Michael Thalheimer om varför Körsbärsträdgården handlar om oss alla

Varför vill du sätta upp Körsbärsträdgården?
Eftersom jag älskar pjäsen! Jag älskar Tjechov och hans rollkaraktärer. Det fanns en fransk skådespelare, Jean-Louis Barrault, som beskrev Körsbärsträdgården ungefär så här: I den första akten borde Körsbärsträdgården säljas. I andra akten ska den säljas. I tredje akten säljs den. I fjärde akten har den blivit såld. Allt som händer däremellan är livet. En pjäs som kan sammanfattas så intresserar mig. Det är också en tidlös berättelse, där varje ny generation kan hitta sin egen story. För att sätta upp den behöver man en bra ensemble, och det har Dramaten. Jag känner ensemblen väl, och vet att det är en perfekt pjäs för oss.

Vilka är dagens aristokrati, som får se sin makt och status försvagas som familjen i pjäsen?
Det handlar inte längre om någon aristokrati. På Tjechovs tid var det några få som kunde leva i överflöd, ha ledig tid, möjlighet att tänka och reflektera. I länder som Sverige och Tyskland är det många människor som lever på det sättet. Vi åker på semestrar, har kul, pratar om ditten och datten, trots att vi alla vet att vi lever i en extrem situation. Vi vet vad vi behöver göra, men vi fortsätter som vanligt. Det är en av sakerna jag älskar med pjäsen – ”resten är livet”. Vi vet att jordens klocka inte ens är fem i tolv, snarare fem över, ändå fortsätter vi leva våra liv på ett väldigt dumt sätt. Så pjäsen handlar om oss alla.

Utländska regissörer verkar ofta vilja spela Tjechov på Dramaten. Varför tror du att det är så?
Det visste jag inte! Men jag kan tänka mig att det är så. Tjechovs teman är tidlösa och ständigt aktuella i hela västvärlden. De är lika intressanta i USA, som i Tyskland och Sverige. Det spelar ingen roll var man är. Och hans rollkaraktärer är fulla av liv!

Är det en tragedi eller en komedi?
Den frågan ställs ofta om alla Tjechovs pjäser. Och svaret är att de är som livet, både och. De är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.

Det finns en diskussion om huruvida det är rätt att visa rysk kultur just nu. Vad tänker du?
Jag tycker att det är en dum överreaktion. Det vore idiotiskt att inte spela Dostojevskij eller lyssna på Stravinskij. Visst, med samtida konstnärer är det viktigt att känna till deras syn på Putin och det fruktansvärt våldsamma krig han har startat. Men det ryska kulturarvet vore vansinnigt att kasta bort.