Dramatens första Tjechovuppsättning – en flopp
Anton Tjechovs pjäser har alltid kommit att förknippas med Konstnärliga teatern i Moskva. Det var här Tjechov fick sitt stora genombrott som dramatiker. Det skedde med Måsen 1898. Pjäsen hade två år tidigare haft urpremiär i St Petersburg och blivit ett fullständigt fiasko. Tjechov hade tagit illa vid sig och lovat sig själv att aldrig mer skriva för teatern.
Konstantin Stanislavskij, en av Konstnärliga teaterns grundare, ville dock på den nystartade teatern odla en ”intuitionens och känslans linje”, tankegångar som ytterst strävade mot vad han kallade ”den inre realismen”, det vill säga att på scenen skapa inre sanning, ”känslornas och upplevelsernas äkthet”. Detta var något nytt och omvälvande. Framför allt var det vad Tjechovs pjäs fordrade. För Konstnärliga teatern blev Måsenuppsättningen en vacker konstnärlig seger. Tjechov ändrade sitt beslut att inte skriva pjäser. Direkt för Konstnärliga teatern skrev han Tre systrar 1901 och Körsbärsträdgården 1904, hans sista sceniska verk.
Det var även Konstnärliga teatern som skulle göra Tjechovs dramatik känd utanför Ryssland. 1922 begav man sig ut på en världsomspännande turné. Även Dramaten besöktes, detta vid två tillfällen, 23-25 januari och 28 april - 2 maj. Bland annat gav man Tre systrar och Körsbärsträdgården. Succén var enorm, intrycket så överväldigande, spelet så fulländat, att ingenting fanns att tillägga. Framgången blev – bokstavligt – bedövande.
Hos oss kom den nämligen paradoxalt nog att få en hämmande effekt på Tjechovintresset. Redan före det första gästspelet hade Dramaten börjat repetera hans enaktare Frieriet. Dagen efter ryssarnas avfärd hade man premiär. Misslyckandet framstod obevekligt. Tidningarna talade om sällskapsspektakel och burleskeri och pjäsen gick bara fem gånger. Det skulle dröja mycket länge, tjugofem år närmare bestämt, innan man vågade ta upp Tjechov igen.
Frieriet handlar om den ”välfödde men djupt känslige” godsägaren Lomov som trettiofem år gammal har bestämt sig för att ta sig en hustru, närmare bestämt grannen Tschubukows dotter Natalia, ett bestämt och grälsjukt kraftpaket. Redan från början uppstår meningsskiljaktigheter, först rörande de båda egendomarnas tomtgräns och senare fästfolkets jakthundars förtjänster. Det hela kan ändå avslutas med en försonande kyss och champagne.
Carl Browallius, Frida Winnerstrand och Josua Bengtson i Ett frieri 1922.
Stycket, skriver en av Tjechovs biografer, ”är en verkligt kostlig komedi, ur vilken Tjechovs muntraste skratt tränger fram till oss utan något som helst tragisk biklang”. På Dramaten gavs den tillsammans med Amiel och Obeys komedi Den leende fru Madeleine.
De svenska kritikerna var däremot inte imponerade av Tjechovs alster. En av dem skrev:
Som förpjäs gavs en liten Tjechovbagatell. Den saknade varje intresse och bör snarast utbytas mot något bättre. För en huvudstadsteater är den obrukbar – möjligen kan den duga för något amatörsällskap i landsorten; den ställer ju inga nämnvärda krav på rollinnehavarna.
Samfällt ansåg man i tidningarna att det var ofattbart att teatern hade tagit upp pjäsen. De tre skådespelarna, Carl Browallius, Josua Bengtson och Frida Winnerstrand, föll ohjälpligt. Snabbt ersattes den av Maurice Maeterlincks Den objudne gästen.
Så här i efterhand kan man väl konstatera att det var dålig timing att ta upp den lilla enaktaren direkt efter ryssarnas gästspel. Tjechov hade börjat sin litterära bana med att skriva lättare saker, humoristiska noveller och lättviktiga enaktare. Frieriet från 1888 är just ett sådant. Tre systrar och Körsbärsträdgården, två av världsdramatikens alptoppar, är naturligtvis något helt annat.
Körsbärsträdgården skulle trots allt bli Dramatens nästa Tjechovuppsättning. Men då skrev man 1946.
-
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek