Makten är diskret - men inte så charmig

Ahmed El-Attar började studera datavetenskap vid universitetet i Kairo. Efter en termin fick han frågan om han ville hjälpa till vid en studentteaterproduktion. Han sa ja, började arbeta inom teater och har fortsatt med det sedan dess: ” Jag var en vilsen tonåring. Inom teatern hittade jag mig själv.” Idag är han tongivande dramatiker och regissör i Egypten och också producent.

Felicia Ohly är dramatiker och dramaturg och utbildad på Teaterhögskolan i Malmö och på Biskops Arnös dramatikerlinje. Hon har arbetat som dramaturg vid Malmö Stadsteater och skriver för både frigrupper och för institutionsteatrar, senast ”The Vivian Girls” 2022 på uppdrag av Göteborgs Stadsteater.

Du driver en teaterfestival i Kairo och en repetitionsstudio för frilansande scenkonstnärer. Varifrån kommer ditt engagemang?

AHMED: Jag är en producent i lika stor utsträckning som jag är konstnär. Jag gillar personligen den kombinationen. Jag tycker det är viktigt att bidra till att bygga upp teaterorganisationer. Jag använder själv sällan de här repetitionslokalerna men många andra gör det, båda unga och gamla. Vi har inte samma infrastruktur som teatrar i Europa.

Den fria konsten är hotad i många europeiska länder, t ex Polen och i Ungern. Hur ser villkoren ut i Egypten?

Teater i Egypten står inte alls på samma grund som europeisk teater, inte ens i närheten. Den är antingen statskontrollerad eller privatägd. Det finns inget utrymme för alternativ kultur och alternativa uttryck. Det är väldigt viktigt att det kan få finnas i ett land, därför försöker jag och många med mig att bygga upp sådana rum.

Det är nu drygt tio år sedan den arabiska våren. Har något förändrats vad gäller yttrandefriheten i Egypten?

Det är ungefär samma som innan. Jag tror att konsten kan spela en ganska stor roll för konsten skapar en plattform där människor ges möjlighet att uttrycka sig. Det är viktigt att förstå att det här handlar inte endast om politik. Om det gjorde det så hade revolutionen lyckats. Men det tar mycket längre tid. Det handlar om att förändra sociala strukturer. Det tar flera generationer. Därför skriver jag alltid om familjen, för familjen är en spegel av samhället.

Jag skriver ofta om förmögna familjer, det är ett genomgående tema i mitt författarskap. Maktstrukturerna inom en familj reflekterar maktstrukturerna i ett samhälle. Kanske särskilt i vår del av världen där patriarken, fadern, har allsmäktig makt. Du kan inte argumentera, du måste underkasta dig och lyda. Barn växer upp i familjer där relationen till fadern är på det här sättet, och det formar hela samhället när barnen blir vuxna. Det reproduceras även inom politiken.

Konsten kan ifrågasätta det här, gestalta det här. Konsten är politisk, men det innebär inte att den handlar om politiken. Den kan, som i mitt fall, handla om familjen. Det som är viktigt att förstå är att det tar tid att förändra sociala strukturer och tankemönster som ligger inbäddade i hela samhället. Man kan inte bara knäppa med fingrarna.

Ser ni på teater som en kraft som kan forma ett samhälle eller kan konsten endast spegla det?

Konsten kan absolut vara med och forma. Om du kan göra några människor medvetna om de strukturer som omger dem så har du varit med att forma samhället. Det räcker långt. Människor får möjlighet att se på sig själva, skratta åt sig själva och andra och ställa sig frågan varför de skrattar. Varför är en berättelse om en familj så lustig när den kommer så nära dem själva och deras egna liv?

FELICIA: Jag håller med, jag skulle till och med vilja säga att konsten är med och formar samhället oavsett om den är ute efter att göra det eller inte. Vi skapar gemensamt vårt samhälle hela tiden, ett samhälle är inget som kommer ovanifrån utan byggs av människorna i det, varje dag. Konsten är en del av samtalet om samhället, och en del av samhället.

Det är intressant att fundera över de system som omgärdar oss, och hur de formar våra tankar, och hur vi se inte bara på oss själva utan också på varandra.

FELICIA: Ja, för mig handlar det mycket om hur vi uppfattar verkligheten, och det vi kallar för sanningen. Den revolutionära potentialen som finns i teater handlar ganska sällan om att tala om politik och återge politiska händelser, utan snarare att öppna för ett samtal om det vi benämner som ”sanningen”. Teatern är en arena för sådana samtal, en plats där vi kan reflektera över vad vi vet men också över vad vi inte vet – eller vad vi tror oss veta.

