Stéphane Braunschweig om att arbeta med Arne Lygres dramatik
Stéphane Braunschweig som regisserar Tid för glädje, intervjuad av Anne-Françoise Benhamou, professor i teatervetenskap
Anne-Françoise Benhamou: Ända sen 2011 har du regelbundet satt upp Arne Lygres pjäser i Frankrike. Tid för glädje är din femte uppsättning av hans pjäser. Hur kommer det sig att du har utvecklat ett så starkt band med en norsk författare ur din egen generation?
Stéphane Braunschweig: Första gången jag kom i kontakt med Arne Lygres dramatik var redan 2007, i samband med Claude Régys uppsättning av Homme sans but (Mann uten hensikt). Jag blev väldigt intresserad av den pjäsen. Och ett par år senare läste vi flera fascinerande manus av Lygre som vi hade långa diskussioner om i lektörsgruppen på La Colline, Nationalteatern i Paris, där jag var chef då. Sen tog jag en personlig kontakt med honom. Han höll då på att skriva Je disparais (Jag försvinner) och skickade mig en arbetsversion som han själv hade översatt till engelska. Jag bestämde mig för att sätta upp pjäsen på Stora scen redan innan han hade skrivit klart den. Samma år var jag inbjuden att regissera i Düsseldorf och valde att göra Tage Unter (Dager under), en äldre pjäs av Lygre, som Jacques Vincey nyligen hade satt upp i Frankrike. Den tyska produktionen spelade senare med hjälp av undertexter på La Colline. Dessa två uppsättningar var startskottet för en dialog mellan Arne och mig, som har utvecklats sedan dess och blivit allt tätare – särskilt efter det att jag 2014 satte upp Rien de moi (Mig nära) på den mindre scenen på La Colline. I samband med det blev jag också hans översättare tillsammans med Astrid Schenka. När jag kom till Théâtre de l’Odéon ville jag fortsätta det här samarbetet som blivit viktigt för mig. För en regissör är det ett stort äventyr att skapa en föreställning i stort sätt parallellt med att pjäsen skrivs. Vi presenterade Nous pour un moment (La deg være) på Les Ateliers Berthier 2019, och just nu sätter jag upp Jours de joie (Tid för glädje), Lygres senaste pjäs, som fick ett entusiastiskt mottagande i Oslo när den hade premiär i januari 2022 i regi av Johannes Holmen Dahl.
A-F. B: På vilket sätt är det berikande att följa en dramatiker under en längre tid?
S. B: Det jag tycker är intressant med Lygre, och som är väldigt stimulerande, är att han förändrar sig med varje ny pjäs. Ofta genom att medvetet skapa nya formella principer för sitt skrivande, nya spelregler så att säga – hans texter har alltid något lekfullt över sig. Men det unika med Tid för glädje har också andra orsaker. Pjäsen var en beställning av Norske Teatret i Oslo; för första gången visste Lygre redan under tiden han skrev pjäsen, att den skulle sättas upp på en stor scen. Vetskapen om ett stort rum tillät honom att använda sig av en större ensemble. Fram tills dess hade han mestadels skrivit kammarspel, i vilka de flesta scenerna bara har två eller tre karaktärer. Det är nästan bara jag som har satt upp hans dramatik på stora scener. Och att jag har fäst mig så vid hans texter beror också på att de har inspirerat mig scenografiskt. Även om hans pjäser fokuserar på intimiteten i relationerna, har jag känt ett behov av att placera dem i större, mer metaforiska rum än vad som är möjligt i ett kammarspel.
A -F. B: Tid för glädje placerar oss i hjärtat av några familjerelationer, äktenskapliga, romantiska och vänskapliga relationer och påminner mer om ett slags ’körverk’ än de tidigare pjäserna. Den har sexton karaktärer, som delas av åtta skådespelare , som gör två roller var. På flera sätt skapar pjäsen resonanser mellan väldigt olika karaktärer och överraskande harmonier mellan historierna som från början inte är relaterade till varandra ...
S. B: Det är ett paradoxalt körverk. Var och en befinner sig helt och hållet i sitt eget universum, men det hindrar inte att möten uppstår. Och så plötsligt, trots deras isolering, bildar dessa individer en värld, ett landskap. Utgångspunkten är en plats – en lugn plats, utomhus, avskild från övriga världen; en osannolik mötesplats där tre grupper av människor som inte känner varandra tidigare börjar prata med varandra på ett besynnerligt öppet sätt. Och omvänt, i den andra delen som utspelar sig inomhus, är de åtta nya karaktärerna som dyker upp, redan sammanlänkade av en gemensam historia - även om alla inte har lika hög grad av intimitet mellan sig. Här pratar karaktärerna också med varandra, men kanske på ett mer outtalat och förnekande sätt än i den första delen. Det är spännande att se hur Lygre skapar en spegeleffekt mellan dessa två delar och hur han orkestrerar ett spel av tematiska ’ekon’, där meningar vandrar från en person till en annan, vilket ger ett Tjechovskt intryck av att deras röster är transparanta och går in i varandra.
