Att titta på samtiden tillsammans

Irena Kraus: Du har sagt någonstans att du inte är så intresserad av familjedramer, utan mer av samhällsdebatterande pjäser. Så vad var din ingång i pjäsen?

Carolina Frände: Jag har egentligen inte någon hög av pjäser jag vill göra, men om jag har det, så har Galileis liv funnits där ganska länge. Jag tänker mycket på att en pjäs skall göras vid en tidpunkt då den verkligen kan betyda något för en publik. Inte för att Galilei inte skulle betyda något för publiken i en annan tid, men jag tror att tiden kanske tyvärr kommit i kapp pjäsen på ett sätt som bitvis gör den nästan övertydlig. Jag tror inte på historiska cykler, men jag tror man kan hämta kunskap från tidigare erfarenheter i mänsklighetens historia. Vi befinner ju oss i en tid som på många sätt liknar 30-talet i Europa, innan andra världskriget bröt ut, med de totalitära krafter som var i schwung då. Det får naturligtvis andra uttryck idag, eftersom vi lever i en annan värld, med utvecklad teknik och fler sätt att kommunicera på. Inte den där propagandaapparaten som hör till 30-talet. Sen måste jag som regissör naturligtvis också känna att det finns en Galilei. En skådespelare som kan göra rollen, förstå Galilei ur det perspektivet och som är intresserad av den komplexa gestaltning rollen kräver. Det fanns det nu, och då får man passa på när de saker och ting sammanfaller.

IK: Pjäsen innehåller ett 70-tal roller som här görs av sex skådespelare. Hur har ni tänkt kring formen?

CF: Det finns särskilda upphovsrättsliga regler som gör att man inte får bearbeta Brechts texter utan särskilt tillstånd. Jag såg möjligheten att läsa pjäsen ur perspektivet att narrativet är Galileis egna minnen av sitt liv. Eller fragment ur minnen av livet. Därför bad vi om lov att få flytta slutmonologen av texten till början av pjäsen och det fick vi okej på. Med en sådan läsning blir pjäsen inte en genomgående kronologisk berättelse där det ena hakar i det andra, utan mer bilder ur hans liv. Bilder som jag ser som relevanta för varför han hamnat där han hamnat. Ibland kanske minnena är suddigare för honom och ibland blir de tydligare. Det gör pjäsen en aning mindre pedagogisk. Brecht har en pedagogisk sida, det stack han aldrig under stol med. Men jag tror att vi genom att bryta perspektivet öppnar pjäsen för en större teatralitet. Öppnar den för teaterleken som jag är väldigt förtjust i. Jag arbetar väldigt teatralt med skådespelaren i centrum, och samtidigt som gestaltare av någonting i grupp. Här kommer det vara ett grupparbete där vi jobbar utifrån situation och funktion hos de olika rollkaraktärerna, vare sig de är sjuttio eller sex personer på scen. Det blir viktigare än den individuella karaktären. Galilei däremot som är en stor karaktär, är den ende som är genomgående i pjäsen. Han spelas av Staffan Göthe. Alla runt omkring honom flyter in och ut som olika karaktärer i hans minne.

IK: Pjäsen utspelar sig på 1600-talet. Men frågan om vad som är sant och huruvida Galileis upptäcker var farliga för sin samtid, får en osökt att tänka på klimatkrisen. Har ni tänkt på det?

CF: Det är ett av de uttryck som finns i vår samtid för att vi inte längre förhåller oss till vetenskapliga fakta som vetenskapliga fakta. I vårt samhälle verkar det kontraktet generellt ha upphört och allt är väldigt relativiserat. Om man skall tro på forskning eller inte, är numera en fråga, inte en självklarhet. Inte ens mätbar forskning, naturvetenskaplig forskning, tas längre på fullt allvar som vetenskapliga fakta. Forskare är visserligen alltid noga med att säga: Man kan inte veta något säkert. Det finns ingen sanning. Men just klimatfrågan är ju absolut den mest akuta av frågorna kring om vi skall tro på forskning eller inte. I det ljuset är det fullkomligt obegripligt att vi inte bara trycker på en knapp och stänger av alla källor för uppvärmning av vår atmosfär. Också med tanke på erfarenheten under coronan och det som hände med utsläppsnivåerna när världen faktiskt stängde ner. Förändringarna var mätbara och synliga. Men ändå, i valrörelsen just nu, finns partiledare som säger att vi skall inte behöva sänka vår levnadsstandard för att åtgärda klimatet. Men det måste vi faktiskt. Det kanske blir lite besvärligare, eller tråkigare eller vad det nu kan vara. Det är klart att vi har tänkt på klimatkrisen, för Galilei skulle säkert kunnat vara just den person som sa: ”Jag kan bevisa att jordens atmosfär värms upp på grund av hur människor lever”. Och då skulle någon politisk ledare säkert säga: ” Det där stämmer inte” och hota honom till döden. Det är inte ett osannolikt scenario.