Jag lever ju inte i ett samhälle som upplevt en revolution, men jag tror
ändå, att en av de viktigaste saker som hindrar oss från att förändra samhället, är att vi har så svårt att se bortom det som presenteras för oss. Det är ett ”battle of the minds” så att säga, mellan olika krafter som strävar efter tolkningsföreträde. När jag säger teaterns revolutionära potential så menar jag teaterns möjlighet att öppna upp för ett annat slags samtal än det vi matas med hela tiden överallt.

AHMED: Jag håller med Felicia, visst finns det platser här i världen där tankens frihet ännu är möjlig. Men vi har också förlorat flera sådana rum. Frihetens marginaler har under de senaste decennierna successivt reducerats i vår värld. Det är inte en konspiration, det menar jag inte, men det är en form av kontroll vi ser. Det har blivit så mycket enklare idag att kontrollera människors tankar.

När jag var barn hade vi två kanaler på tv:n, i likhet med som i de flesta länder. På natten när sändningarna slutade så var det ”vitt brus”, ”myrornas krig”. Det var slut. The End. Dags att sova. Men idag har vi förflyttat oss från det, till en outsinlig mängd av information som strömmas i tusentals kanaler – hela tiden. Lögnen har fått fäst där, den får näring dygnet runt alla dagar, året runt.

Det man måste ha klart för sig är det paradoxala i, att fastän det finns så många informationskanaler, så blir de i många länder mer och mer likriktade, det är en enda berättelse som berättas om och om igen: om flyktingar i båtar som ”invaderar” Europa. Till slut kan ingen tänka på något annat än den här enda berättelsen, fastän verkligheten egentligen är mycket mer sammansatt och komplex.

Den här berättelsen är producerad för att konsumeras, det är ett narrativ som saluförs dygnet runt i syfte att distrahera oss. För vi tenderar att fokusera på små saker, delarna, istället för på helheten. Frågor som rör etnicitet och kön och liknande, de utgör inte grunden för de problem vi ser i världen. Det är bara symptom. Vi är alla manipulerade, inte av någon mystisk organisation, men av krafter som är intresserade av att splittra oss, så vi inte får en skymt av vad som egentligen pågår.

Makten strävar aldrig efter förändring, den vill bara fortsätta vara stabil, den är bara intresserad av att allt skall vara som det alltid varit. Så makten distraherar människor, det mest extrema uttrycket för det är krig. Men det kan också handla om andra former av distraktion, till exempel fokuserar många på immigration istället för på klimatkrisen som ju är en utveckling som driver många människor från sina hem. När någon producerar de berättelser som förmedlas till oss, och likriktar dem, så innebär det att sanningen får problem att nå fram.

FELICIA: I Sverige har vi regeringspartier som använder siffror från 2015 när de argumenterar för hårdare asylpolitik. Trots att allt ser annorlunda ut nu, fastän antalet flyktingar gått ned så kraftigt, fastän vi har krig i vår närhet, så är det ändå dessa, gamla siffror som lyfts fram för de är del av ett narrativ, en berättelse om Sverige som gagnas vissa politiska syften. Därför väljer man att tala om 2015 istället för 2021, när man vill prata om vilka åtgärder man vill implementera 2023. Det är ett sätt att beskriva verkligheten på som inte överensstämmer med vad som är sant.  

Titeln på den här pjäsen, ”Maktens diskreta charm”, hur ser ni på den i förhållande till det ni berättar om nu?

Makten är många gånger diskret på så sätt att det inte är så synlig, inte vill vara så synlig, inget tvivel om saken. Men makten är inte särskilt charmerande, det kan man inte påstå. Det är ju ironiskt, förstås att säga det. Vi har väl blivit charmerade av konsumtionen, möjligtvis. Du kan gå in i en klädaffär och köpa tio t-shirts och få en kick av det. Men du behöver ju inte ha tio t-shirts, eller hur? Det ger också upphov till en hel del onödig miljöbelastning. Men det känns så bra: du är utvald att tillhöra dem som har råd.

FELICIA: Det som lockar med en värld där makt och resurser är så pass skevt fördelade som det är i vår värld just nu, är ju som Ahmed säger drömmen om att själv befinna sig på toppen. Och att alltid kunna nå högre, få mer makt, mer pengar, kanske mer än någon någonsin ägt förut. Det är också den omättligheten som finns i den här pjäsen.

Skulle man kunna säga att det finns en politisk dimension av den här pjäsen?

AHMED: Jag skulle inte uttrycka det så, all teater är politisk, utan att för den saken skull handla om politik. Den här pjäsen är politisk på så sätt att den vill diskutera hur girighet och den här strävan efter pengar och makt riskerar att trumfa över andra värden.

Det är verkligen inte särskilt charmerande.