Julia Kent

Berätta om musikens betydelse i Alkestis?

–Med musiken i Alkestis, både den instrumentella och sången, försökte jag att utforska ett ytterligare lager av mening. Jag ville komma åt och understryka vissa känslor och tankar, såväl uttalade som outtalade. Jag närmade mig uppdraget att göra musiken nästan som vore det filmmusik; jag ville hitta ljud och teman som kunde representera karaktärerna och suggerera deras inre världar på ett subliminalt sätt. Texten och de visuella aspekterna av produktionen, är så skiktade och så fulla av bilder och idéer att jag ville att musiken skulle skapa en atmosfär – utan att påtvinga dess egen känslomässiga tyngd. Och det kändes som om karaktärernas individuella resa – som är både arkaisk och verklig – uråldrig och samtida – behövde ackompanjeras av musik som skulle sträcka sig över olika tidsperioder och stilar.

Jag blev mycket upprymd av att få ta Elli Papakonstantinous kraftfulla och poetiska ord och förvandla dem till musik åt Kungliga Operans storslagna sångare. Som ett modernt förkroppsligande av den grekiska kören, bebor de pjäsens handling som vitala mänskliga karaktärer; men interagerar också på ett sätt som är både universellt och symboliskt. De uttrycker interna, outtalade sanningar. Deras röster skapar ytterligare en ljudmässig och känslomässig dimension på scenen.

Hur ser din process ut när du jobbar för en teaterproduktion?

–Att arbeta för teater, speciellt en produktion som denna där musiken spelar en betydande roll, är en spännande och kreativ process. För mig börjar såklart allt med texten, och sedan, när saker och ting blir levande på scenen, måste musiken hitta sitt eget utrymme och rytm inom skådespelarnas rytmer. Sammanvävas med deras röster och kroppslighet för att bli ytterligare en del av helheten. Att göra musik för teater hedrar det unika energiutbyte som bara finns i liveframträdanden, där kroppar rör sig i tre dimensioner, och skådespelare och publik reser tillsammans, både i realtid och ett verkligt rum – genom ett narrativ. Men även om teatern utspelar sig i den fysiska verkligheten, skapar den också sin egen värld, med en egen kronologi – där tiden både kan avbrytas och komprimeras – och musiken måste följa en egen genomgående linje i den tidsbestämda miljön.

Vad inspirerar dig i ditt arbete?

–Jag blir alltid väldigt inspirerad av text och bild: genom att försöka översätta ord eller bilder till musik på ett icke-bokstavligt sätt: hitta underliggande rytmer, eller föreställa mig musik som en sorts undertext. Eller att utforska, genom ljud, ett koncept som är mer abstrakt och eteriskt. Min egen solomusik handlar mycket om att kommunicera min inre värld och att försöka uttrycka en slags känslomässig sanning. Vi känner alla samma saker, tror jag, även om vi kan uttrycka dem på olika sätt. Det är genom att hitta den gemensamma känslan som vi får kontakt med andra. Och nu, mer än någonsin, i vår splittrade, konfliktfyllda, bräckliga värld, verkar det viktigt att få den kopplingen.