Martin Luther King är tillbaka
När Martin Luther King mördats den 4 april 1968 på loftgången utanför Lorraine Motel i Memphis utbröt kravaller i flera amerikanska storstäder: i Washington DC, Chicago, Baltimore. Det var ett uttryck för vrede och förtvivlan, men tolkades också av många som att tiden nu var över för det slags medborgarrättskamp för vilken han blivit galjonsfigur: en disciplinerad ickevåldsstrategi. Själva nyhetsbilderna tycktes vittna om den saken. Men på senare år har King åter blivit alltmer närvarande.
Jag kan ibland bli mycket irriterad på trivialbilden av King, och det är jag sannerligen inte ensam om. Under en tid paketerades minnet av honom om till en ”snäll-King”, där hans försvurenhet till ickevåldsstrategin inte betraktades som en styrka utan som en svaghet. Här har såväl hans fiender som en del av hans vänner gjort honom mindre farlig än han var. Ändå var han ett tillräckligt stort hot för att utsättas för en serie mordförsök som till sist lyckades. Och FBI kallade honom en av de farligaste människorna i USA.
Kings sista tid var svår. Vid obduktionen fann man att Kings hjärta var utslitet, utan tvekan av den outhärdliga stress han levt under. Han kritiserades det sista året hårt av tidigare allierade för sitt tydliga avståndstagande från kriget i Vietnam. Mer militanta aktivister avfärdade honom och ickevåldsrörelsen som ”kvinnliga”, med vilket de inte menade något positivt. Under sin predikan kvällen före mordet nämnde han hur det flygplan han tagit till Memphis bombhotats och därför blev försenat. När han den kvällen, först trevande och sedan allt starkare, talar om hur ”vi som folk” – han vände sig till den övervägande afrikan-amerikanska församlingen – kommer att nå fram till det förlovade landet men att han kanske inte kommer att vara med dem hela vägen, är det inte bara profetiskt. Här talar en man som vet att man tänker döda honom. Men hans röst blir alltmer bärig, tills man känner igen den lysande retorikern King och han slutar, som många gånger förut, med orden ”Mine eyes have seen the coming of the Glory of the Lord!” och lämnar sedan talarstolen.
För många av dagens lyssnare låter det nog som att hans sista ord till världen var ett citat ur en psalm. Men alla i publiken den kvällen visste att orden är hämtade ur Nordstatsarméns krigshymn från inbördeskrigets dagar – och fortsätts av raden:
”…He is trampling out the vintage where the grapes of wrath are stored”.
Vredens druvor. Det var samma rader han använt i sitt tal framför Capitolium i Montgomery 1965, när Medborgarrättsrörelsen hade som störst genomslag och den rasistiske guvernör Wallace hukade bakom gardinerna på sitt kontor. Vad King säger är: detta skulle varit klart redan 1865, när svarta amerikaner efter kriget skulle få fullständiga rättigheter – och vi är här nu för att avsluta det jobbet.
Ickevåldsstrategin var central för medborgarrättsrörelsen redan innan King fann sin plats i den, bland annat genom Rosa Parks. När King blev ett känt namn i samband med bussbojkotten i Montgomery 1955 var grunden lagd, inte minst genom kvinnliga aktivisters protester mot segregeringen i Sydstaterna, som inletts redan på fyrtiotalet. Samma strategi hånades av Malcolm X, som avfärdade King och andra ickevåldsförespråkare som de vitas redskap och som ”kastrerade”, något som tvingade King att formulera tydliga svar. Samtidigt höll vita rasister ständigt fram skräckbilden av den svarte mannen som våldtäktsmonster. Tankar om kön och genus låg hela tiden under ytan av medborgarrättskampen och var svårhanterliga. King blev aldrig feminist – i annan mening än att social rättvisa på alla plan var hans uttalade mål. Hans egen otrohet, som spelar en roll i Katori Halls pjäs ”Bergets topp”, är en pusselbit i ett sådant mönster.
