Regissören Carl Johan Karlson om sitt möte med Arv

Jag såg Arv för första gången i London, på The Young Vic, och det som slog mig i mötet med pjäsen var omfattningen av materialet, två helaftonsföreställningar, en del 1 och en del 2. Vid första anblick oöverstigligt. Men sen tar man ett första steg in i pjäsens universum och allt känns plötsligt lätt och naturligt och man börjar snart känna en stress över att det snart är slut. Kanske för att det hela börjar med en sådan anspråkslöshet, som också återfinns i de första raderna av Howards End, E.M. Forsters klassiska roman, som pjäsen är inspirerad av.  

Gemensamt för så många av oss homosexuella män är en erfarenhet av utsatthet och utanförskap. Vad har det gjort med oss, och hur kan vi tillsammans läka? Jag brottas hela tiden med de här frågorna, och det gör även männen i Arv som går på skrivarkurs. De är vilse och vet inte hur de ska starta, men börjar ändå. Tillsammans börjar de berätta sin historia, tillsammans försöker de sortera i vårt arvegods. Hur ska vi leva, hur ska vi som kollektiv hantera vår historia, och hur ska vi forma vår framtid? Hur kan vi mötas över generationsgränserna?

Vi lever i relativ öppenhet och relativ trygghet. Det är inte med bävan jag är öppen om min egen icke-heterosexualitet, utan med stolthet. Men det är ändå något som ekar inom mig, ett arv från tidigare generationer som ständigt följer mig i spåren. De levda erfarenheterna från tidigare generationer, präglade av religiöst, politiskt, medicinskt och juridiskt förtryck är som årsringarna på ett träd. 

Arv får sin spelplats på Målarsalen, men har i London och New York spelat på de största scenerna. Jag tycker att det känns fantastiskt att den här storslagna episka historien med så många skådespelare ska få möta sin publik just i Målarsalen, en av teaterns intimare scenrum. Att så nära få uppleva det otroliga som sker i berättelsen, hur de olika karaktärerna nästan slumpartat delar ut rollerna i sin historia för att sen helt magiskt bli dem. De kan kliva in och ut ur roll utan att vi förlorar kontakten med dem eller historien. Så tålig är fantasin och empatin. I Målarsalen finns det möjligheter att skapa verklig kontakt, inte bara mellan skådespelarna och publiken, utan också bland publiken.

 Jag hoppas att publiken när de går därifrån kan vända sig till sin stolsgranne, någon de inte känner och fråga, vad gör vi nu?