Samtal med Oliver Frljić om Brott och straff
Kommer du ihåg din första upplevelse av romanen Brott och straff?
Första gången jag läste Brott och straff var 1991 när jag gick på gymnasiet. Jag minns inte så mycket från den tiden, men jag minns att jag läste den på bara fem, sex dagar. Sedan dess har jag läst om boken flera gånger. Varje gång jag läser upptäcker jag nya saker och små avsnitt som jag hade glömt. Några partier som dock stannat kvar i mitt minne sedan jag läste dem för första gången är bland annat avsnittet där Katerina ordnar med gravöl efter Marmeladovs död, och avsnittet med Raskolnikovs dröm om hästen som blir piskad. De två scenerna fastnade verkligen i mitt minne.
Så hur kommer det sig att du inte har Raskolnikovs dröm med i föreställningen?
Jag gillar att inte sätta det så att säga mest värdefulla på scenen. Kanske räcker det om jag bara låter den där scenen utspelas i min mentala teater. Som jag ser det finns det inte något teater som kan konkurrera med teatern i våra huvuden. Där inne finns det obegränsade möjligheter. På scenen är vi begränsade av tekniska begränsningar, det fysiska rummet bestämmer mycket. För att inte tala om alla de säkerhetsföreskrifter som vi måste följa för att garantera skådespelarnas säkerhet i den här scenografiskt utmanande föreställningen.
Du satte ju upp Brott och straff förra säsongen i Stuttgart. Varför gör du den ännu en gång?
De berättelser som verkligen intresserar mig vill jag arbeta med så många gånger som möjligt. Att få tillfälle att sätta upp Brott och straff igen ser jag som en ynnest. Jag skulle kunna fortsätta min teaterkarriär med bara just den här romanen och sätta upp den om och om igen och jag är säker på att jag skulle hitta hundra nya sätt att iscensätta den varje gång. För mig är texten bara ett medium. Jag satte till exempel upp Büchners Dantons död tre gånger och varje gång blev resultatet helt annorlunda. Den första uppsättningen handlade om den franska revolutionen ur ett kvinnligt perspektiv, i den andra uppsättningen hade alla människorna giljotiner runt halsen – också publiken – och i den tredje varianten utforskade vi revolutionen i sig självt. Jag satte även upp Bröderna Karamazov i Hamburg och i Zagreb och alla dessa tre föreställningar, och den här fjärde, är helt skilda från varandra. Om jag skulle se dessa fyra Dostojevskij-pjäser utan att så att säga ha träffat regissören skulle jag säga att de har skrivits av fyra olika författare med olika politiska ståndpunkter med anknytning till i hög grad skilda, kulturella sammanhang. Fernando Pessoa satte olikan namn under sina dikter och skapade på det sättet olika subjekt som redan existerade i honom, parallellt. Det är vad jag söker efter hos mig själv. Mycket ofta vill vi reducera oss till en stabil identitet – och jag tror att det är möjligt – men det är väldigt begränsande.
Brott och straff är en sammansatt roman med många komplexa karaktärer och på scenen finns det ju ett begränsat tidsutrymme. Hur har du valt ut vilka scener från romanen du skulle ha med i uppsättningen?
Med den här uppsättningen var det viktigt för mig att inte så att säga skrämma bort publiken genom att dekonstruera romanens tidslinje. Samtidigt har jag behållit en viss glidning mellan olika tider. När saker och ting inte är organiserade kronologiskt kan det skapa utrymme för olika tolkningar – och för min del är det helt okej. Problemet med teatern är ofta att den försöker förstå allt. De saker jag förstår helt och fullt dör för mig. Detta faktum, skulle jag säga, säger väldigt mycket om min teatersyn och hur jag arbetar. Texten föreslår några rationella strukturer och sedan försöker jag irrationalisera dem. Jag menar, just med Dostojevskij är detta inte ett stort problem eftersom han är en författare som motsäger sig själv på så många nivåer. Jag gillar det. Jag menar att teatern – och inte minst livet självt – tillåter en mycket högre grad av komplexitet än vad vi vill tro. Om någon säger till mig att den inte förstår, så svarar jag att det inte gör någonting. Målet med teater är inte att förstå allting utan att uppleva hur komplicerat livet är. Jag ser inte framtiden som särskilt ljus, särskilt inte min framtid, så man skulle kunna säga att teatern är ett skydd. Jag är rädd att jag skulle brytas itu om jag inte skyddade mig med teatern. Scenen är den plats där jag fortfarande kan uppleva någon form av kontroll som hjälper mig att överleva. Så när man kämpar med depression kan teaterns användas som en terapi eller kanske snarare som en lins genom vilken jag – vi – kan se världen i ett annat ljus.
Men i uppsättningen av Brott och straff så möter du en svensk publik för första gången. Hur känns det?
Jag vet inte vad som kommer att hända. Vi får se. Jag gillar att iaktta publiken. Jag är väldigt nyfiken på hur de kommer att bete sig när de ser den här föreställningen. Det är så nervöst. Det är inte säkert att jag kan vara med under premiären. Det kan vara fruktansvärt. Alla dessa människor, alla energier. Det är verkligen stressande. Alla sinnen är förhöjda på något sätt. På senare år har jag börjat sitta utanför salongen när jag är klar med mitt arbete, när jag lämnat över föreställningen till skådespelarna och publiken. Många av mina föreställningar har jag inte sett efter premiären. Men det är okej. Då får de ett eget liv.
Av Nanna Berner