Galilei som självporträtt

I den tyske författaren Lion Feuchtwangers roman ”Framgång”, utgiven 1930 och förlagd till 20-talets München, finns ett lätt maskerat porträtt av vännen Bertolt Brecht. Dramatikern Brecht har i romanen blivit ingenjören Kaspar Pröckl. I likhet med sin förebild är han marxist, klär sig i läderjacka och skriver ”ballader”. Men framför allt drivs han av iver att få den bilmodell han konstruerat i produktion. Det kan tolkas som en ironisk anspelning på Brechts ambitioner att skapa ett nytt slags teater, befriad från illusionsmakeri, en teater som synliggör historiens och samhällets mekanik.

Brecht som teateringenjör. En orättvis, men inte alldeles orimlig karikatyr. Man ser honom då montera in Galileo Galilei i en marxistisk historiemaskin. Vetenskapsmannen från 1600-talet som ett av kugghjulen som driver världen framåt mot det hägrande slutmålet.

Men ”Galileis liv” är ett betydligt mer komplext teaterstycke än så, svårhanterligt för en renlärig marxist. Det är ju just renlärighetens moraliska och mänskliga destruktivitet den lyfter fram.

Mycket tyder också på att Bertolt Brecht inte bara såg den politiska och filosofiska potentialen i Galileis biografi utan också drevs av ett genuint intresse för vetenskap och vetenskapsteori.

I sin ungdom hade han, om än mer formellt än faktiskt, studerat medicin vid universitetet i München. Och när han två decennier senare skrev sin pjäs om den moderna fysikens portalgestalt skickade han manuskriptet till sin egen tids mest betydande fysiker, Albert Einstein. Brecht kunde glädja sig åt ett berömmande svar. Han hade på ett djupgående sätt gestaltat Galileis personlighet och historiska betydelse, framhöll Einstein. Så hade Brecht också gjort sin läxa och omsorgsfullt läst in sig på Galileis liv och verk.

Men det var knappast bara vetenskapsmäns moraliska dilemman som Albert Einstein syftade på när han framhöll att Brecht i sin pjäs lyckats skapa ett dramatiskt sammanhang med starka kopplingar till ”vår egen tids problem”.

”Galileis liv” skrevs under tre intensiva veckor hösten 1938 i Svendborg på Fyn, där den politiska flyktingen Brecht bodde sedan flera år tillbaka.

I hans hemland hade föraktet för förnuftet och kulten av det irrationella, blodsmystiken, gjorts till statsreligion. Pjäsen om Galilei utspelar sig mot denna fond. Men det nazistiska herraväldet var inte det enda samtida ”problem” som sysselsatte Brecht. Också i 1930-talets andra totalitära stormakt, den som påstod sig vara byggd på marxistisk, det vill säga enligt marxisterna själva ”vetenskaplig” grund, var sanningen belagd med dödsstraff och den absurda lögnen upphöjd till lag.

Vid ett massmöte på Heldenplatz i Wien den 15 mars 1938 hade Adolf Hitler triumferande inkorporerat Österrike i det Stortyska riket. Samma dag hade Nikolaj Bucharin, i många år bolsjevikernas ledande teoretiker, arkebuserats i Moskva. Tillsammans med ett antal andra ledande kommunister hade han dömts till döden i den sista av de så kallade Moskvarättegångarna; de av Stalin skrivna, regisserade och sufflerade skådeprocesser där högt uppsatta partifunktionärer ”erkände” det ena uppdiktade brottet efter det andra.

Den stora frågan har varit varför dessa män accepterade att spela de roller de tilldelats i denna bisarra illusionsteater. Arthur Koestler gav ett svar i romanen ”Natt klockan tolv på dagen”. De som levt för partiet övertygades eller övertygade sig själva, om att de också borde dö för partiet. Annars skulle deras liv retroaktivt förlora sin mening. Ett annat svar är att de, liksom Galilei i pjäsen, fått ”se instrumenten”, det vill säga hotats med tortyr, eller torterats, och då valt att förneka verkligheten, i hopp om mildhet för egen eller anhörigas del.

I sin stora biografi ”Bertolt Brecht. A Literary life” påpekar den brittiska professorn i tysk litteratur Stephen Parker att Brecht under arbetet med pjäsen om Galilei inte bara studerat material kring sin huvudperson. Han hade också tagit del av protokoll från Moskvaprocesserna, ”särskilt Bucharins självkritik och försvar”.

Om det finns ekon av processen mot Bucharin i pjäsen så finns det också penseldrag som antyder ett självporträtt. Parker pekar på de ”slående” parallellerna mellan Galilei och Brecht. Båda var ”kättare” som svek sina egna övertygelser. Galilei genom att inför inkvisitionen ta avstånd från den världsbild han visste var vetenskapligt sann, nämligen att jorden rörde sig kring solen och inte var universums mittpunkt som kyrkan predikade. Brecht genom att inte förmå sig själv att säga sanningen om det som skedde i Sovjet, genom att inte träda fram till försvar för de vänner som Stalin lät mörda.

Galilei kan tolkas som ett antytt självporträtt också i ett annat avseende: Diktaren och hans skapelse har den professionella självupptagenheten gemensam. Den egna forskningen. Det egna konstnärskapet. Kunde något, eller någon, vara viktigare?

Liksom ingenjören Pröckl brann Brecht av otåligt begär att få se sin senaste konstruktion lämna ritbordet. Under vintern arbetade han vidare på ”Galilei” med hjälp av sin nära medarbetare Margarete Steffin. Enligt Parker var siktet inställt på Broadway. I stället fick ”Galileis liv” sin urpremiär först 1943 och då i Zürich. Inte förrän 1947 spelades ”The Life of Galileo” i USA i en engelskspråkig version. Brecht hade arbetat fram texten tillsammans med Hollywoodstjärnan Charles Laughton, som också gjorde titelrollen. En tredje version tillkom sedan Brecht återvänt till Tyskland och slagit sig ner i Östberlin.

När ”Galileis liv” nu sätts upp på Dramaten behöver det knappast framhållas att pjäsen pekar direkt också på vår egen tids ”problem”: faktaresistens, ”alternativa fakta”, antivaxxare, klimatförnekare. Det behöver kanske inte heller särskilt understrykas att ett av de politiska ”problem ” som plågade Einstein och Brecht nu på nytt gör sig plågsamt påmint: sanningsföraktets nära släktskap med demokratiföraktet: Ett ”statsbärande” amerikansk parti som rimligen mot bättre vetande svalt en antidemokratisk presidents stora lögn om ett ”stulet val”. Ett Ryssland som förgiftat av lögn överfallit ett grannland och hotar världen med kärnvapenkrig.

På väg mot fortsatt exil i USA gjorde Bertolt Brecht ett uppehåll i Sverige. Under en period bodde han på Lidingö. Den 1 september 1939 höll Stockholms stad en lunch i stadshuset för att hedra en annan stor tysk exilförfattare på Sverigebesök, Thomas Mann. Brecht var bjuden. Samma morgon hade det nazistiska Tyskland invaderat Polen. De två tyska diktarna, på många sätt varandras motpoler, skålade med varandra ”för bättre tider”.

Vi får kanske göra detsamma.