Dramatens första julspel
I styrelseprotokollet från den 25 augusti 1933 kan man läsa:
På förslag av överregissör Molander beslöts att, om så läte sig göras, såsom jul- och barnprogram insätta i repertoaren ”Jesu Kristi glädjerika födelse” till vilket kostnadsförslag skulle utarbetas.
Förslaget kom också att genomföras och stycket fick sin premiär den 16 december samma år. Det var första gången Dramaten framförde ett spel som tog sin utgångspunkt i julevangeliet. För regin stod – kanske något oväntat – den unge Alf Sjöberg, för scenografin Sven-Erik Skawonius.
Författaren, omtalar titelsidan, hette Benedikt Edelpöck, ”drabant i tjänst hos ärkehertig Ferdinand av Tyrolen”. Stycket var skrivet på rimmad österrikisk dialekt och finns bevarat i en handskrift från 1568 i Stadsbiblioteket i Wien. Det var med andra ord närmast medeltida. Tryckt blev pjäsen först 1853.
Att det var Olof Molander som föreslog detta program är inte förvånande. Han var djupt religiös och kom 1945 att konvertera till den romerskkatolska läran. En själsfrände hade han i Oscar Wieselgren, bibliotekarie på Kungliga biblioteket. Det var han som hade grävt fram stycket och som även stod för översättningen.
I pjäsen möter vi den välkända bibelberättelsen, som även fått några dramatiskt tacksamma utvidgningar. Josef, som känner sig gammal och trött, måste tillsammans med Maria bege sig till Betlehem för att skattskrivas. Väl där stöter han på problem. Värdshusvärden i staden avfärdar honom bryskt eftersom han är fattig. Inte heller värdens hustru vågar hjälpa till, rädd för att få stryk.
Signe Hasso och Carl Browallius i Spel om Jesu Kristi glädjerika födelse.
En tjänarinna förbarmar sig dock över paret och med förmaningen att de båda måste hålla sig mycket tysta – värden får inte väckas – öppnar hon upp stallet. Väl därinne ber Maria Josef att leta efter ett ljus och medan han gör det föder hon sitt barn. Josef har svårt att få ljuset tänt, det blåser och är kallt, men slutligen lyckas han.
Så förflyttas spelet till herdarnas frostiga marker, där en ängel berättar vad som skett i Betlehem och herdarna beslutar sig, efter en änglakörs sång, för att be sig dit. Herdarna figurerar härefter inte mer i handlingen.
Istället fokuseras intresset – dramatiskt tacksamt – på den lömske kungen Herodes i Jerusalem. Till hans palats anländer de tre heliga kungarna, som följt stjärnans ljus och undrar var den nyfödde konungen kan hittas. Herodes hänvisar till profeterna, som sagt att en ”härlig makt” skall bli född i Betlehem och ber dem söka där och sedan komma åter ”ty då vill jag stiga från tronen neder/att också visa den nyfödde heder!”
På bild, bland andra: Folke Hamrin, Gunnar Sjöberg, Semmy Friedmann och Sture Baude i Spel om Jesu Kristi glädjerika födelse.
Konungarna beger sig till Betlehem, hittar och hyllar barnet, men tar efter en ängels uppmaning en annan väg hem. Josef och Maria flyr med barnet till Egypten.
Herodes inser att han blivit lurad och darrande av vrede utbrister han i styckets längsta replik, som avslutas:
Detta är den befallning jag giver.
Varhelst än den nye konungen kom,
skall han dräpas, var säker därom.
Vässen och skärpen både svärd och spjut,
riden sedan strax ur Jerusalem ut!
Kungligt vill jag belöna eder
både med penningar och med heder,
adelig krona, gods och makt,
om I gören som jag nu har sagt.
Herodes går dock snart bort och Josef och Maria kan påbörja färden mot hemmet. Då känner sig emellertid Josef åter gammal och trött, han behöver – åter en tilldiktning – sin vinflaska för att orka med strapatserna. Och Maria fyller den gärna till brädden och hon kan i tillförsikt avsluta stycket:
Låtom oss tacka och lova Herran,
som bevarat oss när och fjärran.
Räddat han har oss ur fienders garn,
värnat och hägnat vårt älskade barn.
Nu till Nasareth gå vi tillsamman.
Gud vare med oss alla! Amen.
Regin hade alltså anförtrotts den trettioårige Alf Sjöberg. Uppsättningen blev hans sjuttonde på nationalscenen efter regidebuten i maj 1930 – man visste att använda sina anställda – och för tidningarna berättade Sjöberg att stycket var ”mycket intressant, både ur scenisk och kulturhistorisk synpunkt”.
Hans uppsättning anslöt sig ”till den medeltida simultanscenen, det vill säga man såg på en gång flera platser på scenen där mysteriet spelar”. På dekorfotografierna ser man också stallet till vänster, Herodes palats till höger och däremellan en neutral plats i det fria. För övrigt var det ”en medeltida prägel över färger och dräkter” – med tanke på den unga publiken hade man velat göra uppsättningen ”grann och vacker”.
Man kan undra om det bland de unga den gången fanns den femtonårige Ingmar Bergman. Hans far Erik, kyrkoherde i Hedvig Eleonora, brukade ta med sonen på uppbyggliga evenemang och säkert räknades Edelpöcks stycke som ett sådant. Föreställningen gjorde i så fall så pass stort intryck på honom att han många år senare återkom till den i Fanny och Alexander. I filmmanuskriptet läser man:
Ända sedan Oscar den förste Ekdahls dagar har det varit tradition att på Julaftonen klockan ett på eftermiddagen framföra ”Spelet om Kristi Glädjerika Födelse”. Av samma tradition är denna föreställning lika fullsatt som julottan i Domkyrkan.
Hur togs då uppsättningen emot? Ja, som så ofta förr var kritikerna oense. Mest positiv var Social-Demokraten. ”Alf Sjöbergs regi förtjänar otvivelaktigt ett erkännande”, konstaterades och Signe Hasso ”spelade jungfru Maria på en gång så naturligt och konstnärligt vackert, att man blev fullständigt gripen”.
Flertalet kritiker var dock ljumma, om än inte alldeles avisande. Direkt negativ var Folkets Dagblad. Sjöberg, menade kritikern, hade visserligen här och var bjudit på ”små fina bilder, vackra färgstarka tavlor”, men det var också det enda. I övrigt var det ”larvigt”, ja ”fåfängt snack”. Den glädjande födelsen, menade han, ”borde ha varit ofödd på Dramaten”.
Och uppsättningen kom heller inte att ge mersmak. Efter bara sex föreställningar, den sista på trettondagsafton, lades den ner. Ett evangeliskt julspel har sedan dess aldrig spelats på Dramaten.
-
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek