"Ljusskenet från det oväntade hållet"

Varför vill du ställa den svenska crime-eliten på Dramatens scen?

Det är väldigt intressant att Nordic Noir-genren är så internationellt populär och har en sådan stor publik. Det verkar finnas ett omättligt behov av den med tanke på alla de otaliga aktörer och kanaler som producerar nya polisserier.

Jag är fascinerad av det fenomenet, vad är det för berättelser om människor som de här serierna skapar? Vad är det för berättelse om Sverige, Europa, världen av idag som framträder? Och i vilket förhållande står de berättelserna till den otrygghet som många i Sverige upplever kring en ökande kriminalitet?

Därför ville jag använda de här välbekanta kriminalserierna som utgångspunkt och vi har på Dramaten också ett flertal skådespelare som är välbekanta med genren, som figurerat i många av de mest kända tv-serierna.

Jag vill krocka de här fiktiva poliserna med ett i det närmaste autentiskt, dokumentärt material för att se vad som sker när man presenterar det på en scen men paketerar det på samma sätt som man gör med de berättelser som vi tar del av hemma i tv-soffan.

Upplever du att det finns något paradoxalt med att vi sitter och tittar på de här berättelserna som en form av underhållning samtidigt som vi förfasas över en tilltagande kriminalitet i vårt samhälle?

Människan är paradoxal, jag vill inte moralisera, jag ser själv på sådana här serier hela tiden. Jag konstaterar bara att det finns ett i det närmaste omättligt behov av de här berättelserna.

Det har sagts upprepade gånger att kriminaliteten i Sverige är valets viktigaste fråga. Vad tänker du om det?

Hur ser berättelserna om Sverige ut i fiktionen kontra i verkligheten? Kan fiktionen bli medskapande i en upplevelse av verkligheten? Valets viktigaste fråga, det har vi hört upprepas gång på gång. Det har också blivit en tävling mellan partier om vem som är beredd att döma till längre straff och ta i med hårdare tag. Det har gått så fruktansvärt snabbt menar jag, vi har gått från 70-talets tro på människan till en samhällsdebatt där det synsättet är fullständigt utraderat.

Begrepp som förlåtelse och försoning och att tala om vad som sker omkring oss på ett djupare, existentiellt plan är svårt i en miljö där en alarmistisk retorik helt har tagit över.

Du återkommer i dina pjäser ofta till frågan om förlåtelse är möjligt. Varför?

Den här pjäsen är inte ett inlägg i debatten om kriminalvården, inte alls. Däremot så vill jag lyfta den här känslan som vi nog alla går runt med: känslan av att allt bara blir värre och värre. Det är ingen som pratar om några humanistiska värden, man har förlorat kontakten med det utopiska, föreställningen om ett bättre samhälle.

Har vi förlorat tron på människan? Har vi slutat hoppas på ett bättre samhälle för alla människor? För det känns ju så. Det enda man talar om är ju prevention, att minimera skadan. Det känns som om vi slutat hoppas på positiva lösningar.

Tänk på Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Ingen talar om möjligheten av en lösning på den konflikten. Klimatkrisen är ett annat exempel där berättelsen om den hela tiden målas i apokalypsens färger. Jag menar inte att förringa dessa krig eller kriser, men vart har hoppet tagit vägen i vår tid? Har vi slutat hoppas på hoppet?

Det finns inga lösningar inom våra egna system. Därför vill jag, i alla fall i en teaterpjäs, föra in begrepp som förlåtelse och godhet. Jag hoppas få syn på en annan berättelse om människan och om vår tid på det sättet.

Det går inte att lösa de problem vi ser i världen idag inom de system och tankestrukturer som skapat problemen. Vi behöver tänkta i nya banor. Kanske kan man närma sig det genom att återvända till kanske otidsenliga begrepp som till exempel förlåtelse.

Det finns i dina pjäser ibland religiösa teman. Vi lever i ett sekulariserat land, är det något vi har förlorat på grund av det, en känsla av gemenskap kanske?

Jag tycker att vi tappat tron på människans förmåga till förändring i någon mån. Vi tror inte längre på miraklet eller, vad ska jag kalla det? "Ljusskenet från det oväntade hållet". Jag menar att konsten måste försöka visa det ljuset.

Det finns oftast inga subjekt bakom de här kriminalberättelserna för de är skrivna av manusteam utan avsändare. Det avges hela tiden en utsaga om människan och vad det är som är drivkraften i människan, en berättelse om brott och straff och hämnd som paketeras på precis samma sätt, enligt ett kommersiellt gångbart koncept.

Då tycker jag att det är viktigt att försöka berätta om människan på ett helt annat sätt, ur en helt annan vinkel för tänk om det är så att vi bygger vår gemensamma självbild som individer och samhälle på våra egna berättelser om oss? Jag tror det är så.

Teatern lämpar sig väl för att ge plats åt andra typer av berättelser som det inte finns plats för i tv-rutan. Vi iscensätter inga brott på scen, vi bara berättar om dem. Vi trycker så att säga inte upp våldsamma bilder i ansiktet på åskådarna, vilket de här serierna gör.

Tänker du att en kommersialiserad berättelse av oss själva förminskar oss som människor?

Det tror jag absolut. Det handlar inte så mycket om en kommersialisering, utan mer om en effektivisering av berättelserna om oss, där det inte finns utrymme för avvikelser från den dramaturgin och de algoritmer som får ett allt större grepp om våra föreställningsvärldar.

Jag tycker att vi inte får förlora hoppet om hoppet.