörde oss djupt.
Och naturligtvis kom pjäsen upp. Den fick sin premiär på Sibyllan i september samma år. Den kom sedan att spelas på Dramatens samtliga scener sammanlagt 507 gånger. Ingen Dramatenproduktion har kommit i närheten av det antalet.
Andreas T Olsson i Sufflören 2013.
Andreas pjäs var något helt annat. Hans sufflör lockades själv upp på scenen, där han i spirituella ordalag fick ge sin syn på teatern och teaterarbetet. Till sin hjälp hade han passande utdrag från den klassiska världsdramatiken. Stycket var ursprungligen en del av hans examen från Teaterhögskolan i Stockholm hösten 2012. Teaterchefen Marie-Louise Ekman såg till att det ett år senare fick sin Dramatenpremiär. Succén var pyramidal.
Andreas kärlek till teatern, dess historia, konsten, litteraturen, var omisskännlig. Och det hela var roligt framfört, fyndigt, oupphörligt underhållande. ”En stjärna har fötts på Dramaten”, skrev en tidning, och det var det bara att hålla med om. Och en stjärna som lustfyllt blinkade mot historien, det slog självfallet an även mina strängar – fattas bara annat.
Ondskan spelades i fem år. Sufflören spelas i skrivande stund fortfarande. Hur många gånger Benny och Andreas fått telefonpåringning från Scenens byrå med frågan: ”Vi har inställt på Lilla ikväll. Kan du komma ner…?”, kan man undra. Hur många gånger har de båda räddat teatern?
Till sist några ord om det lärorika undantaget jag tidigare nämnde. Jag brukar oftast gå på något av alla genrep som varje repetitionsperiod avslutas med, oftast det sista, det så kallade offentliga. I maj 1997 skulle Gunnel Lindblom ha premiär på Yasmina Rezas Hasard. De båda rollerna gjordes av Anita Björk och Janne Blomberg. Jag ordnade i vanlig ordning två platser till sista genrepet, men fick i sista stund förhinder. Karin fick istället ta med sin dotter – det fanns ju gott om tid för mig att se föreställningen.
På kvällen inför den fjärde föreställningen dök Janne Blomberg aldrig upp. Han svarade heller inte på telefon. Han gick överhuvudtaget inte att nå. Till slut var man tvungen att bryta sig in i hans lägenhet. Och där låg han fridfullt avsomnad i sin pyjamas. Han hade gått bort i sömnen. Herakles ord i Euripides Alkestis kändes plötsligt förunderligt närvarande:
Så drick och fröjdas åt den dag som är.
Blott den är din. I morgon är en skälm.
Så sant.
Jag börjar närma mig vägs ände. Men det var ju det här med favoritplatsen i teaterhuset. Ingmar hade haft sin på Andra radens högra sida, stol 612, vill jag minnas. Och även jag uppskattar att sitta i Dramatens vackra blå-gul-vita salong med sin underbara ridå med de 3.156 broderade stjärnorna, Julius Kronbergs plafond Apollo och de nio muserna och scenöverstycket med Eros och ödesgudinnorna. Finns det en vackrare teatersalong?
På Ingmars tid låg en regikorridor på Andra raden vid rummen mot Sibyllegatan. Det var där de trängdes, Sjöberg, Pollak, Branner och alla de andra. Och det var där han sina sista år hade sitt ljudisolerade rum med utsikt mot Nybroplan och egen toalett. Därifrån var det naturligt att under teaterns ”tysta timme” slinka in i salongen och en stund bli nostalgisk.
Sommarlandskap av Alfred Bergström.
För mig blev det istället under luncherna jag kunde dra mig tillbaka för en stunds kontemplation. Och det gjorde jag ofta. Men då satte jag mig i en av Marmorfoajéns alkover på Andra raden, en underbart behaglig och harmonisk plats. Där i soffan kunde jag till vänster lagom belyst se en del av Gustaf Cederströms Gustav III besöker teatern på Gripsholm. Framför mig hade jag Alfred Bergströms stämningsfulla sommarlandskap, som jag alltid förknippat med Haga och Bellman. I taket kom Carl Larssons vitklädda kvinnogestalt flygande mot mig, det just skapade Dramat, så vacker mot den stjärngnistrande natthimmeln.
Det här är en idealisk plats när man vill dra sig tillbaka, ta igen sig och fundera över livet, ett liv som för min del har kommit att handla så mycket om den här teatern. Ja, ibland känner jag att även jag kan göra Bergmans ord till mina. Även för mig har Dramaten – till stor del i alla fall – varit ”början och slutet och nästan allt däremellan”.
När detta skrivs är jag snart pensionär. Det blir en ny erfarenhet, ett liv utan ständiga funderingar över insamlade manuskript, program, affischer, styrelseprotokoll. Ett liv utan Dramaten. I alla fall som anställd. Hur skall det gestalta sig? Ja, det kan man undra!
Dramats skapelse av Carl Larsson.
Men jag är inte orolig. Det kan kännas skönt att få ta igen sig, få smälta alla dessa intryck teatern givit mig. Vilken bildningsresa! Och vem vet, kanske kan jag även som pensionär ringa Scenens byrå och höra om det finns någon lämplig repetition jag kan få besöka. Det behöver inte nödvändigtvis vara en lördag. Det kan jag hoppas.
För hur det nu än är, den teater som spelas på Dramaten, i all synnerhet den med fin musik, den kan jag inte få för mycket utav.
-
Dag Kronlund