Macbeth inom parentes

Varför skriver man en ny Shakespearepjäs? Var inte den gamla bra?
Vi ger oss på klassiska pjäser just därför att de är så bra. Vi är inte ute efter att modernisera eller förbättra dem på något sätt – vi använder dem snarare som en form där vi kan hälla i frågeställningar som upptar oss, utan att behöva ta hänsyn till vad författaren skrev. Kanske kan man säga att vi skriver syskonpjäser till originalen. Eller åtminstone bonussyskonpjäser. 

Sen är det också roligt att spela på de förväntningar en publik har på en pjäs med en klassisk titel. I fallet ”Macbeth” känner många till att det blir mord, maktlystnad och samvetskval, men inte mycket mer än så. Namnet Macbeth klingar illa. Teaterskrocket säger att man inte ens får uttala det, och den kallas ofta bara för ”den skotska pjäsen”.  De förväntningarna är väldigt tacksamma för oss att gå med och mot. 

Jag vet ju att det initialt fanns olika tankar kring pjäsval, men vad var den första bilden ni fick när ni bestämt er för just ”Macbeth”? 
Det var nog Barnet – att skriva in ett barn, precis som vi gjorde i vår ”Hamlet” på Galeasen för några år sen, och förse de hos Shakespeare barnlösa makarna Macbeth med en dotter. Hamlet använde aldrig sin köttyxa för att döda Claudius. Istället tvekade han och grubblade, försatt därmed sin chans att vrida tiden rätt och svek sitt ansvar för Barnet och hennes framtid. 

Shakespeares Macbeth-par är på många sätt den ädle men vankelmodige Hamlets motsats: de handlar grymt och tveklöst på tidens smala näs, de mördar för egen vinnings skull. Men vad skulle hända om vi lät deras mördande ha ett gott uppsåt? Om de faktiskt – rätt eller orätt – såg sig tvungna att ta liv, för att vrida tiden rätt? Om de, till skillnad från Hamlet, faktiskt tog ansvar för Barnets framtid? Och hur skulle deras samveten påverkas av att morden begicks av – vad de i alla fall själva var övertygade om var – de ädlaste skäl? 

Vår Macbeth och Lady Macbeth oroar sig hela tiden för hur namnet Macbeth skall klinga för eftervärlden. Redan när makarna gör sin första entré har de en enorm uppförsbacke för att bevisa att deras uppsåt är något annat än ont. 

Pjäsen kan naturligtvis tolkas på olika sätt och det har också gjorts genom åren. Men i er version mördar de alltså för en god sak. Så vad är det som driver dem?  Och hur gör man deras dilemma moraliskt försvarbart?
Frågan vi ställer oss är om det någonsin är befogat att döda i civilisationens namn. På ett sätt är svaret givet – i efterhand är det ju lätt att peka ut avgörande historiska skeden och säga att just där och då var det, eller skulle det ha varit, moraliskt riktigt att ta ett liv, för att rädda många.

Men vi har inte facit i hand. Även om vi ibland tycker oss kunna tolka tidens tecken, med historien som vägvisare, är vi bundna till det blinda nuet. Så vilka moraliska gränser är vi, här och nu, beredda att överträda för framtidens skull? Och när köttyxan väl brukats, är vi då desamma, eller har vi – förvandlats? Finns det ett pris för att ta liv – hur berättigat det än kan tyckas vara? 

Ni jobbar i er egen tradition med nytolkningar av klassiker. Men ni är inte så intresserade av att omtolka nu levande dramatiker verkar det som. Är det för att ni inte får göra vad ni vill då?
Nyskriven dramatik bygger ju i sig inte sällan på förlagor, eller tar avstamp i kända berättelser och myter. Vi går hellre till urkällan. Då kan vi helt och hållet anpassa texten efter vad vi vill berätta. Ofta har modernare författare heller inte en lika stark språklig identitet. Det är roligare att leka Shakespeare, hålla på med blankvers och slutrim och sånt. 

Så finns det någonting kvar av ursprungstexten, några repliker, något citat?
På två, tre ställen kanske. ”En saga berättad av en dåre” är med. Den repliken är för övrigt skälet till att vi skrivit in rollen Dåren i berättelsen – han som betraktar världen från åskådarbänk och skakar på huvudet. Och det är ju lätt att göra, så länge man slipper komma in i matchen, så att säga. 

Tecken i tiden då och motstridiga utsagor. Vad betyder spådomarna hos er, om ni jämför med originalet?
Hos Shakespeare är häxornas spådomar mycket konkreta, och Macbeth får höra dem i egen hög person. Våra gåtor är vagare och därigenom mer öppna för tolkning. Dessutom förmedlas de av Baby Macbeth, deras dotter, som får besök av tre märkliga väsen om nätterna. 

Originalpjäsens spådomar var för oss en annan ingång till materialet. Vem vill inte kunna tolka tidens tecken, och klart och tydligt förstå vad som borde göras nu, för att skapa en bättre morgondag för våra barn, innan det är försent? Samtidigt som vår skräck inför framtiden påverkar vad vi är beredda att göra i nuet, inverkar förstås våra handlingar i nuet, i sin tur, på själva framtiden.  

Var befinner vi oss i tiden?
I nutid, med kringflytande rester av skarven 1500–1600-tal. Sen pratar dom ju på vers, vilket skapar en förhöjning som vi tycker om. Det är bara Dårens text som ibland är på prosa, och då känns det märkligt formlöst – det flödar för fritt, på samma sätt som blankversen gör det svårt att uttrycka sig vardagligt. Man måste liksom vara på tå. När blankvers funkar som bäst blir rytmen och framåtrörelsen en perfekt farkost för tankeprocesser. Det luriga är att allt låter så jävla bevingat på blankvers att det är lätt att tro att man skrivit nåt djupt, när det i själva verket är substanslöst. 

”Macbeth” inom parentes? Först trodde jag det var ett korrfel …
Parentesen kommer ur repliken där Macbeth förklarar för Baby att dödandet är ett undantagsfall – att det är något som inte riktigt räknas, och som kommer att glömmas bort när den långa natten är över. Det finns en berömd passage i Shakespeares pjäs som öppnar för liknande tankar: ”Ingenting är verkligt förutom det, som ännu inte är det.” Idén om undantagstillståndet är central också i vår tid: just nu måste vi tillåta oss ett undantag för någonting i framtiden. Just nu måste vi vara hårda och grymma, så att samhället kan bli mjukt igen. Samtidigt vet vi förstås att alla undantag sätter spår, gör någonting med oss.

Stora scenen har skrämt många, men inte er. Ni ville verkligen vara på en stor scen. Vad gör det med tilltalet?
Vi har länge varit lockade av att kunna röra oss med större teatrala uttryck. Att komma bort från småprat och intimitet. Det har så klart också att göra med teaterspråket som vi lånat från Shakespeare – att få vara storvulen, tala med universum. På en stor scen blir dessutom Barnet mindre, mer utlämnat till de vuxnas godtycke. För att inte tala om litenheten och utsattheten hos vår levande lilla kanin Mirabelle, som är på scen hela föreställningen. 

Kaninen känner vi igen från tidigare uppsättningar. I er ”Hamlet” var flickan utklädd till kanin.
Ja, i ”Hamlet” hade Barnet iklätt sig kaninöron som ett slags superhjältedräkt, som skyddade henne från rädsla. Hamlet själv tyckte att det var lite skumt att Barnet påstod att kaniner aldrig är rädda. Men det funkade för Barnet i ”Hamlet” att iklä sig den allra sköraste rustningen. I ”(Macbeth)” påstår Baby att hon själv inte är rädd. All rädsla hon känner till-skriver hon sin kanin. Kanske är kanin-temat för oss just olika förhållningssätt till rädsla.

Men googlar man kaniner hittar man en mängd myter där kaninen står för diametralt motsatta saker. Det sägs att man i hästtransporter förr i tiden ofta hade med en kanin i bur. Så länge kaninen höll sig lugn, var hästen lugn. 

Så hur skriver man tillsammans? Vad händer om ni inte är överens? En dramatikers text är inget man förhandlar om tänker jag.
Vi är uteslutande förhandling. Och när det fungerar som bäst är vårt skrivandes styrka just att det finns två subjekt bakom orden, som inte alltid vill samma sak. I bästa fall avspeglas komplexiteten i det färdiga verket. Det är inte vattentätt, inte avslutat, utan resultatet av en diskussion ingen vann. 

Det låter som hämtat ur någon av era pjäser. I ”Hamlet” är han ju ensam med sina kval och ensam med ansvaret om Barnet. I  ”(Macbeth)” har de hela tiden varandra.
Haha, ja – paret Macbeth tycker att de är den perfekta medelvägen. Genom det ständiga gemensamma resonerandet blir de handlingskraftiga/livsfarliga. De frikänner hela tiden varandra, ingen är mer skyldig än den andre, ingen vet när och hur en tanke föddes. 

Vad vill ni att publiken skall ställa sig för frågor när de lämnar er föreställning?
Förhoppningsvis samma frågor som förblir obesvarade för oss själva: vad göra med all oro och rädsla inför framtiden? I den värld vi försökt skapa är det, till skillnad från Shakespeares värld, otänkbart att ha ihjäl någon. När köttyxorna används första gången är det lika otänkbart för makarna som för oss i publiken. Allt det blodiga i vår Macbeth-värld är begravt ute på heden. Samtidigt vet vi ju att civilisationer inte är oförstörbara. Historiens facit säger oss att det inte krävs mycket för att ytan ska krackelera. Drottningen i ”(Macbeth)” sätter ord på skräcken: ”Tänk om de goda åren bara var en liten parentes, en barnslig dröm?”