Det stora problemet med bilden av ”Snäll-King” är att den osynliggör viktiga delar av hans politiska tänkande, kanske särskilt de som ännu provocerar. Det mesta hos den verklige aktivisten King – som i hans sista bok ”Where do we go from here. Chaos or community?” (1967) – är och förblir oförenligt med bilden av snäll-King. Han var avvisande till kommunismen, men närmade sig uttalat den socialdemokrati han mött i den tidens skandinaviska samhällen. Han öppnar för tanken på medborgarlön. Den sene King ser kampen mot fattigdom som enda sättet att bryta ned segregering och urskiljer en radikal fördelningspolitik som vägen framåt – tankar som det demokratiska partiets vänsterflank i dag söker sig tillbaka till. Det är därför han är i Memphis i april 1968, och stöttar renhållningsarbetarnas strejk. Det handlar om klassfrågor och arbetsrätt.
Men jag tror att det är ickevåldstankens kärna som ännu provocerar många. Vreden inför oförrätter är i Kings tänkande förändringens själva motor. Men vreden måste kanaliseras till vad som ger resultat. Tanken på hämnd, på att ”ge igen”, är något som så gott som alltid hindrar förändring av faktiska, orättfärdiga förhållanden. King argumenterar gång på gång, utifrån sitt kristna perspektiv, för att den som vill åstadkomma förändring måste träna sig i att hålla sin vrede levande, men också i att avstå från hat och hämndbegär. Det här är en stötesten för dem som idag avfärdar ickevåldsstrategin som ”orealistisk”. Samtidigt går det inte att förneka att just den grenen av medborgarrättsrörelsen var den som skapade bestående resultat.
På senare år har del efter del av den politiske tänkaren King kommit tillbaka, som hans begrepp ”dignity” – värdighet. Det betydde bland annat att konkret höja sig över de vitas hat mot svarta amerikaner för att kunna uträtta något: den som inte ”böjer sig” för hatet behåller sin värdighet som individ och medborgare. Att räta på ryggen. Men ”dignity” är vidare än så: det rymmer ”rätten att vara fullvärdig medborgare” – vilket också är vad King lägger i begreppet ”integration”. Att vara integrerad är för King inte att ”anpassa sig” utan att ta plats i samhället, utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter utan att någon annan kan förminska dem.
Ett av Kings och medborgarrättsrörelsen stora ögonblick var marschen från Selma till Montgomery 1965, som engagerade tusentals aktivister och där den lokala polisen visade en enastående brutalitet mot fredliga demonstranter. Tre människor mördades. Men resultatet blev den ”Voting Rights Act” som skrevs under av president Johnson i augusti samma år – en särskild lag för att stärka de tillägg till författningen som antagits åren efter inbördeskriget och gav alla amerikaner samma medborgerliga status, oberoende av hudfärg. Dignity. Men vad alla inte vet är USA:s högsta domstol, med konservativ majoritet, så sent som 2013 upphävde delar av denna lag. I ett slag rullades ett viktigt led i Medborgarrättsrörelsens seger tillbaka. Och resultatet ser vi idag, när konservativa politiker i USA börjar ändra rösträttsförfarandet i delstat efter delstat med det tydliga syftet att undergräva svartas och andra minoriteters möjlighet att göra sig hörda via röstsedeln. Samma kamp då som nu.
Samtidigt har Black Lives Matter-rörelsen visat att kampen för lika medborgarskap lever, och då till stor del i Kings anda. I år togs den arton meter höga statyn över Sydstatsgeneralen Robert E Lee, den vita ”överhöghetens” främste symbol, ned från sin sockel i Richmond, Virginia. Veckorna innan projicerades bland annat ett stort porträtt av Kings medarbetare John Lewis på statyn nattetid – samme Lewis som gick vid Kings sida från Selma till Montgomery. Och i en nagelbitande valomgång 2020 tog den svarte baptistpastorn Raphael Warnock senatsplatsen för sydstaten Georgia från trumpanhängaren Kelly Loeffler. Ja, Warnock är Kings efterträdare i dennes hemkyrka Ebenezer Baptist Church i Atlanta.
Vi gör klokt i att påminna oss att King må vara en martyr, men inte ett helgon. Helgon spricker alltid förr eller senare. I Katori Halls drama ser vi honom med hans brister, tillkortakommanden och i hans storhet. Det råder ingen som helst tvekan om att King idag är tillbaka, och vi gör klokt i att lyssna till hans politiska tänkande som rymmer nycklar till vårt eget nu.
His truth is marching on.
OLA LARSMO är litteraturkritiker och författare till flera böcker med USA som fond, t ex ”Swede Hollow” och ”Översten”. Ola Larsmo var fram till 2017 ordförande för Svenska PEN.