A-F. B: Även om hans pjäser präglas av på ytan variation och flätar samman en mängd olika berättelser, så har hans texter också en stark helgjutenhet. Lygre föredrar vissa teman, eller hur skulle du beskriva dem?
S. B: Genom sina karaktärer förmedlar hans texter en samtida oro för livets sårbarhet, tillvarons instabilitet, och de platser man kan finna – eller förlora – i samhället, i en familj, i en parrelation. Denna flytande och instabila värld, med all ångest den kan orsaka, är där han oftast rör sig. För att leda oss dit placerar han gärna sina karaktärer i extrema situationer: någon som drunknar, en olycka, en våldtäkt .... I Tid för glädje återfinns inte lika många drastiska situationer eller karaktärer med ett uns av galenskap. Den här gången handlar det om mer ”normala människor”, som upplever relativt banala händelser: ett uppbrott i en parrelation, en komplicerad sorg i en bonusfamilj, en mor som återförenar sina vuxna barn, varav en av dem bor långt från föräldrarna. Det förekommer likväl en onormal och märklig situation mitt i pjäsen: en karaktär meddelar sina närmaste att han har bestämt sig för att ’försvinna’. Han förklarar inte varför, och vi vet inte vad han vill göra, om det planerade försvinnandet bör väcka oro eller inte. Man skulle kunna tro att han snart ska dö, eller begå självmord, men han försäkrar oss om motsatsen; genom att ’klippa banden’ vill han på något sätt återfödas. Pjäsens centrala händelse lämnar oss och dess karaktärer i total osäkerhet.
A -F. B: Ambivalensen i relationer är ett återkommande tema i Arne Lygres dramatik. När Maman et moi et les hommes (Mamma og meg og menn) från 1998 sattes upp i Frankrike 2006, beskrev han pjäsen som att: ’Ibland är allt möjligt i livet. Men i den här pjäsen är det rädslan för förändring som gör att karaktärerna inte tar sig vidare, och när de börjar röra på sig är det redan för sent. Pjäsen kretsar kring styrkan i det sammanhållande i relationer, det som tvingar människor att hålla ihop.’ De gåtfulla titlarna på hans senare verk uttrycker också en ambivalens, en oro: Je disparais, Rien de moi, Nous pour un moment ... (Jag försvinner, Ingenting av meg, La deg væare) Men den här gången har titeln en betydligt mer positiv klang. Hur ska man förstå den?
S. B: Den titel vi gav pjäsen på franska Jours de joie (Dagar av glädje) är inte en exakt översättning från norskan. Lygres koncept är svåröversatt; på engelska blir det Time for Joy – en tid för glädje, tid för glädje, eller något i stil med: låt glädjen komma. Titeln är ett slags påbud: det är dags att vara glad. Även om Lygre inledde det här projektet före covid, avslutade han det under pandemin. Det är en viktig fråga, i en värld som blir allt hårdare: hur kan vi leva i glädje? När man ser en sådan titel och känner till Lygres verk sedan tidigare, kan man förstås inte låta bli att tänka att den måste vara lite ironisk. Men inte helt och hållet; det är som om han hade fått för sig att skriva en komedi. Det finns något frivilligt hos karaktärerna, som om de ville säga: idag ska vi uppleva en stund av glädje – vilket omedelbart får oss att undra vad som döljer sig under ytan ...! I det här rummet verkar alla vilja se glaset som halvfullt, inte som halvtomt. Men Lygre är inte totalt naiv, för bakom sökandet finns också avgrunder som kan öppna sig när som helst.
A -F. B: När du talar om komedi handlar det inte om en genre, utan snarare om ett sätt att se på världen.
S. B: Precis som i Shakespeares Vintersaga, en pjäs med två sidor, en tragisk och en komisk, kan vi fråga oss om vår drivkraft är livslust eller dödsdrift. Tid för glädje ifrågasätter i grunden vår förmåga att vara lyckliga. Vissa karaktärer befinner sig, även om det inte går särskilt bra för dem, på livets så kallade sida, medan andra drivs av en viss destruktivitet. Men det behöver inte vara något negativt; den karaktär som försvinner, orsaken är förmodligen att han inte mår bra där han är, men hans destruktivitet kan också väcka honom till liv igen, väcka livet. Det som är viktigt med försvinnandet är handlingen i sig, konsekvenserna som denna handling får för andra; att försöka förstå motiven som ligger bakom är inte angeläget. Även när det gäller hans tidigare pjäser, som är betydligt mörkare, och fulla av tragiska eller melodramatiska situationer, har jag alltid känt att det finns en positiv energi i Lygres texter. En positiv hållning som jag kopplar till hans starka tro på språkets kraft, på ordens förmåga att skapa verklighet och att modifiera den; jag tycker att det finns något uppmuntrande i det. Att se människor på scenen som verkligen pratar med varandra, som kommunicerar på djupet, det är glädje – en riktig teaterglädje!
Översättning: Katrin Ahlgren