”Vår föreställningsförmåga gör världen ny igen”
I Ben Okris berättelser finns en rörelse mellan olika världar, en rörelse som driver historierna framåt. Hemlighetsfulla, mystiska saker händer, samtidigt som hans berättelser är djupt rotade i den reella världen.
Vi har nu kommit in på det som är kärnan i Ben Okris författarskap – förhållandet mellan den vanliga, igenkännbara och påtagliga världen, och erfarenheten av att det finns en annan verklighet, eller en annan dimension av verkligheten.
Ben Okri: – Jag tror att vi lever våra liv mellan det synliga och det osynliga, mellan det upplevda och det vi bara anar. Och att påstå att vi bara lever i den så kallade verkliga världen, det är att stänga ute den här dimensionen av dröm, osäkerhet, flytande rörelse och mystik som genomsyrar våra liv. Om man pratar med personer som har varit med om en olycka (och här illustrerar Ben Okri med ljud: BAAM!) och frågar vad som hände så verkar de röra sig in och ut ur verkligheten. De kan säga: ”Ja, jag var ute och körde och så verkade plötsligt bilen sakta ner och jag såg den här andra bilen komma emot mig i slow motion”. Det kan inte ha varit slow motion, men minnena saktar ner det som hände på ett mystiskt sätt. Vad är det som händer då? Det är som att verklighetens yta flyttar lite på sig. Det här fascinerar mig. Och sådana saker händer under hela våra liv.
Vetskapen om ytterligare en sida av verkligheten som ligger strax bortom det vanliga, liksom intresset för den, handlar inte bara om mystik utan om att etablera en uppfattning om verkligheten som ligger närmare det Okri kallar ”det afrikanska medvetandet”. Han beskriver det så här:
– En del av det som Platon –vi talade ju om honom – säger om de olika världarna liknar det afrikanska sättet att se på världen. För det finns i våra myter, i vårt historieberättande, i de historier min mamma och pappa brukade berätta när jag var barn. Min pappa sa alltid till mig: ”Det här är inte allt” och jag sade: ”Vad menar du?”. ”Våra förfäder, till exempel, finns här.” Och jag tittade mig omkring och sade: ”Var?”. Och han sade: ”Här.” Och jag förstod inte men det gjorde stort intryck på mig.
– Längre fram, när jag var runt tjugo och bodde i London, försökte jag skriva korta noveller om saker jag mindes hemifrån. Men jag hamnade i en av de största kriserna i mitt liv. Jag hade skrivit två romaner och de var väldigt … inspirerade av europeisk modernism, av James Joyce och D. H. Lawrence. Jag insåg plötsligt att språket och formen jag använde inte kunde fånga den afrikanska verkligheten. Sättet historier berättas på i väst – ”först hände det och sedan det” – kunde inte fånga det jag kände till. Det kunde bara inte. Och jag tänkte: ”Hur kan jag fånga den här verkligheten?”
Det här är ett ämne som engagerar Ben Okri mycket. Han utvecklar och exemplifierar:
– Vi sitter här och samtalar, men i vårt samtal kan förfäder och ofödda vara närvarande. Tänk dig en kvinna som upptas av närvaron av den hon ska föda om ett antal månader. Hur kan du berätta om en sådan erfarenhet inifrån ett afrikanskt perspektiv och då använda en berättarform som tyranniskt delar upp tid och rum på det sätt vi är vana vid? Det fungerar inte. Så jag ägnade lång tid åt att dekonstruera språket och berättandet för att kunna berätta en sådan historia. När jag gjorde det blev jag fri från det sätt på vilken tid och rum hänger samman i västerländsk litteratur. ”Det hände och det hände” – livet fungerar inte så. Ibland när man sitter och pratar med någon kan man mitt i allt försvinna bort i tankar, helt försvinna bort någon annanstans. Men så kommer man tillbaka igen när den andre säger något – och allt det där händer samtidigt.
Erik Falk: – På sitt sätt gjorde ju modernisterna upp med delar av det där tyranniet.
Ben Okri: – Det gjorde de, men de behöll samtidigt delar av det. Till och med Virginia Woolf, även om hon bröt med tiden och rummets enhet så gjorde hon inte helt upp med tyranniet. Inte heller Joyce gjorde det. När jag läste hans Odysseus för första gången var jag var full av undran över hur han, när han kom till kyrkogårdsscenen, skulle göra med underjorden eftersom boken ju är en parallell till Odysséen. Jag tänkte: ”Nu måste någonting hända med språket!”. Och jag läste – men ingenting hände! Den store James Joyce! Han fortsatte med samma tid och rum, det fanns inga nya dimensioner!
Efter den här utläggningen om de språkliga kategorier som styr berättandet, och hur de var otillräckliga för att gestalta det Ben Okri ville, ställer vi den ganska följdriktiga frågan hur han hittade fram till sitt eget språk.
Birgitta Wallin: – Hur hittade du ditt eget sätt att berätta?
Ben Okri: – Jag läste väldigt mycket. Jag behövde dekonstruera berättandet, jag behövde dekonstruera språket. För att beskriva det brukar jag säga att jag bokstavligen knäckte mina fingrar. Jag gick tillbaka till alfabetet, hur ord konstrueras, vad som händer när man lägger ett ord till ett annat. Jag återvände helt enkelt till experimentverkstaden. Det höll jag på med väldigt länge, jag sökte ett sätt på vilket jag kunde tänja ut mina berättelser. Och frukterna av det var mina första novellsamlingar, Instances from the Shrine och Stars of the New Curfew, två volymer jag anser vara bland de viktigare inom afrikansk novellkonst. Men det var en tioårig kamp. Så för mig var det novellgenren som var verkstaden. Jag gick tillbaka till novellen, och sedan kom Den omättliga vägen därur.
(Ur en längre intervju publicerad i Karavan nr 2/2020)
