Giftet i örat

Det behöver kanske inte påpekas att under vissa omständigheter kan människor fås att tänka och göra vadsomhelst. Också mörda. Också massmörda. Det skedde i Nazityskland, det skedde i Bosnien och Rwanda, det skedde i Myanmar och det finns anledning tro att det någonstans, i någon form, kommer att ske igen, eftersom det som om och om igen tycks få det att ske är att vissa ord under vissa omständigheter kan få människor att se mönster och monster där inga mönster och monster nyss fanns.
  Eller som Banquo säger i Shakespeares Macbeth: ”Har vi fått i oss av nån rot som tar förståndet från oss?”(*)
  Eller som Macbeth säger i (Macbeth): ”Nu är Skottland som insvept i en dimma (av lögner) – fler och fler går hopplöst vilse i den – folk förvandlas.”
  Eller som Lady Macbeth säger i (Macbeth): ”Gränserna för vad som kan bli tänkt, för vad som kan bli sagt, och slutligen för vad som kan bli gjort, har börjat suddas ut. Folk låter mer och mer som djur. Det är nåt ont i luften.”
  Eller som Baby Macbeth säger i (Macbeth): ”Från heden, genom dimman kommer det.”
  Men det onda som kommer genom dimman är bara ord. Dunkla ord förvisso, ord avsedda att framkalla ont måhända, men likväl inget annat än ord. Det är ord som får nyss otänkbara tankar att födas och nyss otänkbara handlingar att begås.
  Eller som Macbeth säger i Macbeth: ”Ibland vill mörkrets redskap vinna oss genom att tala sanning i det lilla, och sen när vi väl tror dem, dra ner oss i djupaste fördärv.”
  I Hamlet mördas Hamlets far med en droppe gift i örat. I Macbeth är giftet i örat orden som kommer ur dimman och gör paret Macbeth till mördare.
  I Shakespeares värld är giftet i örat – halvsanningen, lögnen, förtalet, de falska nyheterna – en central drivkraft för onda tankar och handlingar. Vad vore Kung Lear eller Othello utan giftet i örat?
  I vår värld, vågar jag påstå, är giftet i örat en underskattad drivkraft för att få människor att göra saker som de nyss inte kunde tänka sig att göra.
  Som om ord alltid bara är ord.
  Som om aldrig så giftiga ord alltid kan bemötas med ord.
  Som om ord aldrig kan döda.
  Detta i en tid då orden som kommer till oss kommer genom de tätaste av dimmor, ur de dunklaste av källor, i de oklaraste av syften, och bevisligen kan få miljoner människor att börja se mönster och monster där inga mönster och monster nyss fanns.
  Så har miljoner amerikaner fått sina sinnen förgiftade av påståendet att det var Donald Trump och inte Joe Biden som vann presidentvalet hösten 2020, vilket i sin tur har fått dem att entusiastiskt sluta upp bakom det nyss otänkbara, den våldsamma stormningen av den amerikanska kongressen i Washington för att ”stoppa stölden”.
  Så vävs lögn samman med handling och handling med lögn, och en förbrukad lögn pockar på en ny, och en nyss otänkbar handling rättfärdigar ännu en, och plötsligt befinner vi oss i en värld där det inte bara har blivit möjligt, utan rentav rätt och riktigt, att tänka och göra saker som nyss var omöjliga att tänka och göra.
  Eller som Baby Macbeth säger i (Macbeth): ”I natt skall mor och far Macbeth förvandlas! Och de skall likafullt förbli desamma!”
  I Shakespeares värld kan Macbeth likväl inte förbli densamma. Han vet att han har gjort det nyss otänkbara och det förändrar honom. Han önskar ”att detta enda knivhugg fick vara allt och slut på allt – här, här, blott på detta smala rev av tid”.
  Men det enda knivhugget förändrar allt och alla.
  Och i begynnelsen av knivhugget, giftet i örat.
  ”Det enda vi har gjort är att så ett frö, en tanke”, intalar sig Macbeth i (Macbeth).
  ”De ögon som ljuset släckte i natt var inte längre någon mänskas ögon”, intalar sig Lady Macbeth i (Macbeth).
  När människor ser mönster och monster där inga nyss fanns, och säger och gör saker som nyss var otänkbara, talar vi gärna om verklighetsförakt och verklighetsflykt, men också en verklighet som formas av aldrig så onda fantasier och grova lögner kan bli högst verklig för de människor som av någon anledning gör den till sin. Och kan få högst verkliga konsekvenser för de människor som av någon anledning anses stå i vägen för den.
  Skillnaden mellan vår värld och Shakespeares är att orden som kan få oss att göra det nyss otänkbara kommer till oss i alltmer sinnrika förklädnader. Ont förklär sig till gott och svart till vitt och vad som är det ena eller andra har blivit allt svårare att veta.
  Paret Macbeth i Macbeth vet att de handlingar som orden får dem att begå är onda och de bemödar sig inte om att förse dem med ett högre syfte.
  Paret Macbeth i (Macbeth) tillgriper en garderob av ordförklädnader för att få det onda att se ut som något annat.
  Exempelvis som en mörk parentes i ljusets tjänst.
  Så kan giftet i örat se ut i vår tid.

(*) Citaten ur Shakespeares Macbeth är hämtade ur Göran O. Eriksson översättning (Ordfront 1993).