I New Orleans hösten 1947 fick jag tillgång till en av de vackraste lägenheter jag någonsin bott i. Den låg på andra våningen i Dick Ormes hus nära korsningen Saint Peter-Royal Street, och eftersom Dick arbetade i en antikvitetsaffär och hade utsökt smak var lägenheten förnämligt möblerad. Framför allt tyckte jag om ett långt matsalsbord som med takfönstret ovanför erbjöd en idealisk arbetsplats på morgnarna. Jag vet ingen annan stad där takfönster kommer bättre till pass än i New Orleans. Som bekant ligger staden en aning under havsytans nivå och det kan vara skälet till att molnen och himlen tycks så nära. Molnen i New Orleans verkar vara strax ovanför ens huvud. Egentligen är det väl snarare dimmor från Mississippi än äkta moln och genom takfönstret tycktes de vara så tätt inpå att man kunnat röra vid dem om inte fönsterglaset varit i vägen. De var ulliga och i ständig rörelse. Jag var ensam dagarna i ända. Som min vana bjöd – en vana jag alltjämt följer – steg jag upp tidigt, svepte en svart kaffe och tog genast itu med arbetet.
Jag höll på att färdigställa Summer and Smoke men den pjäsen var en hårdknäckt nöt. [...] Så en kväll när jag ansåg att den var klar läste jag upp den för en vänligt sinnad ung man. Han gäspade ideligen medan jag läste och alltså läste jag illa, och när jag avslutade fällde han följande dräpande kommentar: ”Hur kan författaren till Glasmenageriet skriva en sån usel pjäs?”
Jag var förkrossad i några dagar men återupptog sedan det avbrutna arbetet med Linje Lusta som jag än så länge kallade Pokerkvällen. Jag skrev ursinnigt på den. För trots att jag trodde att jag var döende, eller kanske på grund av det, var jag lidelsefullt inriktad på arbete. Jag arbetade från tidig morgon till tidig eftermiddag, varefter jag utmattad av skaparmöda förpassade mig runt hörnet till baren Victor’s där jag vederkvickte mig med en fantastisk drink som hette Brandy Alexander, ställets specialare. Jag spelade alltid Ink Spots version av ”If I Didn’t Care” på jukeboxen medan jag drack min Alexander. Därpå intog jag en sandwich och fortsatte till Athletic Club på North Rampart Street. Där fanns en pool med vattentillförsel från en artesisk källa och det kalla vattnet ur underjorden fick mig att piggna till. [...]
Senare under 1946 kom Margo Jones och hennes vän Joanna Albus till New Orleans där morfar och jag bodde, och jag högläste för dem det första utkastet till Linje Lusta. Jag tror de blev chockerade. Och jag med. Blanche verkade alldeles för gränslös. Bortom all beskrivning, kan man säga. Men när Margo och Joanna for beslöt jag ta en tur ner till Key West med morfar. Det var en härlig resa, Pontiacen skötte sig. Vi åkte över Suwaneefloden och vidare från Floridas västkust till östkusten.
Morfar var ett fantastiskt ressällskap. Allting tilltalade honom. Han låtsades se tydligt trots sin starr och på den tiden hörde han en om man skrek. Han hade älskat sin fru hela livet och bara att vara i hans sällskap återuppväckte min egen förtjusning i att finnas till.
Vi kom fram till Key West och tog in på ett dubbelrum högst upp i Hotel La Concha och det var där jag på allvar började få fason på Linje Lusta. Det gick i flygande fläng tack vare att jag var så glad åt morfar.
Varje eftermiddag när jag slutat jobba åkte vi ut till South Beach. Där var fortfarande fint på den tiden, innan motell och parkeringar kom till. Jag simmade och simmade och morfar satt vid vattenbrynet och lät sig översköljas av vågorna. [...]
Jag skrev klart Linje Lusta och postade den till Audrey Wood [TW:s agent] och den här gången fick jag en betydligt mer positiv och uppmuntrande reaktion från den lilla damen.
Så fick jag för första gången träffa Irene Selznick. Audrey arrangerade mötet med henne under stort hemlighetsmakeri. Jag blev per telegram ombedd att genast bege mig till Charleston i South Carolina, till ortens bästa hotell, där jag skulle sammanstråla med Irene och Audrey. Jag hastade dit. Irene slängde upp dörren till sin svit med brinnande blick och samma kväll bestämdes att hon skulle producera Linje Lusta. Den hemlighetsfulla stämningen bestod. Irene telegraferade till kontoret hon hade öppnat i New York, ett kodat meddelande till hennes assistent som löd: ”Blanche kommer och bor hos oss.” Allt var väldigt spännande för min del. Jag for tillbaka från Charleston till morfar i Key West, där mrs Hemingway och andra vänner hade tittat till honom.
Jag såg (i New York) Elia Kazans uppsättning av Arthur Millers pjäs Alla mina söner och blev så imponerad av hans inscenering av denna moralitet, av hans förmåga att blåsa liv i den, att jag bönföll Audrey Wood och Irene Selznick att göra allt som stod i deras makt för att förmå honom att regissera Linje Lusta. Det var hans fru Molly Day Thacher Kazan, en av mina gamla vänner, som först läste pjäsen. Han värjde sig mot tanken att åta sig uppsättningen men hon övertalade honom och avtal skrevs.
Med den angelägenheten avklarad reste Santo och jag upp till Cape Cod. Vi hyrde en stuga med pärttak och spånpanel vid vattnet någonstans mellan North Truro och Provincetown. (Vi döpte den till Rancho Santo och satte upp en skylt med namnet utanför kåken.) Snart kom gäster. Margo Jones och hennes kompis Joanna Albus kom och delade det rustika huset med oss. Det fanns dubbelslafar på ömse sidor av storstugan: damerna delade den ena, Santo och jag den andra; och ansenliga mängder eldvatten förtärdes. Jag var ingen storkonsument på den tiden men Margo (”Tornadon från Texas”) var lika förtjust i drickat som Santo. Vi hade kommit till Cape Cod för tidigt för havsbad, det var fortfarande iskallt. Men jag fortsatte arbetet med Linje Lusta och det var i den stugan som jag kom på Blanches slutreplik, som längre fram blev en smula historisk: ”Jag har alltid litat på främmande människors goda avsikter.”
Och det var sant, det hade jag alltid gjort, och utan att bli besviken särskilt ofta. I själva verket skulle jag tro att tillfälliga bekantskaper, eller främmande människor, oftast har visat mig större vänlighet än vänner – vilket inte direkt talar till min förmån. Att känna mig är inte att älska mig. I bästa fall är det att tolerera mig, och beträffande teaterkritiker vill jag påstå att toleransen verkar vara på upphällningen.
Linje Lusta gick upp i New Haven i början av november 1947 och ingen verkade veta eller bry sig särskilt mycket om vad recensenterna skrev. Efter premiärkvällen i New Haven blev vi hembjudna till Thornton Wilder som var bosatt där. Det var som en audiens hos påven. Vi satt samlade runt herr akademikern medan han pulvriserade pjäsen som om han utfärdade en påvlig bulla. Han sa att den byggde på en högst olycklig felaktig premiss. Ingen kvinna som någonsin varit en fin dam (han syftade på Stella) kunde rimligtvis gifta sig med en sådan vulgär typ som Stanley.
Linje Lusta (A Streetcar Named Desire) spelades på Dramaten 1949. Pjäsen blev film 1951 (svensk premiär 1952) och vann fyra Oscar.
