Den värsta lögnen är den dokumentära
Kärlek på̊ svenska, från 2022 är en fristående fortsättning på filmen Lyubov - kärlek på ryska från 2017 som jag gjorde tillsammans med Svetlana Aleksijevitj 2017 där Aleksijevitj intervjuar kärleksvittnen om deras liv i Ryssland. Precis som i Lyubov - kärlek på ryska består dokumentärfilmen Kärlek på svenska av en väv kärleksberättelser som alla ingår som en del i mitt forskningsprojekt Den värsta lögnen är den dokumentära. Vi spelade in filmen i perioder med start 2018 och rörde oss från norr (Karesuando) till söder (Ystad), från öster (Gotland) till väster (Värmland) med gamla och unga, kvinnor och män, svenskfödda och utlandsfödda. Den innehåller berättelser om de som levt i livslånga relationer, de som aldrig mött kärleken, de som brutit upp och nu vill leva ensamma, de som försöker hitta sin kärlek på̊ nätet och människor med olika sexuella preferenser.
Titeln ska alltså̊ inte läsas bokstavligt, eftersom det givetvis inte är en beskrivning av en speciell ”svensk” kärlek, utan ett försök att utforska hur kärleken enligt ett antal personer värderas i Sverige idag. Konceptet är detsamma som i Lyubov: subjektiva berättelser kring upplevelsen av kärlek, och i de fall intervjupersonerna lever i par intervjuas bara den ena parten. Arbetssättet Aleksijevitj använder sig av – att intervjua många olika människor med utgångspunkt i en specifik fråga, i detta fall kärlek – var något som lockade mig. Är ämnet tillräckligt engagerande så kommer samtalen att spinna vidare i spännande och djupa samtal om vår existens. I detta fall valde jag att gå̊ vidare på̊ temat kärlek men jag skulle lika gärna kunnat resa land och rike runt och frågat människor om till exempel deras förhållande till sina fäder. Det är lite som med ordet MacGuffin, som Hitchcock uppfann för att beskriva det objekt eller den händelse som driver intrigen och är motorn i hans berättelser. Ingen har sett eller vet vad det är, men alla åtrår och jagar det. Utan andra jämförelser är alltså̊ begreppet kärlek det som får de personer jag träffar att börja berätta om sina liv och dela sina inre tankar.
"Det väckte min nyfikenhet och jag tänkte,
kan det där verkligen stämma?"
En ytterligare anledning till att jag valde att gå̊ vidare med kärlekstemat, var att jag ville undersöka subjektiviteten i det dokumentära berättandet. Inget är så subjektivt som upplevelsen av kärlek; även par som levt ihop i decennier beskriver sina upplevelser helt olika. Därför är grunden för intervjuerna i såväl Kärlek på svenska som i Lyubov - kärlek på ryska, bara den ena partens berättelse, hur skev den än är för den andra parten. Genom att den enskilda berättelsen är så transparent ensidig, men också̊ genom mitt aktivt subjektiva urval och gestaltningen, så skapas en helhet av alla dessa berättelser – och resultatet gör anspråk på̊ att vara dokumentärt och ”sant” i en helt annan mening än ”allsidigt”, ”objektivt” eller ”balanserat”.
Bilden av ”kärlek” som framträder i filmen är förstås inte dokumentär i någon representativ mening om hur de enskilda relationerna ”var”. Kärleksberättelserna, som utgör stommen, speglas här genom min egen berättelse där den ena berättelsen smittar den andra associativt och tematiskt. De enskilda berättelserna smälter samman till en enda sammanhållen – i detta fall en berättelse om kärlek där själva kärleken utgör filmens ”kropp”. Likt Aleksijevitjs böcker är det alltså inte de enskilda karaktärerna som utvecklas och förändras utan det överordnade temat, i detta fall kärleken, som fördjupas och penetreras genom en större helhet.
Under arbetet med Lyubov och i samband med publiksamtalen i Sverige, ställde jag ofta frågan om det skulle vara möjligt att göra en film med samma upplägg i Sverige? Flertalet svarade då att det skulle vara omöjligt, att det inte går att få svenskar att tala lika vackert och innerligt om kärlek som människor gör i den mer litterärt orienterade ryskspråkiga kulturen. - I så fall måste du ”hälla i de medverkande ordentligt med sprit”, sa de, i Sverige ”vågar man inte tala om sina innersta känslor”. Det väckte min nyfikenhet och jag tänkte, kan det där verkligen stämma? Det var inte rikigt mina egna erfarenheter, så sakta växte det fram ett beslut att utmana denna föreställning i en ny film.
Självklart kan inte svenskar tala om kärlek som i den ryska kulturen där man på ett annat sätt än hos oss ser sig som en del av något större, krig och katastrofer och där kärleken oftast kopplas ihop med uppoffring och lidande, där lycka betraktas som något suspekt och nästan skamligt. I Sverige har jag ofta upplevt att det finns ett glapp mellan vår självbild, hur vi pratar om oss som grupp, och hur vi är i det intima samtalet. Ofta får man höra hur tillknäppta svenskar är och ryktet utomlands är att vi är världens ensammaste folk. Jag fick idén att gå̊ i dialog med den bilden, inte för att polemisera, utan för att öppet och förutsättningslöst undersöka i vilken grad svenskar faktiskt kan tala om kärlek och hur det i så fall låter.
