Juloratoriet – Göran Tunströms fullträff in i folksjälen

Juloratoriet var romanförfattaren Göran Tunströms fullträff 1983 in i den bokläsande folksjälen. Och hans fullträff in i sitt eget berättarspråk med alla dess resonansbottnar, flödande motivmyller, ständigt återtagna teman. Ja, här kom pukslagen, trumperna! – och kören i hans diktade «Sunne» kunde sjunga ut för fulla lungor. «Jauchzet, frohlocket» ... ett kärleksbarn var fött.

Berättelsen har sen dess satts upp som scendrama i olika varianter, blivit konsertprogram, blivit långfilm (och översatts till franska, tyska, italienska, engelska, spanska, portugisiska ...). Bland hans romaner är den kyrktornet i bebyggelsen, fyrtornet i inseglingsrännan.

Hade han inte byggt upp och befolkat det där «Sunne» förut? Jo då: spelplats (utan namn) för slängigt realistisk ungdomskänsla och småorts-spleen redan i Maskrosbollen (1962). Och genast därefter (nu kallades orten Tobobac) för svart, ond saga och samtidssatir i Familjeliv (1964). Mytologiserad ursprungsvärld, med hisnande psykiska dubbelexponeringar, i De heliga geograferna (1973) och Guddöttrarna (1975), och enkelt naken självbiografi i Prästungen (1976).

Olika framkallningsbad för hans eget ansikte, skiftande «försök med ljuset» som det hette när han skrev sin sista diktsamling Sorgesånger (1980). Men just vid den tiden råkade han på en berättare av högsta karat ur köpingens mera praktiska sektor, han hette Gösta Miller och han slog upp dörrarna till ett annat Sunne: historierna längre bakåt, i vidare svep, kring träpatroner och ångbåtstrafik, öden och figurer, självmördare och galna eller geniala färghandlare ...

Och in vällde de: gatsoparen Bältrosen och Såsdrottningen på Hotell Sunne, butiksdamen som Selma Lagerlöf handlade hos och en annan kvinna som var kär i Sven Hedin (de kunde ju enkelt bakas ihop till en och samma!) – och de drog andra med sig ur resenären Tunströms eget förråd: en benamputerad f d kanonkung i Valencia, jo en svartsjuk rival på cirkusen hade ställt in kanonsiktet på en mur (men han hade hört detta berättas av en svensk poet i Paris) ... Miller kunde berätta om hur barnen hade slickat gatstenarna en gång på 30-talet när en tunna sirap ramlat av kärrlasset, och hur patron Fryks handgångne man hade supit fackföreningsstiftaren på väg till Torsby under bordet, och hur det gick till när han själv fäste masten i en flaggstång så att Sunnes radioamatörer kunde bilda sällskap hos trädgårdsmästare Halldin. Göran för sin del kunde vagt minnas nånting han hört om en bondhustru som trampats ihjäl av en koflock – och i luftrummet över denna återberättade landsortköping surrade det plötsligt starkt av fantasins jättebin, de som Selma tydligen hade släppt ut och vinkat vidare ur Gösta Berlings saga.

Vad handlar romanen om? Om sorg, sa Göran Tunström i alla olika sammanhang, för tydlighets skull redan på bokens baksida. Och visst är det fadersförlusten när han var tolv som är ur-temat även här, omvridet och spegelvänt från nya håll.

Och: om «jublets kategorier». Som Victor, den omslutande berättaren, tredje generationens sorgbärare, benämner saken för sig själv när han återkommen som gästdirigent har samlat kyrkokören i Sunne till instudering av Bachs oratorium. Så som ett gäng biståndsarbetare som Göran och Lena och Linus mött i Nepal hade brukat samlas under ömkliga förhållanden för att repetera in detta musikverk. Det som långt borta i berättelsekedjans början ljusgestalten Solveig, Victors farmor, är på väg att sjunga solostämma i när hon trampas sönder i koflocken. «Vilka var nu de, som orkade hålla ´jublets kategorier´ vid liv?», är frågan som dirigenten – med det påtvingade segrarnamnet! – i en snabb handrörelse fäster uppe i luften, ovanför körsångares, musikers och romanläsares ansikten. Och mera långtgripande bakåt: «Vad i mig hade orkat?»

En sant selmalagerlöfsk rörelse utförs därefter längsmed romanens förlopp, den är utlagd på dess tre generationer: förtrollning och återlösning. Vansinne och åter blickkontakt. Spökvärld och inkarnerad, levande värld befolkad på nytt. Kobonden Aron går vilse in i fantomaktiga syner när hans älskade Solveig är död, han projicerar henne genom brevväxling på Tessa i det fjärran Nya Zeeland, han reser dit, men hinns på vägen upp av sin illusion – ändå har han redan fört vidare sin sorgs trolldimma till henne, Tessa.

För Sidner, Arons son, öppnas det ett dörrhål av omvärld och upptäckter tack vare kompisen Splendid, kanonkungens grabb, men han sugs snart in i en psykosvärld efter sitt möte med den inburade Stollen i Östansjö. Och Sidners son, Victor, som blivit till som en biprodukt när Fanny Uddes illusioner hann ifatt henne - han växer upp isolerad och faderlös i hennes depressiva drömslott, hennes modebutik full av porträtt av Sven Hedin. För Sidner har i sin tur lagt ut på en resa, efter en tid på mentalsjukhuset, för att uppsöka Tessa på Nya Zeeland och lösa ut henne ur Arons synvändor.

Långa stygn genom berättelsen – och hur de repas upp, tillbaka åt andra hållet. Höga insatser är det och slak lina. Kapitlen där Sidner möter Tessa och tålmodigt återförvandlar henne till verklig människa – som dessutom blir hans egen livspartner – de står för mig mer och mer i hela sin orimlighet som romanens allra starkaste parti.

Och Sidner kan också efter lång tid på jordens motsatta sida återkomma till sitt «Sunne» som till ett Törnrosaslott, och lösa Victor-Telemachos ur hans sömngångaraktiga barndom. Längst inne är det kanske berättelsens uppsökta «jubel»: att fadern kommer tillbaka.

Senhösten 1982, när manuskriptet redan var lämnat, reste Göran själv till Nya Zeeland för att se efter om landet så att säga såg ut som i hans bok. På julaftonen nådde honom korrekturet i Melbourne, Australien.

Han antecknade i julnatten att bunten ingav honom «samma äckelkänsla som alltid, när det tjocka vackra manuset sjunkit ihop till tom sufflé». Men visste nog innerst inne, eller borde ha vetat, att han hade skrivit ett litterärt storverk.

Lars Andersson är författare. Bland romanerna finns Snöljus (1979), Bikungskupan (1982), Vattenorgeln (1993), Berget (2002), Romanen om Hedås (2008, 2012), Salome Alexandra (2017) och Nu (2021). Våren 2025 utkommer hans biografi Göran Tunström - Försök med ett liv.