Pjäs i pjäsen

Inom dramatiken finns fenomenet ”pjäs i pjäsen”. Ett bekant exempel finner vi i En midsommarnattsdröm, där hantverkarna ska framföra spelet Pyramus och Thisbe för hertigens sällskap. Här uppstår frågan: hur ska vi kunna skilja pjäsen som framförs i pjäsen från själva pjäsen som den framförs i? Båda verken har ju skrivna repliker (i det här fallet skrivna av samma författare). Har plötsligt den ena pjäsen blivit ”verkligare” än den andra ”påhittade”?

I Falk Richters Lear har översättaren att göra med en ”text i texten”. Men här är det tydligt fråga om två olika upphovspersoner, en sedan länge död dramatiker och en i högsta grad levande. Falk Richter har utgått från Wolf Graf Baudissins tyska översättning av Shakespeares Kung Lear från 1832. Översättarens uppgift kanske inte blir så svår då? Det är väl bara att ersätta den med till exempel vår svenske Hagbergs tolkning från i runda slängar samma tid. Men så enkelt är det inte. Falk Richter har utgått från Baudissins version, men skrivit om och kompletterat den. Ibland komprimerat och koncentrerat den, så handlingen i Shakespeares drama ska bli begriplig, trots att stora delar är strukna. Kring detta har Richter byggt en samtidsinramning med sitt egna språk.

Richters fria tolkning av Shakespeares vers

Så vi har alltså att göra med en ”text i texten” som består av Richter och Shakespeare/Richter. Trots att han förhållit sig fritt till Shakespeares/Baudissins språk har Richter behållit verskänslan. Och även om friheten även utsträckt sig till versradernas längd, så talar skådespelarna ändå ”jambiska” i den uppsättning av Kung Lear som de repeterar i Lear. Vi måste också ta hänsyn till att Richter inspirerats av just Baudissins tolkning, som ofta (som vid alla översättningar på vers) skiljer sig från Shakespeares meningsbyggnad och radinnehåll, för att inte tala om från Hagbergs version.

Alltså återstår då endast att översätta Shakespeare/Baudissins/Richters text som en egen pjäs, med sin egen tonalitet. Ska översättaren då på samma sätt som Richter låta sig inspireras av Hagberg? Nja, nu uppstår en annan svårighet. En text på artonhundratalstyska är betydligt mer lik samtidstyska, än motsvarande texter på svenska. För en tysk läsare känns Schillers och Goethes språk mer bekant än vad en text av Erik Gustaf Geijer gör för den svenskspråkiga läsaren.

Att översätta ett arv – och skapa ett nytt

Så hur olika är då egentligen texterna i Richters Lear? Eller blir de alltmer lika i takt med att den legering mellan de båda planen som Falk Richter eftersträvar uppstår? För vem tillhör egentligen slutrepliken ”Gråt, gråt, gråt nån gång, du klarar det”? Är det Richter? Shakespeare? Baudissin? Eller Karin, regissören? Dessvärre är det nog allihop.

”Mycket väsen för ingenting” kan det här resonemanget tyckas vara. Men det är samtidigt en rätt bra beskrivning av översättarens uppgift.

av Magnus Lindman