Villkoren för vår mänsklighet

Av Maria Lönn, forskare i genusvetenskap vid Uppsala Universitet.

Via mellanstadielärare som förvarar sina mjölktänder i skrin, änglar runt huset, taxar som äter pommes, magra pensionärer, avgrundsmammor som suckar, står i kö, sjunger och gnager valium undersöker Kristina Lugn villkoren för den mänskliga existensen. Bland barnbidrag, beigea soffor och krukväxter påminner Lugn oss om att det inte är okomplicerat att vara en art som är dödlig, som lever rutiner, bedrägerier och som inte alltid luktar gott.

I besiktningen sätts erfarenheter från överspända flicktanter i centrum och som utgör svaret på människans hemligheter: bakvända kvinnor som drömmer och lever kaos och som är flickor och tanter samtidigt. Livet kommer i konflikt med sig självt. De lever smärta, längtan och svärmerier från de tider de levt och de tider de hoppas leva framöver. Livet öppnar upp sig periodvis via visslande män på kyrkogårdar och krukor från svenskt tenn. I kulissen vilar en utopisk mänsklighet som flicktanterna ännu inte lever men längtar efter att få leva. Flicktanten får vara människan. Som en slags universalism via en flicktants optik och rutin.

Men varför tycks så många – som inte själva är eller lever sina liv som vilda flicktanter - tilltalas av Kristina Lugns version av mänsklighet? Som relaterar till riket trots Lugns böjelse för specifika detaljer som hon exempelvis visar i diktsamlingen Om ni hör ett skott…”Camilla kräks inte på sin skära matta som hon ärvt av sin far, som ärvt den av sin morfar, som har ärvt den av sin svärfar, som ärvt den från sitt hembiträde”.

Hos Lugn tycks det specifika inte fungera som en reservation, det vill säga: att den detaljerade händelsen bara kan förnimmas av den som lever den exakta situationen. Effekten av att läsa Lugn kan sägas vara det motsatta: att vi överskrider de skillnader vi ibland föreställer oss existerar mellan människor. Enskildheterna hos flicktanten ryms i stället i själva mänskligheten och vävs till något mänskligt delat. De flesta av oss har mattor, många av oss ärver, alla kräks. Vi är människor med kroppar som kissar, är fula, är förälskade, födda av en mor och som har rutiner för att strukturera ett liv. Det som ryms i någon ryms också hos någon annan. Ett antagande som delas med den förslavade dramatikern Terence (195 f.v.t) rader ”Jag är en människa, inget mänskligt kan vara mig främmande”. Med andra ord är det som eventuellt händer i någon, något som eventuellt händer i mig eftersom vi delar grund som människa.

Och visst är det något som återkommer i Lugns poesi och drömmar. Lugn vill inte bara ”innehålla sig själv”. Lugn tycker det är tillräckligt illa att vara fast i sig själv. I sin dikt Jag är inte riktigt mig själv vill Lugn ”Göra verklighet av någon helt annan”. Att erfara Kristina Lugns poesi och dramer erbjuder också publiken samma alternativ. På så sätt aktiverar Lugn – likt teatern – den nerv i människan som drömmer om att få överskrida sig själv: att få bo i teaterföreställningens affekter, rädslor, drömmar och begär ett ögonblick.

Lugn har emellertid i sin undersökning av det mänskliga tillståndet hittat det som de flesta av oss delar: att tanken på döden ligger sida vid sida med tanken om vår egna kroppsliga fulhet. Begär efter takkronor och mjuk hud inrättas i en ”Slängkyss från begravningsbyrån” (Hej då, ha det så bra!) ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad” lanserar Lugn som ett vaccin mot existentiell kramp. Att vara rädd för att dö och att vara ful har med tankar om livets ändlighet att göra. Det är vissheten om döden som får människor att söka odödlig berömmelse i handling och ord. ”Livet är den enda möjlighet vi har att inte vara döda.” (Inträdestal i Svenska Akademin 2006).

Men döden som den skrivs fram hos Lugn – eller snarare flicktantens tanke om döden - kan också fungera som portalen ut ur de meningslösa grubbel som upptar oss. De som förväxlas som viktiga men som inte spelar någon roll i mötet med ett kosmos. Som att känna sig ful. ”När man är död är man sannerligen död och skiter i hur ledsen man var medan man gick omkring här på jorden och såg dum ut” (Hundstunden). Och kanske är det sådana lindringar som underhåller Kristina Lugns popularitet: vi behöver botas från vår övertygelse om att vår egen fulhet är i paritet med livets alla under. Och vi behöver påminnas om att människor i vår närhet troligtvis inte kommer säga ”Jag saknar den döda, men hon var ju också ganska tjock…” under våra begravningar. Och visst kan det även vara en trösterik idé att om den döda kunde tänka - efter döden – skulle den döda inte tänka att det var synd att den luktade illa när den levde.
Men Lugn vet att döden hos den andra får effekter. ”När vi är döda händer ingenting särskilt. Min död är inte ett problemområde. När vi förlorar en bundsförvant till döden blir vi för alltid förvandlade” (Inträdestal 2006).

Döden, vare sig den ställs inför faktiska döende eller inför medvetenheten om sin egen dödlighet betyder att vi ska lämna våra medmänniskors sällskap, som är villkoren för vår mänsklighet. Vi räds närstående andra som kommer att fångas upp i döden, eftersom den egna döden också är döden för en del av de andra, eftersom att vi är fästa vid varandra i vårt väsen. Det är därför mer angeläget att ha, som Lugn föreslår, en själsörjande än en viktkontrollant, när livet pressar sig bortom den ändliga form i vilken det varit tillfälligt innesluten.