Genom röda slöjor ser du att jag lever
– seans för Kristina
Johanne Lykke Naderehvandi
JAG: Jag har bara ett liv.
HAN: Överlåt det åt mig.
Vad finns det att säga om de döda tjejerna? De levde. De hade en liten låda med saker från barndomen: plastsmycken, ett handskrivet kärleksbrev, en tjugo år gammal klubba med smak av lakrits eller persika. De levde. Någonstans en människa som minns deras älsklingslåt. Någonstans en människa som sparat nattlinnet de brukade sova i. Någonstans en människa som fortfarande säger deras namn och menar det. De levde. Hade väninnor. Var levande. Någonstans en telefonsvarare där man fortfarande kan höra deras röst.
Man kan tänka sig det såhär. Välkommen till de mördade döttrarnas kyrkogård. Här går de döda tjejerna hand i hand mellan gravarna och därnere i floden flyter Ofelia förbi bland näckrosorna, enligt mördarna mer åtråvärd i sin nuvarande skepnad som vattenlik än hon någonsin var i livet, eftersom hon istället för att sjunga ramsor och lista örter och tjata hål i huvudet på Hamlet, nu äntligen håller tyst. Tror jägarna. Tror läkarna. Tror prästerna och fäderna. För inuti deras falska ordning talar inte de döda, utan tiger. Men de misstar sig. För visst rör sig munnen? Visst kommer det som ett svagt susande ur halsen, svanlik och till brädden fylld med vatten, ett susande som liknar språket till förväxling? Så formas de vattenblå läpparna till ett jättelikt O och hon börjar faktiskt prata, hon sjunger ramsor och listar örter, säger sina besvärjelser och betvingar den som lyssnar, det är en liksom söndrig röst som bevittnat allt och därför måste berätta allt, för i språket måste alla saker tas upp och i det måste de åter försvinna, i enighet med skulden och skuldens omfattning.
O för Ofelia, säger hon. O för offerritual. O för odöd. Orakel. Ockra. Olibanum. Här är en blomma, säger hon, som heter ”akta dig flicka”. Jag ville ge er några violer, men de vissnade alla, då min far dog.
Vad finns det att säga om de döda tjejerna? Det är andra gången jag ser filmen, men första gången jag ser filmen och vet vad som ska hända. Den snart mördade, en ung holländsk kvinna, sitter i en bil på väg mot Frankrike tillsammans med mannen hon älskar på ett, verkar det, komplicerat sätt. I detta ögonblick, då hon ännu är levande, ännu inte död, berättar hon om en återkommande mardröm, i vilken hon svävar genom rymden inuti ett gyllene ägg. Drömmen är ett omen, en föraning om det onda som alldeles strax kommer att ta vid, trots att hon i just det ögonblicket, det ännu levande ögonblicket, är så långt från döden man kan komma där i bilen, mycket förälskad och klädd i ljusgul bomull på åttiotalsvis, någonstans längs motorvägen på väg mot Frankrike där hon alldeles strax kommer att bli lagd i den torra sommarjorden av en mördare, en livsfarlig familjefar med en av sina friska armar i ett förrädiskt mitellaförband. Hon vet precis vad som ska hända och det händer. Jag vet precis vad som ska hända och det händer. Guldägget, döden. Ensam i ett kosmiskt mörker under jorden ifrån vilket hon berättar sin historia. Det var min första sommar som död, säger hon.
Döden är inte skönhetens moder, inte alls, den är ful och kväljande och girig. Bestulna står barnen kvar och väntar på en mamma som aldrig kommer. Tomma händer som letar efter något, en hand, en hårtest, den silverberlock man hittar i en spricka i väggen och som kanske, kanske inte, tillhört mamman man aldrig träffat, alltså en äkta mamma, inte en falsk, någon som älskar en på just det där sättet, storartat. En mamma som säger: Jag aktar mig för att titta för mycket på det onda. Jag har redan sett det onda. På tapeten intill sprickan i väggen har någon skrivit med blyerts: DET VAR MORD.
Den mördade vänder sig mot oss, hon talar och rösten är mycket djup, hon talar holländska och franska om vartannat. Mordet, säger hon, hade på sätt och vis redan hänt i första scenen, i scenen på motorvägen, då jag fortfarande var levande och vi älskade varandra, mordet hade redan hänt, eftersom döden satt inuti mig som ett oheligt löfte. Någonstans på en rastplats står en man och väntar på mig med kniven i bakfickan, det visste jag sedan gammalt. På min begravning, säger hon, på min begravning snöade det.
Välkommen till de mördade döttrarnas kyrkogård. I begravningsentreprenörens högblanka bil ligger Snövit i sin glaskista, man får titta noga för att se om bröstet höjer sig, är hon levande eller död? Spelar det ens någon roll? Som bröllopsgåva ska jag få det finaste som finns, säger hon. En styvmor som dansar till döds i ett par glödgade skor av järn. Vad finns det att säga om de döda tjejerna? Välkommen till de mördade döttrarnas kyrkogård. Vid skogsbrynet som tar vid där kyrkogården slutar, som något ur en svart saga, ligger Törnrosa i sin sömn och åldras kusligt nog aldrig, man har med denna artificiella död konserverat henne i höjden av hennes ungdom, så att hon kan förbli sådan: Ett sexigt lik. En pressad blomma. Fördelen är även här, enligt jägarna, läkarna, prästerna, att hon håller sin käft, som om döden är en strumpa man stoppar i munnen på kvinnan för att tysta henne. Som om inte döda tjejer kan prata. Någon kysser Törnrosa och hon vaknar som på kommando, men över pannan sitter den hjärtformade skugga som är dödens märke. Vänta ni bara, säger hon. Spetsa öronen.
Föreställ er att det är allhelgonaafton på de mördade döttrarnas kyrkogård. De döda tjejerna reser sig från gravens mörker för att berätta vad de vet, alla de mördade mammorna och de mördade barnen, föreställ er att de reser sig ur gravarna som hämndänglar i klänningarna av gul bomull. De har nygjorda naglar och kring brösten en kemisk doft av rosor, alla döda tjejers favorit, en bodyspray med röd etikett. Kan vi inte göra någonting vansinnigt, säger de, någonting som verkligen är fel? Och de ler sina stora, glittrande leenden där de skrider i procession över heden, över strandängarna, motorvägarna, genom staden och uppåt, mot bergen, isvidderna. Föreställ er slutscenen i Fritz Langs M, fast folktribunalen är ersatt av en armada av döda tjejer, ögonen är röda som ögonen på en vit kanin och i händerna håller de sina pistoler, blanksvarta och tyngre än något. De mördade barnen i de mammornas famn. De skipar rättvisa där de går. De tvingar upp jägarna, läkarna, fäderna ur sina sängar. De verkställer de utmätta straffen. Det ni har tagit från oss tar vi från er. Öga för öga, tand för tand. Och döttrarna säger:
Här är alltid våld.
Här är alltid kamp.
Det är det eviga kriget.
---
(Texten är skriven som en spegling av pjäsen Svindel. Förutom Sara Stridsberg citeras och parafraseras Ingeborg Bachmann och William Shakespeare. Filmen som det refereras till är George Sluizers Spoorloos från 1988. Och titeln är hämtad från dikten Älvdrottningens spira av Edith Södergran.)
---
Johanne Lykke Naderehvandi
Johanne Lykke Naderehvandi är författare och debuterade 2017 med Natten som föregick denna dag, senast aktuell med romanen Röd sol (Bonniers, 2023). Hon är även verksam som översättare, och har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan från danska till svenska.
Foto: David Möller