IK: Det är lite hisnande när man verkligen hör vad Galilei säger från scenen.

CF: Jag tänker på de senaste åren, där det faktiskt är människor som dödats för sina åsikter eller hotats till livet, eftersom de yppat saker som makten inte velat att de skall säga. Navalnyj är väl den mest kände, men det finns hur många som helst.

IK: I pjäsen ställs frågan om vi kan gå massan till mötes och ändå förbli vetenskapsmän?

CF: På Galileis tid stod en strid kring vad vetenskap var överhuvudtaget. Det som driver pjäsen är att man skall titta själv, tro på det man faktiskt ser och sen fortsätta att undersöka utifrån det, snarare än att läsa texter som skrevs 500 år f.Kr. och bygga sin världsbild på sådana källor. Till exempel ansågs ju teologi vara en vetenskap på 1600-talet. Under Galileis tid vrider sig hela den västeuropeiska kulturen runt sin axel, från att vara väldigt baserad i en dogmatisk kristen tro lagd ovanpå den klassiska antikens idéer. Nu 2022 är vi snarare i ett läge, där jag tänker att de kritiska frågorna handlar om yttrandefrihet och det fria ordet. Det är inte lätta frågor det heller, för vill vi att alla skall få säga precis vad de vill?

IK: Ett ord som ofta återkommer i texten är att ”allt rör sig”.

CF: Ja, det gör ju det, allt rör sig, det vet vi numera. Det visste inte Brecht på 30-talet, men vi vet det numera, att allt rör sig och ingen materia är fast.

IK: Rymdpaniken då? Du nämnde det på kollationeringen.

CF: Jag tänker på hur liten man är som människa i det där stora, där allt rör sig. Numera vet vi också att det inte finns ett universum, utan flera universa. Det är oändligt och ingen vet egentligen om det finns någon början och något slut. Och kanske Big bang aldrig ägde rum osv. Tvivlet har på nåt sätt visat att det finns ingenting som är säkert. Vi kommer fram till något, för att sedan omedelbart ifrågasätta det igen. Och det är ju så Galilei jobbar. Vissa människor är tillräckligt nyfikna och modiga för att gå den vägen och tycker det är spännande att inget är stabilt. Däremot att tänka sig att falla ensam genom rymden, det är väl kanske ett fåtal som skulle tycka att det är intressant.

IK: Har du själv rymdpanik?

CF: Ja, emellanåt. Men jag tror att jag också försökt att förstå den rymdpaniken, just utifrån frågan: vad är det för något det där, det där enorma stora, som inte går att säga vad det är? Och försöka acceptera att det är omöjligt att omfatta. Eller försöka tänka: ja, jag är en helt betydelselös liten mikropartikel i det här fruktansvärt stora. Jag är här, kanske inte av något skäl alls och jag kommer försvinna. Det är oändliga existentiella frågor och det förstår man ju att det kan ha drivit människor redan på 1600-talet, när de såg att världen blev större genom Galileis teleskop. Det blev obehagligt för vissa, men också utmanande, eftersom det ifrågasatte en hel världsbild.

IK: Brechts pjäser har börjat dyka upp lite här och var. Varför tror du han åter är aktuell?

CF: Jag tänker att det kanske dels har att göra med teaterns cykler, att vi ofta kommer in olika skov, som till exempel att det ofta återvänds till de stora manliga dramatikerna. I det här fallet så är det ju inte så att vi firar att han varit död i hundra år eller föddes för hundrafemtio år sen. Så jag tror mer det har med samhällsläget att göra faktiskt. Brecht skrev hela tiden för sin samtid. Och betonade vikten av att titta på sin samtid tillsammans. Jag hoppas också att Brechts återkomst handlar om det intresse han hade för vilka det är som kommer och besöker teatern, det vill säga publiken. Hans texter drivs också av en nyfikenhet på sin publik.