”Denna pjäs ska inte vara hövlig”

För mig är formen allt

I min mosters hus hängde ett broderi där det stod “Today is the tomorrow you worried about yesterday”. Det må låta som något som ett inspo-konto skulle lägga upp över en bild på en AI-genererad soluppgång, men när jag var nio år och läste det för första gången var det som att jag råkat komma i kontakt med en djup och tidlös sanning.

Jag visste inte ännu att det var en klyscha, eftersom klyschor uppstår först när något upprepats. Men en konsekvens, för mig, att ägna livet åt konsten är att alltmer framstår som just en klyscha: ju mer man läser, ju mer man ser, desto högre blir ribban för vad som är “bra”, desto svårare blir det för ett verk att kännas originellt.

Gjorde inte Beckett det där bättre? Är inte den raden bara ett riff på Nabokov? Förmedlade inte Plath just den känslan mycket mer koncist?

Sömmarna i olika författarskap blir alltmer synliga, effekter som en gång golvade en visar sig vara enkla skrivskoleknep, det som en gång skulle ha sett ut som ett imponerande hantverk uppenbarar sig som ett fuskbygge ihopsatt med lim och gaffatejp. Jag kan nästan sakna tiden då jag såg ett masstillverkat broderi och kände förundran.

När kände man senast förundran?

Länge hade jag behövt rota i minnet efter ett verk som lyckats frammana den känslan, nu finns det dock ett tydligt svar. Alice Birchs pjäs Ett självmords anatomi, som utspelar sig i tre tidsplan, samtidigt, och skildrar traumats ärftlighet på ett, för mig, helt nyskapande sätt.

Anthony Burgess skrev att ett bra verk lär en hur den bör läsas, och stunden då pjäsens polyfoniska rytm uppenbarade sig för mig, när jag väl lyckades hålla alla tidslinjer i huvudet samtidigt, ja då hände det. Det borde inte gå, det hela känns som en cirkusakt med tallrikar som snurrar på olika pinnar.

Det är ett till synes bräckligt maskineri som känns vindlande, svindlande, som ständigt befinner sig på gränsen till kollaps, ändå fortsätter tallrikarna snurra. Det är ett samspel mellan form och innehåll som gör det omöjligt att tänka sig samma pjäs berättad på något annat sätt.

För mig är formen allt, sa Birch gång på gång i sin BAFTA-föreläsning, nästan som ett mantra, och om man dyker in i hennes värld blir detta tydligt: de hundra scenerna som regissörer får välja och vraka mellan i [BLANK] påvisar hur offentliga narrativ kring samhällets utsatta endast är en konstruktion, att verkligheten bakom i själva verket är kakofonisk och kaotisk.

Den anarkiska, Solanas-inspirerade vreden i Revolt. She said. Revolt again som cirklar kring kvinnor och mäns språkbruk låter kommunikationen falla isär i den sista akten, en språklig revolution och sammanbrott på samma gång. Hos Birch går form och innehåll inte att skilja från varandra.

Och eftersom hennes pjäser är så pass virtuosa, eftersom rytmen i den närmast minimalistiska dialogen är så fininställd, finner jag mig själv gång på gång fullt upptagen med att beundra hantverket, vilket såklart är tillfället hon slår till med en förödande replik eller scenanvisning, när ens emotionella gard är nere, när man inte längre tänker på vare sig sömmar eller gaffatejp.

I [BLANK]:s scen #36 stirrar två ungdomar på en barnvagn, länge, utan att säga något. Från vagnen hörs barnets skrik. Till slut sparkar en av dem vagnen, hårt. Scenen består endast av några få scenanvisningar, innehåller ingen dialog, ingen förklaring.

Det är en kompromisslös värld som Birch skildrar, mer än en gång skär orden i mig som en skalpell, men ännu oftare känner jag mig ofrånkomligt i kontakt med en djup och tidlös sanning. Tänk att man fortfarande kan känna så.

Les racailles

Jag spenderade mina tonår i Paris, och om jag var ute med vänner fanns det nästan alltid en stund då vi var tvungna att förhålla oss till de som vi oreflekterat kallade för les racailles.

Racaille, ett ord som går att finnas redan hos Racine, och som har gett engelskan dess rascal, syftade då på unga brottslingar från arbetarklassområden. På senare tid har detta ord använts flitigt av den franska extremhögern, ett ord med samma laddning som samtidssvenskans “gängkriminell”. En racaille anses härstamma från nordafrika eller mellanöstern, och är alltmer ett slagträ som används för att få igenom repressiv politik. Inget av detta tänkte vi på när vi använde oss av ordet. Språk var bara språk.

Jag hade haft turen att hamna på en anrik internationell skola, dit diplomater och affärsmän skickade sina barn, och en handfull ungdomar från socialt utsatta förorter tog sig dit för att de visste att många där var rika, lätta byten. Man lärde sig undvika dem, inte möta deras blick, men det var inte alltid lätt.
Det var en subtil interaktion som började med att någon undrade vad klockan var, eller om de fick ställa en fråga, att ignorera dem fick en att framstå som lätt sociopatisk. Fångade de ens uppmärksamhet följde de upp med en förfrågan om att få låna 10 franc. Gav man ifrån sig ett mynt ville de ha mer: pengar, klockor, kepsar.

En gång lyckades jag övertala en kille att han inte ville ha min klocka egentligen: han skulle se töntig ut med den, eftersom dess visare bestod av Musse Piggs armar. Sa man att man inte hade några pengar (en vän bar med sig en tom plånbok som rekvisita för att vid behov kunna visa upp att han inte hade något att ge) spelade de förnärmade, förklarade att de bara behövde ringa ett telefonsamtal eller behövde pengar till metron.

De sa att de skulle betala tillbaka, trots att alla inblandade visste att man aldrig skulle ses igen. Den andra aktens klimax var alltid: “Menar du att jag ljuger? Kallar du mig för tjuv?” Det hela var väldigt performativt, särskilt eftersom deras vänner stod bakom och bevittnade scenen. Som ett breakdance-battle skickade varje grupp fram en representant.

Dessa möten följde en egen koreografi, det var en välövad dans, ett sätt för uttråkade tonåringar att döda tid. Det var ofta med en glimt i ögat som någon av dem kom fram till någon av oss, det hela kunde börja som ett skämt och kunde alltid sluta i våld. Det var en maktutövning, ett performance, men också ett verkligt möte där heder stod på spel.

De där tio francen representerade priset som vi i det fina området, på den fina skolan, fick betala för att vi levde i en värld där vissa ständigt befann sig utanför. Priset för att staten upprätthöll denna ordning genom att ständigt demonisera vissa bostadsområden. Och allt detta komprimerades till ett kort, oftast sekunder-långt, möte.

Efteråt, när vi gick ner till metron, mer eller mindre skärrade, blev vi modiga igen, skämtade om tonåringarna iklädda Lacoste-träningsoveraller som om de lajvade Scorsese-gangstrar. Vi visste att de inte bodde i trakterna, att det nästa gång skulle vara ett helt nytt gäng killar där, att vi skulle påbörja denna dans på nytt, på nya villkor.

Jag tänker ofta på den tiden, inte på grund av att den var särskilt traumatisk i sig, men för att dessa möten innehöll en komplexitet som populärkulturen inte lyckas fånga. I Hanekes Kod okänd utspelar sig en scen i metron där en ung kille trakasserar Juliette Binoches karaktär, men han blir endast hotfull, och fokus ligger istället på faktumet att övriga passagerare låtsas inte lägga märke till vad som sker.

I Jonathan Lethems roman Fortress of Solitude finns leken, koreografin med, men inte våldskapitalet. I flera av de inledande barnscenerna i Alice Birchs [BLANK] ser jag dock dynamiken i sin helhet för första gången. De äldre barnen i bland annat scen # 23 och kanske främst i scen # 27 försöker närma sig de yngre barnen, men humor växlar ständigt till hotfullhet och tillbaka. Att Birch lyckas klarsynt skildra så pass komplexa maktdynamiker med några få ord (och de är få, hennes språk är mejslat ner till minsta stavelse) är ofattbart.

Pjäsen Astronauts, som handlar om den brittiska bostadskrisen, skrev Birch tillsammans med några tonåringar. Deras röster blandas med hennes egen. Till skillnad från oss som ständigt försökte titta bort från det brutna samhällskontraktet som uppenbarade sig på väg till metron, till bion, till kaféet vänder Alice Birch aldrig bort blicken.

The future is female

Det är ett tecken i tiden att det klipp jag vill inleda detta stycke med att hänvisa till inte längre går att hitta. Algoritmerna pushade det in i mitt flöde, och nu är det borta. Det var ett klipp där en kvinnlig ståuppkomiker frågar publiken om de minns tiden folk hävdade att “the future is female”, hur grundlurad hon kände sig, vilket tomt löfte det visade sig vara.

Nu när världens största företag försöker bräcka varandra i att snabbast sudda bort alla tecken på progressiva värderingar kan det ge whiplash att minnas hur det lät för blott ett decennium sedan. Företag anspelade på Black Lives Matter-rörelsen för att kränga läsk, LVMH-ägda modebolag sålde t-shirts med “We should all be feminists” för flera tusen kronor.

Varumärkifieringen av värderingar gjorde dessa tandlösa, ofarliga, oförmögna att åstadkomma mer än att skapa en klatschig slogan i marketingsyfte. Det har blivit allt svårare att bedöma huruvida någon talar till oss via vår skärm för att förmedla ett budskap eller för att sälja in en sponsrad produkt, och på grund av denna osäkerhet minskar vår tillit till andra.

Vi lever i en värld av content, innehåll, där vi befinner oss ständigt bombarderade av reklam som tar våra mest grundläggande känslor och kopplar dessa till produkter som kan köpas. Som reklammannen Don Draper säger i tv serien Mad men: ”det du kallar kärlek uppfanns av sådana som jag för att sälja nylonstrumpor”. Och som filosofen Ivan Chtcheglov skrev: unga människor överallt har fått välja mellan kärlek och den automatiska avfallskvarnen, överallt har de valt avfallskvarnen.

I Alice Birchs Revolt. She said. Revolt again skapar en karaktär merch med slogans som NO SEXISM, STOP BEING SEXIST och LET’S BE EQUAL, YEAH? där dessa rabblas upp i skarp motsättning till pjäsens ständigt skiftande radikalitet, det blir tydligt att det tomma språket inte är det enda språk vi har tillgängligt.

När de två kvinnorna Pig och Sissy i We want you to watch försöker utrota pornografin skriver de inte en välmenande krönika eller inlägg på sociala medier: de kidnappar drottningen, de försöker tvinga en hacker att stänga av hela internet. Birch omges av samma korrumperade reklamspråk som alla vi andra, men hon lyckas bryta loss uttrycken från de klyschor de länge varit kopplade till.

Det var länge sedan det kändes som att the future is female, men Birch påminner oss hur radikal en sådan verklighet skulle vara, när den slutar vara en t-shirt-slogan och övergår till att bli praxis.

Och, ifall vi riskerar att glömma detta finns alltid den inledande scenanvisningen till Revolt. She said. Revolt again, VIKTIGAST AV ALLT: DENNA PJÄS SKA INTE VARA HÖVLIG.

 

Agri Ismaïl, (född 1981, är en svensk jurist, författare och kulturskribent. 2024 debuterade han som författare med romanen Hyper på Albert Bonniers Förlag. Romanen fick ett mycket gott mottagande och nominerades till Augustpriset i kategorin skönlitteratur.