Ett kreativt lekutrymme, som vi alltid kan bära med oss
Det är de första självständiga stegen ut i världen, utanför hemmets trygga vrå vi nu får följa. Man skulle kunna säga att barnen i den här åldern blir små upptäcktsresande i utforskandet av sin närmiljö och efter att hitta den person man vill vara och i framtiden skall bli. Att omvärlden nu inte blir alltför stor och krävande är förstås viktigt, att det finns en hjälpsam och tillåtande atmosfär runt barnet. Att börja klara sig själv, att börja förstå hur saker fungerar på egen hand och att skapa egna relationer är stort, spännande men också osäkert och oroande. Alltför stora besvikelser, svek och misslyckanden kan få svåra konsekvenser.
Man brukar säga om de här åren innan tonåren, att de handlar om att bemästra, att konkret lära sig att hantera saker och söka efter en egen identitet som kan ta form, skild från föräldrarna.
I lekarna finns ett ökat intresset för regler och spel. Det är plötsligt väldigt viktigt att följa spelreglerna. Leklusten är definitivt kvar, men den handlar mer om att ordna, organisera och göra det som är rätt, dvs att följa regelboken. Lekandet har mindre av det yngre barnets fantasifullhet och mer av aktivitetens lust. Intressen under dessa år blir ofta väldigt viktiga och följer inte sällan med upp i vuxen ålder, ja, kan till och med komma att utgöra ens yrkesval.
Sökandet efter den man själv skall bli är i fokus men det handlar inte om att framträda själv utan om att vara en del i en grupp, att göra saker tillsammans med andra. För frågan är: vem är jag, i gemenskap med och i relation till andra?
Det är med hjälp av kamraterna man kan börja utmana sig själv och testa gränser. Tävlan och konkurrens är en del i detta. Olika former av sport är centralt. Allt för att lära sig bemästra sin kropp och lära känna sin kompetens och separera ut sig, men utan att behöva klippa några band, utan fortsatt få tillhöra gruppen.
Det är också i relation till kamraterna man börjar pröva nya roller utanför familjen, olika jag. Är jag pojke eller flicka? Vem är jag och var hör jag hemma? Viljan att bli något stort, att efterlikna och identifiera sig med den man beundrar är stark. Drömmarna spirar och skiftar mycket i början på denna resa för att hitta sin identitet och för att för första gången på allvar närma sig vad det innebär att också vara ensam.
De här åren brukar lite slarvig benämnas som de lugna åren innan tonårens mer kaotiska tid bryter ut, men det är förrädiskt eftersom det också är en väldigt osäker och sårbar tid. Under ytan finns lätt väckta känslor av att inte räcka till, att inte duga och att vara annorlunda, utanför. Och ensam. Kamraterna som är i samma situation utgör en bräcklig gemenskap, samtidigt som de också hjälper till med att hantera alla starka och överväldigande känslor. Det är i gruppen man kan låna sidor av andra samtidigt som man också låter kompisarna bli bärare av egna känslor. Är man liten och rädd kan de känslorna lätt projiceras på andra, liksom man kan låna en tuffhet av någon man beundrar. Kamratgänget hjälper på så sätt till med det som i stunden är övermäktigt. Man kan säga att kompisgänget som grupp bär upp det som den enskilda individen inte fullt ut ännu kan hantera, men som i bästa fall nu, med gruppens förmåga att härbärgera, kan modeleras och nyanseras för att efterhand kunna tas tillbaka och bli en del av en själv. Detta kan naturligtvis gå överstyr.
En kamratrelation kan bli så överväldigande, så idealiserad eller destruktiv, att risken finns att individen tappar bort sig själv. Att bli lämnad, övergiven av en kamrat kan få den nyförvärvade världen att rämna.
Att ha lämnat det mindre barnet inom sig för att bli ”stor”, innebär alltid en form av sorg, något går förlorat. Man har vunnit en viss självständighet och agens men ett mått av ensamhet har kommit för att stanna. Ett svek, eller en förlust när man är i färd med att ta de här första trevande självständighetsstegen kan bli ödesdigert. Det normala sorgearbetet kan riskera att kantra över i hopplöshet och depression (som ju är en form av fastlåst sorg).
Den som har ett latensbarn (9-12år) i terapi vet att det kan vara svårt. Barn i den åldern är i första hand inte så benägna att prata, att verbalisera tankar och känslor, utan det handlar snarare om att ”göra”. Terapitimmarna upptas ofta av att spela olika typer av spel i det oändliga, men det innebär inte att det inte pågår saker i det inre, för det gör det. Och dit måste vi på något sätt nå fram.
För det viktiga är att fortsätta hålla den inre drömvärlden levande och då inte främst med prat, utan med närvaro, att finnas där och se barnet. Vi behöver ta hjälp av böcker, film och teater - det kan nämligen vara den nyckel som just nu behövs. En bok i handen kan vara det som når fram och som förmår att röra vid och beröra i det inre. Att känna igen sig, att känna att man inte är helt ensam, att det finns andra där som också upplevt och gått igenom det man själv gör. Att helt enkelt hålla det inre livet rörligt, så att det inte tillåts att fastna eller låsa sig i ensamhet och otillräcklighet. Andra världar - andra levnadsöden - hjälper barnet - och oss alla - att hitta tillbaka till sig själv och att hitta en gemenskap i ensamheten.
Även om mycket i dessa år handlar om aktivitet, om att ordna och strukturera så finns också fantasin i rollekarna, prövandet och sökandet efter vem man är och skall bli och vem man skulle kunna vara. Det finns en lust att ikläda sig nya roller, pröva andra tankar och vara någon annan och trots att det finns könsstereotyper i dessa åldrar finns även motsatsen - en frihet från klichéer som gör det möjligt att testa könsrollerna. Ett rörligt utrymme innan könsidentiteten i tonåren blir mer konsoliderad. En fristad, som om den kan få hållas levande kan hjälpa oss att utveckla inkännande och empati. Ett kreativt lekutrymme, som vi faktiskt alltid kan bära med oss, även som vuxna - om vi bara tillåter det.
Evalotta Enekvist
Psykoterapeut och psykoanalytiker