"grundhistorierna om kärlek
är märkligt universella"
Det paradoxala med kärleken är att den både är universell och partikulär. Trots att de medverkande i Lyubov var så starkt kopplade till sin historia, var de genomgående reaktionerna från en svensk publik när de såg filmen en stark igenkänning. Sverige å andra sidan är extremt jämfört med resten av världen vad gäller värderingar och synen på̊ kärlek, parbildning och sexuella preferenser. Det blev tydligt under arbetet med filmen hur snabbt villkoren här har förändrats, inte minst kring hur vi träffar våra kärlekspartners. Idag för första gången i historien, träffar en majoritet inte längre sin partner via familj, vänner eller arbete, utan över nätet, oberoende av geografiska gränser, klass, etnicitet eller kön. Här ligger Sverige långt fram i utvecklingen. Givetvis uppträder nya barriärer också på̊ nätet där många kan uppleva att de befinner sig på̊ en marknad där klass, utbildning och ekonomi skapar ännu starkare klyftor. Men det finns också̊ undersökningar i USA som visar att de som möts på̊ nätet i högre grad är beredda att överskrida kön, klass, etniska och geografiska gränser.
Med detta sagt är min erfarenhet att grundhistorierna om kärlek är märkligt universella. När jag visade Lyubov i Brasiliens största stad São Paulo och efteråt frågade publiken om de kände igen sig i berättelserna, svarade de enstämmigt ja. Jag var då tvungen att erkänna att min ytliga bild av den brasilianska kärleken verkligen var motsatsen den ryska kärleken. En äldre kvinna svarade då: ”I Ryssland verkar det som om man vill visa fram att man lider, medan här i Brasilien är det viktigt att visa att vi är lyckliga och vackra, men i grund och botten är det precis samma kärlek vi pratar om”.
Från bok till film, film till bok – och nu teater
Att Marit Kapla i boken Kärlek på̊ svenska (TEG Publishing, 2022) har gjort en egen litterär gestaltning utifrån mina intervjuer sluter den cirkel som påbörjades med den inbjudan till ett konstnärligt experiment jag fick från Svetlana Aleksijevitj för tio år sedan. Där grunden var att utforska hur dokumentära berättelser påverkas av den enskilda konstnärens urval och gestaltning. Frågeställningen om hur gestaltning och urval påverkar den dokumentära berättelsen är även central i mitt konstnärliga forskningsprojekt där Kapla ingick i den redaktion jag hade som stöd under inspelningen av Kärlek på svenska. Hon kom själv med idén om att göra en bok på detta material när jag kommit ungefär halvvägs i min inspelning och genom det samarbetet spegelvänder vi alltså̊ den process jag och Aleksijevitj påbörjade, men som inte kunde avslutas helt eftersom hennes kärleksbok fortfarande inte är färdig - då från bok till film, sen från film till bok. För egen del har det varit lärorikt att ta del av den färdiga boken. Trots att jag känner igen vartenda ord i boken och jag tydligt minns situationen då de sades, infinner sig ett slags overklighetskänsla, som om orden får en egen kraft och lyfter från den faktiska situation då de uttalades och i textens minimalistiska form ”låter” annorlunda. Jag är glad att vi höll oss till den strikta överenskommelsen att inte ta del av varandras urval under processen, annars hade jag nog frestats att testa att klippa in partier som Kapla valt ut, men som jag själv valt bort. Nu står de två̊ verken fram som två̊ helt fristående verk ur samma källmaterial och blir därmed användbara i analyser av urvalets och formens betydelse för en dokumentär replika av en i verkligheten inträffad situation. Till dessa två̊ gestaltningar av det dokumentära grundmaterialet, görs nu dessutom en teateruppsättning som bygger på̊ samma grundmaterial, Kärlek på svenska, gestaltad av skådespelare och som har premiär på Dramaten i höst. Genom denna uppsättning läggs nu ytterligare en del till mitt konstnärliga forskningsprojekt. Även om detta formellt avslutades våren 2023 blir den en avgörande byggsten i detta experiment som startades med Aleksijevitj utmaning till mig för tio år sedan.
Ursprungligen hade jag i mitt forskningsprojekt tänkt låta ett antal andra regissörer med olika bakgrund ta sig an mitt råmaterial från Lyubov, för att klippa fram sina egna tolkningar och gestaltningar. Men efter att ha testat idén på̊ ett antal regissörer fick jag dock lägga det på̊ is, det var ogenomförbart. Att ur samma material studera hur urval och gestaltning leder till olika tolkningar utifrån identisk input, är utan tvekan intressant, och lägger ett hisnande raster till hur mycket den för oss återberättade världshistorien skiljer sig från hur den faktiskt utspelade sig i verkligheten. Berättarens makt är monumental.
”Fakta är inte detsamma som verklighet. Verkligheten måste vara tolkad, verkligheten måste vara förstådd. Överhuvudtaget är relationen till verkligheten mycket komplicerad. Och varje människa har sin egen version av händelser. Så det är väldigt många trådar man måste binda samman. Det är inte bara att ställa upp en kamera och slå på den och så har man Verkligheten fångad där, nej. Det är som man brukar säga: Den värsta lögnen är den dokumentära. ”
Svetlana Aleksijevitj, intervjuad av Staffan Julén 2014, översättning Kajsa Öberg-Lindsten.
Filmen och essäboken Jakten på det autentiska (TEG Publishing, 2023) samt Marit Kaplas Kärlek på svenska (TEG Publishing, 2022) ingår i Staffan Juléns konstnärliga forskningsprojekt Den värsta lögnen är den dokumentära – vad innebär ett subjektivt dokumentärfilmsspråk i post-sanningens tid? genomfört Institutet för framtidsstudier, finansierat av Vetenskapsrådet 2018–2023.
Texten är redigerad av Irena Kraus