Dostojevskij – då och nu

En tid av stora motsättningar

Fjodor Dostojevskijs författarskap har visat sig stå emot tidens tand sällsynt väl, och hittar ständigt nya läsare. Samtidigt är han starkt förbunden med den tid då han verkade, 1800-talets Ryssland. Det är en tid av stora sociala och politiska motsättningar, när tsarväldet utmanas av nya politiska och filosofiska strömningar.

Dostojevskij föddes i Moskva 1821 och växte upp i ett läsande hem. Hans far var fattigläkare, vilket gjorde att han tidigt fick uppleva samhällets orättvisor. Vid sina lekar i sjukhusets park mötte han faderns fattiga patienter, och kunde säkert jämföra dem med sin egen tryggt borgerliga tillvaro.

Han utbildade sig till militäringenjör i Sankt Petersburg, och arbetade samtidigt med översättning av litteratur. Han tjänade bra. Ändå vantrivdes han med militärlivet. Han var epileptiker och inte särskilt fysiskt imponerande. En vän beskrev honom vid den här tiden såhär: ”På hela akademin fanns ingen med mindre militär utstrålning än Dostojevskij. Uniformen hängde som en påse på honom, och hans ryggsäck, kask och gevär såg mest ut som något slags bojor han var tvingad att släpa på”.

Dostojevskij ingick i ett hemligt sällskap

Redan Dostojevskijs första roman, Arma människor, gav honom tillträde till de litterära kotterierna i Sankt Petersburg. Men det fick ganska omedelbart konsekvenser. Dostojevskij ingick i ett sällskap som i hemlighet läste litteratur som var förbjuden under tsarväldet och diskuterade livegenskapens upphävande. Även om samtida revolutionärer senare dömde ut sällskapet som en samling harmlösa pratmakare så räckte medverkan för att Dostojevskij skulle dömas till döden.

Först när Dostojevkij bokstavligt stod framför arkebuseringspatrullen kom ett brev från tsaren, som omvandlade domen till fyra års straffarbete i Sibirien, följt av en period av tvångsmilitärtjänstgöring. Dostojevskij ansågs vara en särskilt farlig fånge och hade under hela sitt straff händer och fötter kedjade.

Dostojevskij återvände från Sibirien 1854, utfattig och bruten. Han skrev en roman om sina upplevelser (Döda huset 1861), försörjde sig som privatlärare och på lån från sin bror Mikhail, och gifte sig med sin första hustru Maria. Men äktenskapet blev aldrig lyckligt (”och ju olyckligare vi blev, desto mer trasslade vi in oss i varandra” skrev Dostojevskij i ett brev, som ett förebådande av paret Marmeladov i Brott och Straff) och spelmissbruk och brodern Mikhails dåliga affärer såg till att han ständigt levde på gränsen ekonomiskt.

Brott och straff blev vändpunkten. Den blev en läsarsuccé och skapade ett nytt intresse för Dostojevskij som författare. Plötsligt var han efterfrågad på ett sätt som han knappt hann med. Den korta romanen Spelaren dikterades på 26 dagar, och Anna, den sekreterare han anställde för att skriva ner den, blev hans andra hustru.

Men skulder, spelmissbruk och dåliga affärer fortsatte jaga Dostojevskij, och paret flackade i flera år runt i Europa. De förlorade sin första dotter tre månader gammal. Vid ett tillfälle lär de ha varit så panka att Anna fick pantsätta sina underkläder. De återvände till Ryssland 1871.

Under perioden skrev Dostojevskij två av sina andra stora romaner – Idioten 1869 och Onda andar 1872. Parallellt arbetade han som litterär redaktör, och hamnade ofta i trubbel med tsarväldets byråkrati. Men hans hälsa sviktade, och ekonomin blev aldrig stabil. Trots ett stigande litterärt erkännande och försök med att flytta till gynnsammare klimat så blev han allt sämre. Han hann skriva klart sitt omfångsrikaste och kanske mäktigaste verk, Bröderna Karamazov 1880, innan han dog av en propp i lungan i februari 1881. Han dog omgiven av sin familj, och ägnade mycket av sina sista dagar åt att läsa högt för dem ur Bibeln.

En samtida uppskattning gjorde gällande att över 100 000 personer såg hans begravningsprocession.

Dostojevskijs livssyn var en mycket rysk blandning, inte alltid alldeles lätt att smälta för en nutida blick. Han hade en skarp blick för sociala orättvisor, var motståndare till livegenskapen och hade egna bittra erfarenheter av censur och förtryck. Samtidigt trodde han inte på ett Ryssland utan tsarväldet, som han såg som en förlängning av det ryska folket. Han förkastade tanken på politiska partier. Idén om en rysk republik var det löjligaste han visste. Han var djupt troende, och såg en panslavisk, kristen utopi som det ideala tillståndet för sitt Ryssland.

På Dramaten har dramatiseringar av Dostojevskijs verk varit överraskande sällsynta. Brott och straff sattes senast upp 1936 i Alf Sjöbergs regi, med Lars Hanson som Raskolnikov och Inga Tidblad som Sonja. Utöver det har Bröderna Karamazov satts upp 1951 och Onda andar 1977. Senast Fjodor Dostojevskijs författarskap tolkades på Dramaten var dock 2015, när Mattias Andersson satte upp sin version av Idioten.

av Anders Duus