Natthärbärgets scenografi

Márton Ágh är en av Ungerns främsta scenografer och kostymdesigners och har arbetat brett med teater, film och scenkonst över hela Europa. Till János Szász uppsättning av Maksim Gorkijs Natthärbärget har Ágh skapat en scenografi som speglar interiören av Dramatens stora scen.

Vad har du haft för tankar kring arbetet med scenografin till Natthärbärget?

­– Natthärbärgets scenografi är en slags symbol, eller allegori, över det som pågår just nu runtom i världen, där allt som gör livet vackert – låt oss kalla det kulturen – håller på att gå oss ur händerna. Det är inte bara en vacker scenografi, och för mig handlar den inte om skönhet – utan den handlar om sorg.

– I mitt hemland Ungern får jag inte arbeta med den här typen av konst. Det finns inga pengar till kultur, till riktiga tankar. Om du inte vill tjäna det totalitära systemet så är du en nobody – ingen. Den här scenografin är en väldigt tydlig och uppenbar bild av detta: om du låter extremismen ta över så är det här resultatet i praktiken. Du kan titta på salongen i din teater och se – att precis som ett måleri av ett stilleben – så ser du vacker levande frukt i en skål. Du känner livet i frukten – tavlan är otroligt naturalistisk­ – men samtidigt vet du att det du tittar på redan har dött: tavlan är gammal och frukten har ruttnat. På samma sätt kan du se på Natthärbärgets scenografi i relation till salongen.

– Anledningen till att göra en så vacker och genomarbetad scenografi är inte för att uttrycka mig själv och mitt konstnärskap, det handlar snarare om att det är enkelt, det gör pjäsens idéer mer lättillgängliga för betraktaren och samspelar mot texten. Om du gör något som har både en profan och helig nivå så kan alla förstå det. På den grundläggande, profana nivån kommer du att förstå det som en vacker design, men på den djupare, heliga nivån kan du förstå vad det betyder. Den här inställningen är alltid med mig i mitt arbete och jag anser att det är min uppgift att kommunicera dessa lager.

Varför är scenografin en direkt spegling av salongen?

– Det konstnärliga teamet och jag hade en idé om att visa för den lokala publiken, på ett övertydligt sätt, att ”det här är din teater och det här är framtiden för den om du inte bryr dig nu.” Scenografin handlar inte om nostalgi, eller en längtan efter gamla tider – sådant avskyr jag! – jag tror inte att förr i tiden var bättre, så det handlar inte om att den här gamla teatern är finare än något annat, den hade lika gärna kunnat vara i betong. Utan bilden jag försöker visa är något annat, något mer. Jag vill att scenografin säger: du måste ta hand om allt som du ärver, och du måste använda det och inse att du har det! Du måste vara vaksam och förstå vad som händer runt omkring dig, i samhället och i världen. Det goda kommer att försvinna om du låter det förstöras. Det här är inte ett spekulativt hot för mig, utan ett faktum och en sanning som jag ser i mitt hemland.