Livet är den enda möjligheten vi har att inte vara döda

Kristina Lugn var min bästa vän, och en syster jag kunde anförtro allt, i femton år. Vi sågs varje vecka under terminerna och växlade hundratals epostbrev. Hon hade en tid ett rum på Dramaten och kom då upp till mig i kvarteret intill, snett emot där hennes älskade Allan Edwall bott.

Någon månad före sin död 2020 skrev hon att var gång hon kände en impuls att ta livet av sig var det ”i en förtvivlan att inte kunna hantera att min kärlek till livet är obesvarad”.

Hon förblev en obemannad engångsföreteelse som halkade på isgatan tvärs genom blomstertiden. ”Det är ett sorgearbete att leva.” Med sin kreativa oordning tog hon livet på allvar utan att blunda för dess bedrägliga scenbyten.

I sitt första brev till mig skrev hon: ”Livet är den enda möjligheten vi har att inte vara döda.” Litteraturen öppnade ett tillfälligt andaktsrum,” en tystnad där vi kan göra oss så märkvärdiga som det anstår oss att vara. - - - Vi som kallar oss författare lever på ord. Men i mitt tillstånd är mycket bortom ord och det finns där även om jag inte kan beskriva det – kanske just därför.”

Hon betonade att hon inte skulle klara att vara gift: ”Men att det periodvis går så illa för mig beror på att jag är alldeles för isolerad. Bland annat därför är Akademien viktig. Och Brunnsgatan 4. I det privata umgås jag sällan med någon över 3 år.”

Hon skrev också: ”Aldrig har jag överraskat min publik så mycket som när jag blev invald i Akademien. De associerar mig med självmord och andra misslyckanden. Glittrande fiaskon. Att jag slutade gå till hårfrisörskan berodde på att min farmor skrek ´sluta se ut som ett blomkålshuvud´ till mig 1959. Jag hade kort, hårdpermanentat hår då.”

Kristina förblev oförbrukad – ”livet är inte en av mina starka sidor” – och hon dog av en ensamhet som inte uppvägdes av dem som älskade henne. ”Det finns ingen enda batteridriven massagestav i ensamhetens murkna lilla skola. Men det finns stiletter som plötsligt fälls ut ur vänligt framsträckta bananer.”

Breven till mig speglar en rikt skiftande verklighet som hon sökte fånga och överblicka, förgylla och tänka bort. Ska jag uttrycka mig med ett allvar som var henne främmande, så är det att hon förblev helt disponibel, med alla sina missöden, växlande stämningar och ögonblickliga reaktioner – vare sig hon satt på tunnelbanan till barnbarnen i Vällingby eller missade stationen på väg till föräldrarna i Vallentuna eller återgav en debatt på Akademiens sammankomster.

Kristina kunde sätta sin omgivning – Bastugatan, Mariatorget, Salviigränd – i fotoblixtens ljus. Som den kändis hon blev framträdde hon med Benny Andersson, Georg Riedel, Staffan Westerberg. Hon var sig själv i Brunnsgatan 4, hennes egen och Allan Edwalls teater. Där fanns ingen backstage, allt var öppet, utan sceniska illusioner. Där förenade hon intellektuell rörlighet och yster publiktillvändhet.

Hon drack inget, var inte road av mat, rökte desto mer. I sina brev är hon en sällan illvillig karikatyrtecknare. De självutnämnda opinionsbildarnas självsäkerhet och högljudda röstläge, de massmediala spektaklens verklighetsbilder – dem undergrävde hon med minst av allt högaktningsfulla paradoxer. Samhällets överstepräster på alla områden avslöjades med illa dold vällust.

Faderns reaktion på sin dotters framgångar var oro att hon skulle ställa till skandal, särskilt i en krets med Hans Majestät som beskyddare. Generalen begrep inte mycket av vad hon skrev, han föredrog mina böcker om Stockholm och skärgården, meddelade hon. Det fann hon naturligt och vår vänskap led ingen skada av det.

När jag vill hör jag inom mig hennes röst, mindre släpande än annars, och jag skyndar mig att öppna dörren för henne i Nybrogatan 23 utan hiss. Hennes flämtningar är den gladaste förebråelse.