Karl Ragnar Gierow och en fantastisk skulptur
Karl Ragnar Gierow har spelat en mycket viktig roll i teaterns historia, men har tidigare saknats i konstsamlingen. Tillskottet är därför särskilt roligt. Porträttet är utfört av Gunvor Svensson Lundkvist.
Gierow föddes i Helsingborg 1904. Efter studentexamen studerade han vid Lunds universitet, där han 1934 tog en fil licentiat-examen med filosofi som huvudämne. Åren 1930-37 var han anställd på Norstedts förlag och 1937-46 verksam på Radiotjänst. 1966-51 var han litteraturchef på Svenska Dagbladet.
Han skrev även dramatik. Inte mindre än fyra pjäser fick han upp på Dramaten på 1940-talet, bland dem komedin Av hjärtans lust 1945, en av teaterns största publiksuccéer genom alla år. Han skrev även filmmanuskript, Snapphanar exempelvis. Filmen gick upp på biograferna 1942 med den populäre Edvard Persson i en av rollerna och blev en stor framgång.
I december 1950 utnämndes han till ny Dramatenchef. Han tillträdde tjänsten den 1 juli följande år. ”Jag tar Gud i hågen och försöker, för uppgiften är så oerhört frestande att ge sig in på!”, avslöjade den blivande teaterchefen i tidningarna, väl medveten om att Nybroplan kunde vara ”en av de blåsigaste platserna här i landet”.
Men Gierows chefstid skulle bli både lyckosam och lång, hela tolv år – ingen Dramatenchef har suttit längre på den posten. Att den blev så lång, förklarade han senare, berodde på den stora ombyggnad teatern genomgick under dessa år. Den skulle uppta mycket av Gierows tid och den ville han fullfölja.
Gierow kom även vara mycket drivande i Dramatens kontakt med Carlotta O’Neill, dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O’Neills änka. Efter teaterns exempellösa framgång 1956 med Lång dags färd mot natt – urpremiären – resulterade detta i en fond, Eugene O’Neills minnesfond. Ur dess medel åligger det sedan dess Dramatenstyrelsen att årligen på O’Neills födelsedag den 16 oktober utdela stipendier ”till högt förtjänta artister vid teatern”. Stipendiet betraktas som en av de finaste utmärkelserna inom svensk teater.
1961 invaldes Gierow i Svenska Akademien och 1964 tillträdde han även posten som ständig sekreterare. Det var Akademien som 1977 i samband med hans avgång i den funktionen ville att hans porträtt skulle skulpteras.
Gunvor Svensson Lundkvist skulptur av Karl Ragnar Gierow.
Gunvor Svensson Lundkvist var född i Göteborg 1916 och studerade 1934-35 på Konstfack och 1937-43 på Konsthögskolan, båda i Stockholm. Efter genomgången utbildning gjorde hon en lång rad resor i Europa. Mellan 1954 och 1970 verkade hon även som lärare i modellering på Konstfack.
Förutom sina uttrycksfulla och känsligt modellerade skulpturer kom hon under åren även att utföra en lång rad uppmärksammade medaljer och reliefer. Inte minst kom Karl Ragnar Gierow 1969 ge henne uppdraget att göra Akademiens minnespenning, något hon sedan kom att göra varje år fram till 1984.
Att hon fick göra Gierows porträtt låg med andra ord nära till hands. Hon berättar själv om dess tillkomst.
Det var ett intressant porträtt att arbeta med, även om modellen mestadels satt ganska inåtvänd. Hans karaktärsfulla ansiktsuttryck fångade jag bäst utan hans närvaro. Eftersom jag i många år samarbetat med honom om de årliga minnespenningarna, hade jag lärt känna hans ansiktsuttryck och personlighet ganska väl. En av svårigheterna var att han alltid måste skydda sina ögon med svarttonade glasögon. Endast motvilligt tog han av sig dem, för att ge mig tillfälle att se formen kring ögonen – det var ju bestämt att porträttet skulle avbilda honom utan glasögon.
Gunvor Svensson Lundkvists skulptur blev mycket uppskattad, ja det har talats om att porträttet är hennes bästa arbete överhuvudtaget. Själv skrev Gierow i ett brev till henne i juni 1977: ”Du lär inte sväva i ovisshet om Akademieledamöternas synnerliga belåtenhet med den i torsdags avtäckta huvudskallen”. Och han avlutade underfundigt: ”Själv tycker jag att huvudet är alldeles utmärkt; det syns inte på det hur litet det duger till. Hjärtligaste tack!”
Våren 2020 lät familjen Pär Gierow bekosta en kopia i brons av porträttet som i juni samma år överlämnades till Dramaten. Inte bara en irriterande lucka i teaterns konstsamling kunde därmed fyllas – teatern hade även erhållit ett av sina finaste konstverk.
-
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek