En annan Johanna
Är det försvarligt att kompromissa och samarbeta med ohederliga människor om man därigenom kan uppnå ett stort mål?
Den delikata frågan är formulerad av regissören Olof Molander men ställs egentligen av Maxwell Anderson i pjäsen Johanna från Lothringen. Efter att ha gjort lycka på Broadway 1946 gick den upp på Dramaten i september 1948. Även här blev uppsättningen en stor framgång och spelades 73 gånger. Molander regisserade.
Anderson hade höga tankar om teatern. Den kunde, menade han, i högre grad än någon annan konstform leda och styra ett folks drömmar och utforma dess framtid. Genom en effektiv språkdräkt – företrädesvis versen – kunde dramat lyftas över vardagslivets platta realism, bort från politiska, sociala och ekonomiska frågor och istället få en högre uppgift – nå de eviga mysteriernas hem. Teatern var – eller borde vara – en helig plats, en katedral, ett tempel.
Anderson var väl medveten om att han många gånger fått tumma på sina ideal. Under andra världskriget hade han tvingats skriva lättviktig propaganda- och beredskapsdramatik, detta för att tjäna sitt land och demokratin. Men precis som primadonnan Mary Grey i Johanna från Lothringen som spelar helgonet Johanna i en pjäs i pjäsen kom Anderson till följande slutsats:
Det är sant att Johanna skulle ha kompromissat i småsaker, men hon skulle aldrig ha kompromissat med sin själ, med sin tro. Hellre skulle hon bestiga bålet.
Det blev hans svar på frågan.
Att stycket blev en så stor framgång på Dramaten berodde i hög grad på huvudrollsinnehavaren, Gunn Wållgren. Hon var en skådespelerska med sällsam utstrålning, ett uttrycksfullt ansikte och en mycket personlig stämma. Hon hade gått elevskolan 1934-37 och sedan direkt fått anställning på teatern. 1943 övergick hon till Per Axel Branners Nya teatern, där hon stannade till 1954, då hon tillsammans med Branner, som hon gift sig med 1954, återvände till Dramaten. När hon medverkade i Johanna från Lothringen var det som exklusiv gäst.
Tidningarna var överlag positiva till hennes gestaltning, flera av dem närmast lyriska. Martin Strömberg skrev exempelvis:
Gunn Wållgren bar elden inom sig. Hon lyste och led, anklagade och vädjade, tvivlade i trötthetens och hemsökelsens stunder som en äkta dotter av Gud och barn av Frankrike. Hon växte, som rollen bjuder, under trycket av de omänskliga krafter, som bekämpade henne till en människohjärtats egen genius. Hennes blå blickar speglade uppenbarelsens återsken och hennes silverrustning blänkte med glansen av trons stjärna. Man skulle vara poet för att beskriva henne.
Gunn Wållgren kunde kombinera det vardagliga med en upphöjd sensibilitet. Det kom väl tillpass i rollen som Mary Grey, som blev en av hennes största framgångar under karriären.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek